För tre veckor sedan kom jag till insikt om att jag behövde lämna min missbrukande man. Vi går in i våra roller. Jag som tjatar och "drar" han som stretar emot och vill bestämma över sitt eget liv och det blir ingen förändring och leder ingen vart. När han har svåra perioder så självmedicinerar han med alkohol och insomningstabletter i kombination. Och jag har fått nog. Han reste följande dag till fjällstugan och vi talar inte med varandra på en vecka. Så får jag sms om att han vill ta sitt liv. Jag ringer upp och han är märkbart påverkad. Jag ber honom att tänka på barnen och inte göra något dumt. Detta händer även nästa kväll och jag vet att med alkohol och tabletter finns det en risk att han genomför något som han i nyktert tillstånd inte skulle vilja. Jag vet också att det här kan vara ett sätt att få mig att ta honom tillbaka. Jag orkar inte mer och ber honom att bara komma hem. Han kommer hem efter yttligare en dag och hade nog hoppats att allt skulle vara som vanligt. Jag pratar och berättar att jag vill lämna honom för hans missbruk och hotar han igen ned att ta sitt liv ringer jag 112. Han blir jätteledsen över det han har utsatt mig för och säger att han aldrig skulle vilja hota mig för att få mig att stanna kvar. Han själv kommer inte ihåg samtalen vi hade. Vi blir eniga om att ha en ok ton mot varandra över jul för barnens skull (en pojke och flicka i mitten av tonåren) Dett funkar ett par dagar till dottern reser iväg. Då går min man och lägger sig tar sömntabletter och dricker dygnet runt till den dagen hon kommer hem(dagen innan julafton) När hon kommer ligger han i sängen och gråter. Dotter och son blir naturligtvis ledsna och undrar varför. Jag berättar att jag har ställt ett ultimatum till pappa om att han tar tag i sitt liv eller så lämnar jag honom. Banen ledsna men förstår mer än man tror! Maken kliver upp ur sängen på kvällen(innan julafton) sitter och tittar på tv och pratar "som vanligt med dotter och son" Julafton går över förväntan. Ingen alkohol eller tabletter. Dagen efter julafton så tycker jag att vi ska prata och han säger att han vill inte förlora sin familj. Att han kan ta Antabus och gå med på mina krav som är att berätta om sina problem med missbruk för sin arbetsgivare, läkare, psykolog(han är sjukskriven för utmattningssyndrom sedan ett år tillbaka) helt sluta med sömntabletterna, gå med på att fara till ett behandlingshem om läkaren skulle tycka det och även börja träna. Han är rejält överviktig pga tröstätande. Det blir för mycket och för ofta även med maten. Vi behöver även få hjälp att försöka hitta tillbaka till varandra genom parterapi något som han helt har avfärdat tidigare. Om han kan tänka sig allt Detta så är jag villig att prova. Dessutom är det här kontakter han får ta själv. Jag är färdig med att ordna och fixa för honom. Han säger att det är ok och han börjar med Antabus redan samma dag. Dagen efter har vi precis packat bilen färdigt och ska tillsammans resa till fjällen och även få vänner på besök dit. Då får min man krampanfall. Blir medvetslös och slutar andas i kramperna. Jag ser till att han fortsätter andas lägger i framstupa sidoläge med hjälp av sonen och dottern ringer 112 efter ambulans. När de kommer håller han på att vakna till och har slutat krampa och andas själv. De undersöker honom och kommer fram till att orsaken är att han tvärt slutat med tabletter och alkohol och att det är ok att inte följa med till sjukhuset. Dagen efter i fjällen går vi på promenad och jag vill att han ska prata med barnen om vad som hände. Hans första reaktion är att svimma är väl inte så farligt. Jag vet att han säger så för att skammen över vad han har utsatt oss för är ofantligt stor. Vi pratar vidare och han lovar att prata mes barnen vilket han också gör på ett bra sätt. Senare samma kväll så säger han till mig att han nu börjar komma ihåg vad som hände. Att han hade blivit knäad av toalettstolen -Du vet ju hur trångt det är där inne-och fallit bakåt och slagit i huvudet. Då kan man få sådana kramper. Hade det inte varit för barnen hade jag packat ihop och farit därifrån. Jag förstår att han famlar efter förmildrande omständigheter men varför bara inte acceptera att det är så här illa?? Vännerna har kommit och de vet allt som har hänt. Skönt att sluta ljuga. Mannen hade fruktansvärd ångest de första dagarna men bättre nu. Jag mår pyton men har precis innan jul börjat träffa en psykoterapeut och ska träffa henne igen om en vecka.
Det jag slås av när jag läser mitt låånga inlägg är hur fruktansvärt det låter och jag låter ganska känslokall. Jag tror att jag på ett vis har stängt av. Jag tror att det är fullt möjligt för att orka med...Utsäkta att det blev som em halv bok det här inlägget. Det var en del som hade samlats upp och bara behövde komma ut.