av Blomman444

Blomman444
tis, 2024-12-17 - 11:40

Jag och min man har varit tillsammans i mer än 15 år. Vi har 2 barn som är i tonåren.

När vi träffades så uppmärksammade jag redan då att han blev obehaglig vid fylla, jag nämnde det för honom och han ville så klart inte förlora mig så han sa att han endast skulle hålla sig till öl. Jag tror det tog ca 4 månader sen drog han på den gränsen och börja med starksprit lite grann då och då tills det blev mer och mer.

Jag är uppvuxen med en pappa som drack varje helg så jag vet egentligen inte vad som är ”normalt” drickande är.

Men åren har gått och han har betett sig väldigt illa många gånger tills jag satte gränsen att jag inte pratar eller vill ha närhet av honom när han är i ett visst ”tillstånd”.
Det har han respekterat.

Men det senaste året så har han i stort sett blivit ”överfull” varenda gång vi varit ute och han kan inte ta sig på t.ex. en teaterföreställning nykter om han ser andra som dricker där.
Han kan heller inte umgås med folk som dricker om han inte själv får dricka.
Själv har jag mått rejält illa över hans drickande under de senaste 6 åren och vill knappt själv dricka något.

För 6 år sedan satte jag krav på hans drickande och att vi skulle separera och skiljas om han inte tog hjälp.
Han fick hjälp av en terapeut, vi separerade en kort stund och flyttade sedan ihop igen.
Det tog inte lång tid innan det blev mer och mer drickande igen men ändå stannade jag och det är nog delvis för jag vet hur fin människa han egentligen är nykter och jag älskar honom så mycket.

Men för 3 veckor sedan sa jag till honom att jag inte orkar mer nu. Han sa att han inte tänkte ta någon hjälp och sa att vi istället kunde vara särbos.
För 2 veckor sedan frågade jag honom om han valde spriten eller familjen. Jag fick svaret spriten.
Dagen efter skickade jag en länk där man kunde få hjälp som alkoholist.
Men i lördags stod han fast vid att han inte tänkte ta hjälp och då sa jag att då finns det inget VI längre. Det är slut.

På söndagen hade han tagit kontakt med en terapeut för han ändå vill rädda vårt förhållande men med en terapeut som inte verkar helt kunnig inom missbruk.
Jag känner mig rädd att jag kanske bara går på en ny lögn.

Vilka krav kan man sätta på någon som beroende men som kanske är villig att jobba med det?
Kan jag säga att om han är påverkad är han inte välkommen hem? Eller är det orimligt?

Jag är så förvirrad. Just nu ljuger jag för vänner som vill att vi ska träffas. Jag säger att vi är uppbokade trots vi inte är det för att skydda honom och för att jag inte ska hamna i en sits att vara chaffis och han dricker.

Hjälp, jag behöver input.

has
tis, 2024-12-17 - 14:07

@Blomman444 så svår situation ni är i!

När jag lämnade min man hade jag släppt alla förväntningar på att han skulle bli nykter eller att det skulle kunna bli vi igen. Jag hade accepterat att han var sjuk och att jag inte kunde göra något åt det.

Av den anledningen ställde jag aldrig några krav eller ultimatum, utan bara lämnade.

När min man sedan kom till insikt så var diskussionerna öppna och utan ultimatum eller krav. Däremot delade jag med mig vad som kunde fungera för mig och vad som inte gjorde det (utan löften om fortsatt relation).

Från början var hans resa rätt svajig och det tog några veckor efter att han förstått att han faktiskt var alkoholist, innan han hade landat i att han faktiskt inte kunde dricka mer alls.

Inte förrän då kunde jag känna att min dörr öppnades lite på glänt.

Eftersom ett tillfrisknande kan se väldigt olika ut och som jag förstått det så kan det ta flera återfall innan man landar i sin nykterhet.

Så jag uttryckte att jag nog inte skulle orka vara med på resan om det blev återfall eftersom jag redan var så enormt utmattad av allt som varit. Jag kände också att han behövde fatta besluten själv kring hur den skulle se ut. Så om det blev en resa med återfall skulle vi behöva spendera den tiden isär, för att sedan se om vi kunde ta upp kontakten igen.

Han tog hjälp av sin arbetsgivare och fick behandling samt blodprov. Först regelbundet och sedan slumpmässigt.

Han har nu varit nykter i nästan ett år och vi lever tillsammans igen.

För vår del tror jag en del av räddningen blev att jag faktiskt gav upp.

Förstår att det blir svårare med gemensamma barn, men jag tror att det ändå kan vara bra att släppa taget lite och istället för krav känna efter och sedan berätta vad du behöver. Sedan lämna ”valet” fritt (vi vet ju att sjukdomen styr personens val, men du förstår säkert vad jag menar).

Sedan tänker jag att du håller fast vid det du sagt och inte själv flyttar dina egna gränser mer (fast det känns svårt).

Alkoholism är en vidrig sjukdom, både för den som är beroende och för alla som finns omkring.

Hoppas mitt svar inte framstår hårt - det är skriver från en plats av värme och stark medkänsla. Rädd och förvirrad är en väldigt bra beskrivning av hur det är att leva med en alkoholist! Jag tog själv också hjälp av samtalsstöd, vilket hjälpte mig massor!

Dina känslor och behov låter inte ett dugg orimliga - din känsla att det skulle kunna vara det belyser nog mer att du själv funnits i en helt orimlig situation alldeles för länge.

Ta hand om dig❣️

Blomman444
tis, 2024-12-17 - 18:24

@has tack snälla för ditt svar 🙏🏻
Så himla fint att få ta del av din historia och så fint att det slutade väl för er 💕
Känns så skönt att få andras perspektiv, tack igen 🙏🏻
Ska kolla efter samtalsstöd men är så himla rädd att få oros anmälan på oss då jag vet att min man skulle ta det väldigt illa då han är väldigt identitetskänslig.

has
ons, 2024-12-18 - 08:46

@Blomman444 jag förstår! När hela historien mer eller mindre slank ur mig (eftersom någon ställde rätt fråga vid rätt tidpunkt) och orosanmälan kom på tal fick jag panik (just för att jag förstod att maken skulle bli galen och jag skulle få så mycket skit) och så började jag förminska allt igen.

Tänker att det är viktig information om hur fast vi sitter: när utomstående får höra hur våra barn har det och tycker det låter så allvarligt att de behöver göra en orosanmälan blir vi så rädda för våra mäns reaktioner att vi vill undvika det som är helt rimligt. Barn ska inte behöva växa upp med alkoholiserade föräldrar.

Det är allvarligare än vi vill tro och det visar på hur starkt medberoendet är och att vi är faktiskt rädda för partnerns reaktioner.

Ofta har ju det normala förskjutits under lång tid och det totalt orimliga i deras beteende har blivit normalt.

Du är inte ensam. Vi är många här som suttit, eller sitter, i samma sits. Det är först när man kommit ur det som man verkligen ser hur fruktansvärt nedbrytande miljön varit.

Skickar styrkekramar!