av unicornsarebeautiful

unicornsarebeautiful
sön, 2025-02-02 - 00:07

Min mamma dricker. Varje dag. Kvittar om hon är ensam, hemma med min pappa, om vi barn och barnbarn är där. Om hon ska hjälpa till och passa barn eller hundar eller något annat.. Otaliga gånger har vi försökt prata med henne. Försökt få henne att förstå.. Mitt hjärta går sönder av allt det här. Hon som alltid varit en sån fantastisk människa, hjälpt mig och min syster med barnen, med hemmet, vi har umgåtts, gjort roliga saker; åkt iväg ihop osv. Men iaf de senaste 10-12 åren, är de mer alkohol. Oftast dagligen. Flera glas vin. Flera öl. Ibland på högtider, sprit, drinkar osv…

Hur ska vi få henne att förstå. Hon ”borde” veta. Min morfar var alkoholist. Och dog pågrund av sjukdomen. Vi hann återfå kontakten i min vuxna ålder för att min mamma och pappa tog helt avstånd från honom när jag var ett litet barn pågrund av alkoholen.. Vad ska jag göra? Jag vet att hon inte ser eller förstår sin sjukdom själv, de är okej. Jag jobbar inom sjukvården och har gjort senaste 15åren. Bland annat med drog och missbruksproblem. Men när de är min egen mamma. Jag kan inte se de på samma sätt. Hon som tog bort den biten av min barndom, vi slutade umgås med morfar och hans fru som drack kolossala mängder, slogs och bråkade. Framför oss barn.

Nu är vi där själva. Absolut inte så illa. Aldrig utåtagerande. Men de har funnits gånger hon ramlat, slagit sig blå och blodet runnit. Jag har burit in henne. Duschat henne.. Plåstrat om. Tagit hand om. De har hänt framför barnen, därav får dem aldrig vara där ensamma.. Jag vågar inte lämna ut hennes nummer som anhörig till skola eller dagis. För jag vet att hon ändå inte kan köra dit om dem inte skulle få tag på mig eller mina barns pappa..

Min syster; ser allt detta som jag ser. Men hon dricker själv ibland tillsammans med vår mamma. Jag gör inte det. Jag slutade dricka i tidig ålder pågrund av att jag inte kunde hantera det. Jag vill rädda min mamma från den här hemska sjukdomen, jag vill att hon ska vara den glada fina människan som vill leka med sina barnbarn. Inte säga elaka saker till oss, skrika, gapa, säga dumheter till min pappa..

Vart fan börjar man. Hur gör man för att ta sig framåt? Kapa kontakten? Vägra låta henne träffa barnen? Jag känner mig ensam; maktlös, och allting känns hopplöst..

unicornsarebeautiful
sön, 2025-02-02 - 00:25

Vet egentligen inte ens varför jag sitter och skriver här. Eftersom jag varit att de säkert inte är någon som kommer läsa. Kanske gör det ingenting, kanske hjälper de att bara få de ur sig.
Kanske är de de som behövs för att jag ska ta mig loss från den här hemska känslan som byggt bo inom mig.

Ångest, oro. Hon har fått sämre minne. Mycket sämre. Hon vill väl och är så fin och go när hon är nykter. Men sen då. Resterande tid.. Kan man åka och tömma hela huset på sprit vin och öl när dem jobbar.. Fylla badrumsskåpet med antabus. Jag vägrar låta mina barn vistas i en sådan miljö. Negativa kommentarer, elaka kommenterar. Hon ser de inte själv. Hon märker inte av de. Kommer nog inte ens ihåg det. I vuxen ålder har vi bråkat som galningar, för att hon dricker och varit så elak och arg och, fy. Jag har ändå tagit hand om henne i slutändan.. Pappa ser, men gör inget. Han dricker gärna ett par öl efter jobbet osv. Även om han ser hur hon beter sig och även säger till henne ibland. Ingen långvarig förändring. Känns som de enda som kommer hjälpa är att jag säger till henne att jag inte kommer låta dem träffa barnen om dem fortsätter dricka. Samtidigt vill jag ju hon ska förstå sin sjukdom, veta att den finns där. Att utpressa någon hjälper ju aldrig. En miljon tankar i huvudet samtidigt. Alla pratar emot varandra.. Blit tokig. Är ledsen, har ångest.. Och känner mig rådvill..