Jag är så trött, både bildligt och bokstavligen.

Trött av för lite sömn, trött för när jag väl sover kan inte kroppen vila för all alkohol, trött för att jag vaknar på nätterna och ligger och ömkar mig i min egen ångest. Det är den bokstavliga tröttheten.

Den bildliga tröttheten är den som mest påverkar mig. Trött på mitt eget tillkortakommande. Trött på att inte kunna fullfölja ett löfte till mig själv. Trött på att ständigt konfronter mig själv med insikten om att jag en missbrukare, en tvångsdrickare och kanske kan betraktas som alkoholist. Trött på att utnyttja min hustrus brist på misstanke.

Det kom smygande. När barnen hade flyttat ut blev kravet på ständig tillgänglighet inte längre lika nödvändig. Det blev lättare att ta ett glas vin på kvällen, en vardagskväll som för aldrig hade varit tänkbart. Vinet i boxen blev bättre så det blev en box istället för en flaska. Boxen avslöjar inte sitt innehåll på samma sätt som en flaska. Att dela en flaska var ok men inte att öppna ännu en. Den spärren försvann med boxen.

Och nu nästan ett decennium senare sitter jag här och känner hur det svider när jag konstaterar att det inte riktigt blev som jag hade tänkt. Livet skulle leka på alla plan om jag bara slapp att ständigt tänka på alkohol. Inte bara i form av att tillfredställa behovet utan lika mycket för att fjärma mig från det.

Jag är ju en mogen man med mycket bra ekonomi, ett fantastiskt jobb, en underbar familj och ett rikt socialt liv och ändå orsakar jag mig själv detta nederlag. Spriten diskriminerar ingen. Den vet hur den skall belöna både i slott och koja.

Dessvärre är det ingen, någonsin, som har sagt till mig att jag dricker för mycket. Och jag, återigen dessvärre, sköter det så snyggt så snyggt. Aldrig några flaskor på fel ställe. Aldrig berusad vid fel tillfälle.

Jag kan ändå trycka i mig motsvarande två flaskor vin på en kväll utan att jag för den skull blir oförmögen att fungera. Jag dricker bara vin och jag är en stor man. Dessutom är det ju under många timmar. Se där; där kom det en sådan finurlig förlåtande tanke som jag nästan ständigt brottas med.

Jag fungerar ju, förutom den ibland bankande huvudvärken som vi känner igen som bakfyllan, så då är det kanske inte så farligt. Även om tankens kraft ibland känns blytung i huvudet ögonen är lätt simmiga och röda så är de inte det i morgon. I morgon är en ny dag.

Intellektuellt vet jag att det inte går längre. Jag måste göra något åt det. Jag inser att jag inte kan dricka socialt längre, den delen av det sociala livet är förmodligen stängt för alltid. Jag har konstaterat att jag är en missbrukare.

Men hur kommer jag vidare. Jag kan inte vika ut mig på ett möte med andra. Det är inte jag och det beror säkert på lika mycket delar stolthet som skam. Jag vill försöka med andra vägar först.

Så här är jag i all eländighet bland er mina olycksbröder och olyckssystrar och undrar om ni har något bra stalltips på hur vägen till ett liv utan alkohol skulle kunna gå till.

Gammel tanten

Du har tagit ditt första steg genom att konstatera att du är missbrukare och du tog ditt andra steg mot ett hälsosammare liv genom att komma hit.
Läs runt på trådarna här på Forumet. Här finns många kloka människor som hittat en väg bort ur missbruket.

Styrkekramar

Surfina

Du får hänga på mig och gammeltanten, vi börjar idag och bestämmer att IDAG dricker vi inget.
Sen räknar vi dagarna framåt tillsammans. Tror det är ett bra sätt att peppa varandra.
Finns massa bra och insiktsfulla trådar här och det är bara att läsa läsa läsa. Jag har i alla fall blivit väldigt inspirerad att äntligen ta tag i eländet och förändra mitt liv från och med nu idag.
Kram

m-m

Välkommen... Hoppas du kan hitta lite stöd härifrån. Tycker själv att det är lite enklare att skriva här än vad det skulle vara att gå på något slags möte. Jag skulle ha jättesvårt för det. Skönt att ha tangentbordet som ett filter... Går att radera och redigera på ett annat sätt än när man ska prata om det "på riktigt". Skulle ha svårt att öppna mig för främmande människor i den situationen tror jag.
Lycka till med ditt beslut.
/m

FylleFia

Välkommen hit Tusculanum. Den där stora tröttheten känner jag igen. När man inte orkar med det där lilla extra utan bara är tacksam för att man lyckades ta sig till arbetet och lyckades mörka för omvärlden ännu en dag. Så då är det väl bara naturligt att man ska få en liten "belöning" vid hemkomsten? I mitt fall var det nog ännu värre. På slutet kunde jag inte ens sköta mitt jobb utan fick gå. Men vad gjorde det? Min man tjänar ju liksom du bra. Ibland kan den där goda ekonomin vara en förbannelse i sig själv. Att ha råd med mer och mer och mer. Bli tröttare och tröttare. Innan jag verkligen fattade beslutet att försöka sluta så orkade jag ingenting. Med ett undantag. Började vindunken kännas lite för lätt så fick jag energi nog att duscha, måla mig och sätta på mig mina bästa kläder. För det gällde att inte se ut som sin sjukdom på Systembolaget. Fint utåt. Så jag förstår när du skriver om trötthet. Att alltid behöva visa upp en lögn tar enorm energi.

Några stalltips har inte men håller med de andra. Skriv och läs här, det hjälper och kanske hittar du ditt sätt till slut. Din motivation. Är i alla fall värt ett försök.

Fia

Tusculanum

Jovisst, har jag precis som jag förstår att de flesta här har gjort läst och läst på detta forum innan jag skrev mitt inlägg. Ibland måste man, jag, dock formulera sina egna tankar och känslor i någon form av paket och skicka iväg det för andra att tolka. Jag har aldrig någonsin formulerat mitt missbruk verbalt till någon. Mitt inlägg i detta forum är ett (1) sätt att projicera problemet på någon annans bildduk. Det skulle dock vara förlösande att till en levande människa få lov att säga att jag är en missbrukare. Men jag är inte där ännu. Det är inte säkert att jag någonsin kommer dit. Min ryggsäck innehåller alldeles för mycket fasad, vackra persongallerier och kontrollerat beteende.

Det paradoxala är precis som du ”FylleFia” skriver att ekonomin kan vara en förbannelse, åt båda hållen. Jag kan tillåta mig lyxen att vara en missbrukare med dyra viner. Återigen som du skriver ”FylleFia” är det en lätt biljett till en anständighet på Systembolaget att köpa vin för 400-500 kr flaskan. Jag behöver inte vara den där till det yttre perfekta personen. Även om jag skulle vara där varje dag vilket jag inte är för som en fullfjärdrad missbrukare varierar jag naturligtvis butiker.

Jag inser att jag kan inte kan hitta något annat skäl till mitt missbruk än det faktum att alkohol är vanebildande, rent biokemiskt. Det finns säkert många andra om har andra skäl till sitt missbruk och som alltid finns det inte bara en sanning. Men det finns nog och dessvärre bara en sanning för oss att helt avstå från alkohol. Jag kommer att sakna känslan av att dricka ett utsökt och välbalanserat rött vin men det har också blivit min förbannelse
.
Det finns så många tragiska och ledsamma människoöden på detta forum och en del har satt sig mer i hjärtat än andra.

anli, den 40 åriga mamman som dricker i smyg. Det gör ont i hela kroppen att någon mitt i livet skall behöva kämpa med alkoholen utöver allt annat som vi människor måste bemästra. Jag såg att det var ett bra tag sedan anli skrev i sin tråd. Jag hoppas att hon läser och begrundar och bara inte har orken att skriva. Skammen kan få oss alla att totalt tappa modet att kommunicera. Men att misslyckas är mänskligt. Vi skall dock inte glömma att vi alla har fått en förmåga att kommunicera, mer eller mindre.

vill.sluta har ju en fullfjädrad alkoholist som försöker manipulera oss andra som ligger på samma nivå som han själv gör. Han lyckas inte speciellt väl om jag förstår kommentarerna. Det är ju uppenbart att han inte har några ambitioner som helst att sluta dricka. Snarare är det så att närvaron på detta formen legitimerar hans drickande. I katolska kretsar skulle man kalla detta som ett behov av absolution.

Jag gläds dock åt du ”FylleFia” undertecknar dina inlägg med bara ”Fia”. Jag tror inte att det gagnar vår beläggenhet att minimalisera oss själva med nedsättande alias. Om vi själva inte tror på oss vem skall då göra det.

Jag skall bara bekämpa spritdjävulen inom mig.

viktoria

Hej på dig Tusculanum. Jodå, dyra sorter i fina glas. Känner igen. Tänk att jag brukade städa hela nedervåningen och tända ljus, tog på mig snyggaste hemmastassen för att...supa till i min ensamhet. Vem som helst hade väll sett att här är det minsann ingen missbrukare, utan endast en riktig livsnjutare med god smak vad gäller både det ena och det andra?! Slutade allt som oftast ändå med rödvinsspya på toa. Välkommen!

FylleFia

Hej Tusculanum! Så hur går tankarna ikväll då? Klarar du det? Det är inte en näsvis fråga utan en undran från mig för jag tror faktiskt på fullt allvar att du kan ge mig något. Jag har alltid uppskattat ett icke-rännstens-språk och det känns som om du kanske kan både ta och ge till mig. Som du skrev så är alkoholism en väldigt demokrativ sjukdom som kan slå till i både slott och koja och det är bland annat där jag känner att jag kan relatera till dig. Att kunna utbyta tankar. Själv är jag uppväxt i "slott", gifte mig till nytt "slott", men lämnade allt då jag insåg att "koja" kanske var mitt enda alternativ till att finna mig själv. Du vet den där egna personliga botten? Victoria skrev bra om det där findrickandet som jag anar att vi alla pysslade med. Men efter ett tag byts de fina flaskorna ut mot en "fin" box för det är ju för f.n mer praktiskt. Vem orkar i bakfyllans ångest och trötthet att börja sopsortera sina tomglas? Jag gjorde det inte. Dessutom väldigt bra för man/jag såg aldrig svart på vitt hur mycket jag faktiskt hade druckit. Jag hoppas att du stannar kvar här trots peppropen från de vänner som inte vill skjälpa (stälpa?) utan hjälpa med uppmuntrande tillrop på nyår. Jag tror du ser det för vad det är. Mig ger det i alla fall en massa att kunna ventilera och eventuellt se sin sjukdom i nya infallsvinklar.

Fia - som i ärlighetens namn fortfarande kallar mig FylleFia ibland. Men då är det mitt beslut, min skam. Andra får inte säga så längre.

Tusculanum

Jo tack, jag är nykter. Det känns helt ok utan något sug överhuvudtaget. Nu har det ju bara gått ett dygn sedan beslutet och suget kommer säkert. Det är ju det som är det lite förrädiskt med denna sjukdom att belöningsbehovet kan komma som en blixt från en klar himmel. Men jag får väl försöka göra som jag gör vid andra val; fundera en stund på det och låta det mogna och då kanske det försvinner för stunden. Det kommer säkert tillfällen när det kommer att bli mycket svårt men för min del så måste det bli total avhållsamhet från alkohol.

Med detta i sikte uppkommer nästa problem. Hur skall jag hantera omvärlden och det sociala nätverket. Vinprovningarna, vinresorna och allt det andra man gör med ett glas vin i handen. Jag har utåt alltid haft ett balanserat förhållande till alkohol så mitt beslut kommer säkert att kommenteras.Jag har ju fortfarande min ryggsäck, min stolthet och skam så att förklara den verkliga orsaken är för tillfället uteslutet. Bara det är beklagansvärt och fegt men det är som det är.

Jag kan inte undgå att notera att det är väldigt många kvinnor här på forumet och att de aktiva här är övervägande kvinnor. Jag hoppas att det inte beror på att kvinnor är överrepresenterade i gruppen alkoholberoende.

Men det är väl som det brukar vara. Kommunikation om känslor och tankar har vi män generellt svårt för medan det förefaller betydligt enklare för kvinnor. Män kanske också har en högre förnekelsetröskel och söker hjälp senare. Men å andra sidan kan ju ett alkoholberoende hos en kvinna vara mer stigmatiserande. Det finns säkert någon här som har koll på statistiken.

Planen är nu att ändra mina rutiner så långt som det är möjligt. Jag skall börja motionera och dra igång lite projekt så att huvud och händer får något annat att sysselsätta sig än att dricka vin. Mitt drickande är knutet till en mängd olika rutiner i vardagen. Så tycks det också vara för många här på forumet också och då måste ju en första strategin vara att ändra på dessa. Vi får se hur det går men kursen är lagd, beslutet fattat och viljan finns där så då borde det fungera.

Nu är det fredag kväll och helgen ligger framför oss med alla de frestelser som det innebär. Legitimerat drickande eftersom det är helg och kanske fest. Var egoistisk i dess rätta bemärkelse och tänk på dig själv.

En föreläsare på en konferens citerade en vers i bibeln som passar bra här och som vi alla kan tänka på när det känns jobbigt. Citat finns ju i en mängd varianter och AA har ju nästan monopol på en.

Gören Eder icke bekymmer för morgondagen, ty varje dag har nog av sin egen plåga.

FylleFia

Haha! Ja du T. Mitt bästa råd just nu är att om du måste genomgå vinprovningar och vinresor på grund av ditt jobb. Så ljug! Skyll på någon medicin. Det klarar du nog eftersom vi alkisat är bra lögnare. Inte ett råd som håller i längden kanske men tillsammans kanske vi kan klura ut något smartare? Bra att du är nykter ikväll. Ett beslut så gott som något annat.

Fia

Tusculanum

Så har fyra nyktra dagar förflutit utan att göra så mycket väsen av sig. Det känns så bedrägligt enkelt att jag bara väntar på när det stora suget skall infinna sig. Lite sug har jag väl känt men inte mer än att det har gått att bota med en kopp kaffe.

Kan det månne bero på att jag är väldigt fokuserad med en plan och strategi i botten. Gymkortet är inköpt likaså träningskläder. Startat upp ett projekt och det skall bli ännu ett. Ändrat på lite vardagsrutiner och i morgon är det jobbets rutiner som skall få sig en översyn. Jag har också i dag varit på min första löparrunda på minst 10 år. Kändes alldeles förträffligt.

Jag har också ägnat mig lite åt att läsa runt här på forumet och jag måste säga att jag nog inte riktigt har förstått vad alkohol kan göra med människor. Om berättelserna på detta forum är riktiga beskrivningar av livssituationer känner jag stor ödmjukhet för er som har blivit nyktra, för er som kämpar och för er som försöker dagligen.

I detta sammanhang känns mitt eget alkoholberoende som en bagatell i jämförelse. Jag känner mig som en bedragare, kverulant och hypokondriker. Kan ni fixa det så vore det skam om jag inte kunde det.Ibland lever man i en sådan skyddad värld att man inte riktigt har koll på sina medmänniskors vardag. Det här forumet är inte bara en hjälp för mig utan ger också en insikt.

Jag har inte så mycket erfarenhet av en nykterhetsprocess så jag kan bara ur medmänsklig synpunkt heja på er som kämpar med den här skiten. De flesta människor har inga problem att förlåta andra i deras misslyckanden. Då skall det väl inte vara så svårt att förlåta våra egna tillkortakommanden även om jag själv då och då har svårt för det.

FylleFia

Hej Tusculanum! Till att börja med så kan du känna fel. Inte är du en bedragare, kverulant eller hypokondriker för att din sjukdomsbild kanske inte har fått lika stora socialt relaterade problem som andras. Redan för länge, länge sedan konstaterades det att man kan inte jämföra smärta. Den är alltid individuell. Så om om du mår dåligt av ditt drickande så hör du hemma här lika mycket som den som mist allt när det gäller ekonomi och relationer. Jag tror att du kan ha en massa att tillföra här. Du är ju klart empatisk, tänker på var du väljer att lägga dina inlägg. Så jag skulle uppskatta om du fortsatte att skrev. Vi behöver allas resor och som du själv konstaterade så har vi en klar kvinnlig övervikt här på forum just nu. (Det var annat än när jag började) Så även en manlig röst kan behövas. I sjukdomen är vi lika, men kanske vi försöker bota/attackera den på olika sätt? Men säkert är - som du redan har läst dig till - att man lär sig av varje resa.

Grattis till fyra dagar. Men du är inte dum så du vet att det är nu den där kaxigheten felaktigt kan börja spöka igen. "Det här klarar jag galant". Inte menat som en profetia från en ödesgudinna utan bara som en varning från en medkämpe. Fyra dygn är bra!

Ditt tänk är också starkt just nu. Att du börjar fundera på hur du kan strukturera om din arbetssituation. Gymkort. Kortet är ett mycket vanligt alkoholistbeteende, sorry, men jag är ärlig. Men bara för det är vanligt betyder det inte att det är dåligt. Jag själv försöker powerwalka ett par timmar varje dag, också typiskt skrev någon annan här. Så vi lär av varandra och jag hoppas jag får fortsätta att följa din resa.

Fia

Tusculanum

En välformulerad argumentation och du har naturligtvis helt rätt att jag har en plats här på forumet. Jag har dock inte haft någon tanke på att lämna och jag stannar så länge det finns ett behov för mig eller för någon annan. Jag tackar också för dina vänliga omdömen och jag återgäldar dessa med att tycka att du förefaller var en klok och insiktsfull människa. Syftfel, men jag tror du förstår!

Jag har aldrig råkat ut för de hemskheter i samband med drickandet som jag läser om här på forumet. Jag har under långa perioder klarat av att hoppa över drickandet i dagar utan att det har varit någon uppoffring. Jag har också klarat av att bara dricka ett eller två glas vin på en kväll utan att det heller har känts besvärande. Men däremellan har det blivit för mycket, men utan att det för den skull har resulterat i några skandaler eller intrikata händelser.

Sammantaget har detta gjort att jag inte har riktigt förstått att jag kanske är/var på väg åt ett inte önskevärt håll med mitt drickande. Lite förrädiskt när det finns långa perioder av ett normalt förhållande till alkoholen. Jag invaggades därför i en känsla av att jag fixar det när det är dags att sluta.

Jag har haft, precis som många här, halvhjärtade försök utan någon egentlig motivation att sluta och naturligtvis har det inte funkat. Men denna gånga har bitarna fallit på plats och det var ju ett skäl till att jag sökte upp detta forum. För att få lite perspektiv och argument och inte minst få ta del av den erfarenhet som finns här av alkoholens bedrägliga övertalningsförmåga.

Jag är som person strukturerad och planerar mina projekt noga. Går det att beräkna något gör jag det. Väldigt mycket går faktiskt att planera och organisera. För mig är detta med ett nyktert liv också ett projekt, ett projekt som jag har analyserat. Vad är det för händelser som gör att jag dricker? När och hur gör jag det? När alla dessa enskilda händelser är klarlagda är det dags att formulera en strategi för att undvika detta. Denna strategi utmynnar så småningom i en handlingsplan. Där är jag nu!

De flesta motionärer, speciellt i mogen ålder, har ju olika motiv till att börja med en fysisk aktivitet. Det kan vara att man är för fet, dålig kondition, stel i kroppen, av antidepressiva orsaker. Vårt argument är att det är helt enkelt bra för både kropp och skäl att motionera om man har ett beroende. Hjärnan kan få sin belöning på ett annat sätt, på ett nyttigare sätt.

Men visst - en svala gör ingen sommar - och jag är på min vakt att inte blir för kaxig. Det gäller att hålla gardet och motivationen uppe så lättjan att inte kämpa emot tar över.

FylleFia

Hej Tusculanum! Så själviskt glad för att du väljer att fortsätta dina kamp här. För du beskriver en alternativ väg och jag är alltid tacksam när jag lär mig något. En strukturerad alkoholist förvånar mig inte direkt eftersom vi alkisar ofta är strukturerade. Men att ta kampen mot ett missbruk strukturerat är nytt. De flesta av oss yrslar runt som yra höns. Så där kan du göra en insats. Givetvis handlar det mest om ditt eget tillfriskande men kan du hjälpa eller visa på en alternativ väg så är det verkligen inte fel. När det gäller de yra hönsen så är jag inget undantag. Ibland undrar jag verkligen över mitt agerande. Det finns dagar när jag undrar över mina beslut. Jag sitter just nu i en andrahands-etta och har dessutom blivit med katter. Allt för att jag inte riktigt kan ta min mans fortsätta drickande. Så jag behöver all input, alla nya sätt att se på våran sjukdom och där ser jag att du kan ge mig något. Så är det bara av själviska skäl som jag blir glad av att du hänger kvar? Nej, självklart inte. Kommer att följa din resa och förhoppningsvis även glädja mig för din skull.

När det gäller träningen så satte du ord på skälen. Jag går mina promenader främst för att lugna ner mig. Men jag blir ju även taggad av "biverkningarna" som en fasatre kropp. Fåfänga? Kanske, men det kan jag ta.

Fia

Mammy Blue

är bra.
Om man dessutom har den turen jag har, att man har ett jobb som tillåter att man tänker mycket och lyssnar inåt, så är mycket vunnet. Att förstå vad det är som händer gör det hela lättare.

Jag har läst Allen Carrs bok Äntligen ickerökare ett antal gånger, lyckades sluta dricka med hjälp av den bland annat. En viktig sak jag lärt av den är om det han kallar utlösningsmekanismer, alltså till synes harmlösa saker och situationer som ulöser ett sug. Efter några veckor utan drogen man är beroende av finns inget fysiskt sug kvar, och det som återstår är dessa utlösningsmekanismer, de kan sitta kvar i många år om man inte vet att de finns där. Otaliga är de rökare som börjat röka efter tio, tjugo år för att de fortfarande upplever sej ha suget kvar när det bara är utlösningsmekanismerna som spökar. Jag har inget sug alls efter alkohol kvar efter drygt nio månader som nykter, däremot kan jag ibland komma på mej själv med att tanken fladdrar förbi. Då tar jag tag i den och benar ut vad det var som fick mej att tänka på att dricka, det kan ha varit en doft, en speciell maträtt, eller egentligen bara ett väderläge som får mej att tänka på alkohol. När jag nu VET vad det var som fick mej att tänka på alkohol, så behöver jag inte bli rädd, ledsen och förtvivlad som jag blev under det halvår jag försökte sluta dricka men misslyckades, då jag blev förtvivlad över att jag fick sug jämt och ständigt och kände det som att det var en hemsk övermakt, ett spöke som hoppade på mej och som jag var maktlös inför.

/MB

Tusculanum

Så har en ytterligare en vecka förflutit utan alkohol. Jag är lyckligt lottad i så måtto att jag inte har haft något sug överhuvudtaget. Jag har ändå denna vecka hunnit med en resa till södra Europa där man, som Gammel tanten vittnar om, har ett mer avslappnat och vardagligt förhållande till alkoholen. Dessutom var vi på fest igår som dessbättre förflöt utan några som helst problem för mig. Det är kanske så att min mer beslutsamma hjärnhalva har klargjort för den andre mer alkoholbenägne halvan att loppet är kört. Det inte blir mer alkohol.

Men det råder ingen som helst tvekan om att alkoholen har satt sina spår rent fysiologiskt i mig. Jag känner av, precis som många här vittnar om, en riktig trötthet och en längtan till sängdags. När jag väl har lagt mig somnar jag omedelbart och sover som ett barn. Dessutom känns det som jag har bomull i huvudet och att tankarna går i slow motion. Jag kan komma på mig själv när jag läser en text att jag ibland måste läsa en mening om igen för att jag skall förstå innehållet. Ibland känner jag av lite lätt yrsel också. Så nej, jag är inte kaxig och jag inser att det gäller at vara på sin vakt länge, väldigt länge.

Hjärnan är ju väldigt demokratiskt i den meningen att den inte diskriminerar någon stimuli som ger den en belöning. Våra hjärnor belönas med alkohol, andras med spel- eller sexmissbruk och det finns ju ett otal andra sätt att belöna sin hjärna. Det är ju egentligen inte stimulit, i vårt fall alkohol, som är belöningen utan alkoholen är bara medlet att tillfredsställa en avsaknad och därmed upplever hjärnan det som en belöning.

Jag har ingen aning om det går att ersätta ett behov med ett annat. Förmodligen inte eftersom vi är mer komplex än min beskrivning light ovan. Det finns säkert någon här som vet något om detta. Adde förefaller ha mycket kunskaper och erfarenhet.

Oaktat detta jobbar jag vidare med idén om att det är möjligt att ersätta ett behov med ett annat. Motion är ett sätt att skapa belöning. Jag sätter upp ett mål, förhoppningsvis realistiskt, och när jag väl når ditt får jag min belöning. Ovanpå detta har jag mina andra projekt som jag har startat upp och som kommer att belöna mig på samma sätt. Det gäller att sätta upp nåbara och mätbara mål så att man en dag kan skriva; check och klart! Det blir en del av strukturen. Jag gissar att ju mer kaosartad ens vardag är desto viktigare är det strukturera och få kontroll. Att ha kontroll är ju en tillfredsställelse, en belöning, bara det.

Jag har ingen kunskap eller erfarenhet av medberoendeproblematiken som du skriver om Fia och som även många andra på detta forum. Ur ett holistiskt synsätt förefaller det väldigt märkligt att räddaren skall behöva drunkna under ett räddningsförsök av en nödställd. Vem som då har rätten att överleva blir ju då en moralisk/filosofisk fråga. Frågan kan ju bara räddaren svara på och ta ansvar för. Den nödställde har ingen som helst möjlighet att göra den analysen utan vill bara överleva.

FylleFia

Hej Tusculanum! Spännande tankar, jag vill återkomma till dem. Läsa igenom en gång till i lugn och ro och verkligen ta till mig. För även jag har erfarenhet av att inte längre kunna ta till mig allt jag läser på första rundan. (Och nu måste jag duscha.)

När det gäller anhörigbiten med räddaren och den nödställde så är det lite svårare än vad jag trodde. Jag tänker lämna, drunkna eller lär dig att simma. Men ibland är det tufft eftersom det faktiskt inte är grannens katt/marsvin som jag ska lämna i svallvågorna utan en älskad människa. Vad fan gör man? Jag har landat på att rädda mig själv. En flytväst/livboj kan jag skicka ner. Men inte min arm. Inte ännu.

Vi hörs! Jag tycker du har varit en riktig kämpe denna vecka. För även om man sitter med facit i hand så är det inte alltid lätt att göra rätt. Vad händer med själva ekvationen?

Fia

kan ta sig olika uttryck/ge olika symptom och vad jag vet idag så vet inte forskarna exakt vad som styr hur det blir. Alkohol-,sex-,mat-,narkotika-,spel-, mfl beroenden kan vi lätt gå över till om vi slutar med ett annat. Idag (för sent enl min mening) vet man att gastric bypassoperationer till ca 30% slutar med alkoholberoende istället för mat-dito. Sockerberoende är ju en känd och mycket vanlig effekt av beroende och som bla jag gärna "skyller" på när jag moffar in godis. Bland narkomaner ses ofta att beroendet tar sig uttryck i överdriven fysisk träning efter att de blivit drogfria.
Jag som är ren alkis har ju också ett korsberoende mot ett antal olika preparat som tex sömntabletter och ångestdämpande typ bensodiazepiner. Idag kan man även se att de "ofarliga" SSRI-preparaten ger ett psykiskt beroende och kan bli väldigt svåra att bli av med som alkis. Jag har nu flera bekanta som inte lyckas sluta med dem, tyvärr. Jag är väldigt glad att jag bara har alkohol som min drog.

Tusculanum

Andra stycket i mitt senaste inlägg kräver nog ett förtydligande. Jag beskriver där inget permanenttillstånd utan effekterna efter det att jag slutade med alkoholen. Jag gissar att tillståndet skulle kunna gå under rubriken abstinensbesvär.

Syftet med beskrivningen var bl.a. att få någon kommentar angående tillståndet, abstinensbesvären. Men hur skulle ni veta det när jag inte frågar? Jag skyller på all bomull jag för närvarande har i huvudet.

Är detta vad jag kan förvänta mig av abstinensbesvär eller väntar något ännu värre runt hörnet? Hur länge kommer jag att känna av besvären. Just nu i skrivande stund känns det som om de har klingat av men det kanske bara är en temporär förbättring.

viktoria

Hej, om det är tröttheten du syftar på så är min egen erfarenhet denna:
Visst var jag trött under mina aktiva år, den trötthet som kom sig av dålig kvalitet på sömnen, bakisdagar och allmänt påfrestad fysik.
Men den trötthet jag upplevde efter att jag slutat med alkohol var en annan sort. Jag antar att det är den du talar om? Den som jag först såg som ett bakslag, jag skulle ju bli piggare och frächare nu?! Fick en bra förklaring (och mycket av bekräftande igenkänning) här på forumet. Förklaringar av den här nya sortens trötthet som en del i kroppen och psykets läkningsprocess. Uppstädning helt enkelt. Med den förklaringen kunde jag välkomna tröttheten och stannade med gott samvete under filten på soffan många gånger fast annat pockade på. Så jag skulle nog inte räkna den som ett abstinent fenomen, snarare läkning som sagt.
Minns inte säkert men jag tror den tröttheten varade under några, kanske 3, månader för mig. Den avtog succesivt.

viktoria

Förresten en annan sak, jag har nog aldrig haft så täta infektioner av olika slag som avlöste varandra som under mitt första nyktra år. Vet dock inte om det har med det att göra, men vet att någon annan här upplevde samma sak och att vi diskuterade detta. Kroppen hade liksom ingen motståndskraft. Synd att sökfunktionen är så dålig (obefintlig) här på forumet att det är omöjligt att hitta igen diskussioner och inlägg kring specifika frågor. Det finns så mycket erfarenhet gömd här i trådarna.

Att tänka på kan vara att vi som druckit mycket alkohol oftast lider av mineralbrister och att det kan vara befogat att tillföra eftersom kroppen kan ha svårt att tillgodogöra sig tillräckligt av det från maten. Vad jag har läst mig till är det pga skador i tarmen av för mycket alkohol. Hinner inte leta upp källor till detta nu, men om du googlar finns artiklar och forskning om detta säker på nätet. Jag fick min mineralbrist förklarad och fastställd av läkare, samt ayurvedaläkare.

Någon annan (Adde?) talade om brist av B-vitamin hos de med långvarigt högt alkoholintag. Det har dock inte varit ett problem för mig.