Det som kommer här är svårt att skriva. Förmodligen inte särskilt lätt att läsa och förstå heller.
Jag har inte publicerat den här texten i min blogg ännu men den vill bli läst. Börjar här på forumet, i skydd av anonyminteten, av hänsyn till mina barn.
Jag skriver både för mig och för andra som varit i min situation. Det är inte många som varit där och kan berätta om det. Man lämnar ofta inte där jag varit med förståndet i behåll och kan berätta om det. Mina medintagna är kanske döda, kvar i missbruk eller vårdas fortfarande. Jag hoppas någon också har ett bra liv.
Jag vill skriva om tvångsvård och hur det är från den andra sidan. Att tillhöra den där gruppen människor som inte själva gör sin röst hörd i det offentliga rummet, men som berörs av samhällets insatser. Som berörs av samhällets syn på olika diagnoser.
Jag vill skriva om LPT. Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Skapad för att rädda liv, till ett högt pris. Berövandet av en människas självbestämmande, den allra sista skärvan av egenvärde och respekt.
Under tio års tid, den tid i livet många minns med nostalgisk saknad och glädja. vandrade jag mellan olika institutioner. Ibland frivilligt och ofta under LPT.
Jag hade ett självskadebeteende som var livshotande. Många aktiva självmordsförsök och ett pågående passivt. Därav besluten om tvångsvård.
Man lever inte som jag gjorde för att man är illvillig eller av egen fri vilja. Men somliga inom vården verkade ha den uppfattningen. Empatitrötthet, eller rädsla för identifiering med de avvikande, de sjuka. En internkultur som inte tillåter frihet i tanken för vi måste stå enade mot de där andra, de sjuka.
Det fanns ett behov av att sätta in oss i fack. Ställa diagnos.
Diagnos kan vara nödvändigt för att kunna ge rätt behandling.
I mitt fall blev det också en stämpel som isolerade, gjorde mig till en särling som man inte vågade närma sig på grund av föreställningar och rädsla.
Diagnosen sattes dessutom utifrån godtycke, utan utredning. Som en slags slasktratt för besvärliga och ohanterliga patienter för att legitimera omänskligt, distanserat och känslokallt förhållningssätt.
Borderline. Emotionell personlighetsstörning kallas det med ett mer neutralt begrepp idag.
Såväl då som nu - och ja, jag har upplevt samma attityder på mitt eget jobb när man kommit i kontakt med patienter med den diagnosen även inom den somatiska vården - far människor illa, människor som lever med en inre förvirring och rädsla för sina egna känslor. Som verkligen behöver bli sedda och förstådda. Som behöver en varm famn istället för att mötas av avståndstagande och misstänksamhet.
Människor vars psykiska sjukdom beror på känslomässig omsorgssvikt och som på grund av en föreställning om att de är manupilativa och därför ska hållas på distans retraumatiseras. Om och om igen. Den värsta skräcken för en person med emotionellt instabil personlighetsstörning är nämligen att bli avvisad. Omgivningens avvisande och misstänksamhet gör livet till en mardröm.
Diagnosen sattes aldrig formellt på mig utan nämndes bara lite slentrianmässigt i någon journal. Kanske hade läkaren som slängde ur sig detta rätt, kanske inte. ADHD förväxlas ofta med borderline, särskilt bland utagerande unga tjejer. Och förmodligen ännu oftare för 25-30 år sedan. Stämpeln satt djupt under en lång tid och försvårade mina institutionsvistelser. Det var nog inte stämpeln i sig som skadade mest, utan vad den gjorde med attityden hos dem som skulle vårda och stötta. Som jag mådde då blev effekten förödande och ett cementerande av min redan tidigare negativa självbild.
Att vara tvångsvårdad innebär att man är inlåst. Man är utlämnad åt personalens godtycke. Det som bestäms ska vara för patientens bästa men kan ibland användas som maktmedel. Uttryck för den egna viljan ses som en del av sjukdomen. Åsikter tas inte på allvar. Att mötas människa mot människa blir en omöjlighet. Man ses som ett objekt, en arbetsuppgift, en sjukdom eller diagnos.
Och det ska vara regler. Regler för hur många minuter man får gå ut och ta luft, regler för vad man får göra och när man ska äta, sova, duscha. Attitydproblem kallas det om man protesterar och då blir det bestraffning i form av ännu mer isolering och inlåsning.
Man kan ju tycka att människor med svåra psykiska problem skulle få samtalsstöd, men det ansågs jag vara för sjuk för. Jag förvägrades den enda hjälp jag trodde på och hela tiden frågade efter.
Var man rädd att jag skulle manipulera terapeuten i fråga?
Ja. Jag mötte rädsla hos dem som skulle hjälpa. Samma rädsla som jag speglats i förr och som satt ett sår i min själ. Jag är en person man ska ta avstånd från. Jag är farlig.
Den enda jag någonsin varit farlig för är mig själv.
Desperationen fick mig till desperata handlingar. Jag hade panik 24 timmar om dygnet. Jag kunde nappa åt mig ett glas under middagen och slå sönder det för att skära mig i handlederna, hälla hårspray i ett glas och dricka upp det, försöka fly så fort tillfälle uppstod. Ett sårat djur i en bur.
Min inre oro sitter kvar idag som ett posttraumatiskt stressyndrom. Som om jag suttit i fångläger. Upplevelsen var densamma. Jag var dessutom själv förövare och offer på samma gång.
Vården vårdade inte utan upprepade traumat om och om igen.
Först flera år efter jag kommit därifrån kunde såren sakta börja läkas. Först nu kan jag tänka på den tiden utan att få yrsel och darrningar. Jag kan fortfarande inte prata om det utan ångestpåslag, men skriver, skriver och skriver. För varje ord som knappas in på tangentbordet lättar trycket inifrån.
Idag när jag möter egna patienter har mina egna erfarenheter lärt mig att aldrig döma utifrån diagnos och att alltid möta människor i svårigheter som just människor.
Det har hjälpt mig att möta dem med respekt, värme och nyfikenhet. Något jag vet att jag skulle ha behövt då. Något vi alla behöver.