av Sandris

Hej,

Jag bestämde mig för när jag hittade min mamma deckad i soffan med en tallrik mat i handen som allt åkt ur i soffan att försöka googla hur man ska hantera sin ilska i dessa situationer, då hittade jag denna sida.

När jag var 16 år gick jag ett medberoende-program som hjälpte till viss del. Nu är jag 24 men jag har fortfarande inte kommit underfund med hur jag ska hantera min ilska varje gång mamma blir full. Egentligen grundar den sig i att jag är ledsen och besviken men istället skriker jag ut elaka saker och ibland bara rakt ut av ren frustration innan jag går och gråter för mig själv och får dåligt samvete. Jag har verkligen svårt att hantera detta och får heller ingen hjälp av andra anhöriga som enbart kommenterar ”var snäll mot mamma” och ”men du vet ju hur hon är”.

Jag blir väldigt sällan arg och i andra fall skulle jag aldrig säga sånt jag säger till henne till någon annan eller till henne när hon är nykter.

Hur gör man för att kontrollera sin ilska när allt känns övermäktigt egentligen? Är det bara jag som får såna känslor eller kan någon relatera till detta?

Nordäng67
tors, 2018-04-19 - 10:01

igen mig när jag var i din ålder! Nu är jag dubbelt så gammal! Min mamma är inte alkoholist utan psykiskt sjuk! Blir väldigt lika effekter för anhöriga! Din mamma dricker, min mamma skiter i att ta sin medicin! Katastrof i bägge fall! Vet Du det finns ingen som helst anledning till att du skall lära dig att kontrollera din ilska och sorg över detta, då kommer du må ännu sämre! Däremot hjälper det att släppa kontrollen över sin mamma och låta henne kontrollera sig själv och ta ansvar för sig själv! Vägen till att göra der är inte lätt men det går! Ta hjälp av proffs, det har jag gjort! Byt alltså fokus från att kontrollera din sorg till att släppa kontrollen över din mamma! Jobba aktivt med det! En sak som också är väldigt svår, tabubelagd och smärtsam med detta är att inte ha en ”helt vanlig mamma”! Så jobbigt har jag haft det med det! Men om man kan acceptera detta faktum så slutar man också ha förväntningar och man slutar att hoppas på saker som aldrig kommer att hända! När jag var typ 27 år hade jag äntligen accepterat att min mamma är ingen vanlig mamma! Sen fick jag barn och då blev det jobbigt igen och ännu värre för då var hon ju ingen vanlig mormor! ?När jag var ung fanns inga såna här bra forum på nätet där man kunde diskutera saker med människor i samma situation! Psykisk sjukdom var också ett mer tabubelagt ämne då än vad det är nu! Fortsätt skriv och läs här, det har hjälpt mig mycket! Man känner sig inte så ensam om ”problemet”! Du verkar vara en väldigt medveten människa! Så du har bra förutsättningar att komma tillrätta med detta! Börja jobba med dig själv nu när du är ung så inte detta förpestar ditt vuxenliv! Många kramar

Carina
tors, 2018-04-19 - 14:19

Och välkommen hit till forumet! Vilken bra fråga du ställer! Ilska och frustration är något som de allra flesta anhöriga känner och jag kan tänka mig att vägarna till att hantera det är lika många.

När jag läser ditt inlägg så får jag känslan av att du önskar att du kunde hantera din ilska annorlunda, då det blir slitsamt inom dig att stångas med känslorna av ilska och sedan känslorna av dåligt samvete. Du har också insikt om att egentligen är det andra känslor som ligger under ilskan, som sorg och besvikelse på en person du bryr dig så mycket om.

Jag får en del tankar när jag läser ditt inlägg:
1. Du gick medberoendeprogram när du var 16 år som du tycker har hjälpt dig till viss del. Vad lärde du dig där som kanske kan vara till hjälp även för att hantera ilskan?
2. Vad skulle hända och hur tror du det skulle kännas för dig att vara ärlig med dina känslor till din mamma? Att sätta ord på dina egentliga känslor? Ex. "Jag blir så ledsen och besviken när du har druckit. Då väller ilska upp inom mig, men egentligen är det sorg jag känner." Hur skulle det kännas efteråt om du sätter ord på dina känslor?
3. Jag tänker också på att du säger att ilskan blir "övermäktig". Tror du att du skulle kunna vara hjälpt av att ta kontakt med en terapeut eller psykolog för att få hjälp att hantera dessa känslor? Då kanske din sorg och besvikelse blir lite lättare för dig.
4. När detta händer, som situationen som du skriver ovan, vad gör du då? Stannar du kvar och försöker städa upp efter din mamma? Eller låter du henne ta ansvar för det hon orsakat under alkoholruset? Ofta känner man ännu mer ilska om man som anhörig dessutom väljer att städa upp efter personen och ta ansvar för konsekvenserna av vad som har hänt under berusningen.

Håller tummarna för att du hittar strategier som passar dig!

Varma hälsningar
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen