Nu är det dags, att vända blad och gå in i ett nytt skede i livet. Jag har planerat det en längre tid och på måndag ska mitt nyktra liv komma in. I helgen har jag ett planerat avstamp, ett sista farväl till alkoholen. Mitt i semestern, efter en tillställning, som ska bli den sista är planen. Jag vet att det är riskfyllt och att jag riskerar att falla direkt, men jag vill så gärna få tillbaka mitt liv. Jag har en fråga. Kan man jobba med tolvstegsprogrammen via nätet, eller måste man gå på möten irl? Jag bor väldigt avsides och det är svårt att ta sig till möten och det är även svårt personligen i ett litet samhälle.

Min historia ser ut som för många, med missbrukande trasiga föräldrar, skillsmässa, dödsfall, sjukdom. En riktigt trasig historia i flera generationer faktiskt, där även krig, sjukdom och svår sorg lever som en röd tråd genom vårt liv. Jag har sökt hjälp och mött läkare som förminskat mitt missbruk till bruk. De har skickat mig till samtalsgrupp med personer med utmattningssyndrom och sömnproblem. Jag har visserligen även de problemen men grunden är alkoholen.

Just nu är jag så trött, så trött och jag vill få tillbaka mitt liv. Jag vill känna glädje, genuin glädje och livslust. Jag vill leva och leva livet fullt ut ren och våga känna utan att krasha och döva. Jag inser att jag kommer att krasha, men vill våga rida igenom och våga känna smärtan och sorgen utan att döva mig med a. Det är svårt, jättesvårt och jag bävar jättemycket. Men vad har jag för val? Jag vill inte sagga ner mig och få skador på lillhjärnan, få alkoholdemens och bli helt frånkopplad. Jag har sett hur det är på nära håll och det är hemskt. Jag ska ta stöd i detta forum och läsa era trådar som stöd och försöka finna aktiviteter som upptar min tid, för nåt måste jag göra istället. Jag tror att, om man tar bort något måste det ersättas med något annat. Det bli något som är bra för mig.

Jag fick upp ett minne på facebok igår och blev påmind om att jag var alkoholfri förra hösten nästan 5 månader. Började fundera och konstaterade att de sista 5-6 åren så har jag i princip varit nykter januari - april/maj och augusti- november/ december. Mitt dryckesfönster har på en höft varit 3 månader (maj-juli) och 2 månader på vintern (nov-dec).

Nu en glädjande nyhet. Min väninna har slutat att dricka alkohol (inte pga beroende utan pga vikten) och vi peppar varandra med hälsosamma recept och jag mår bra av en alkoholfri vän. Vi kan prata om glädje och sorg. Jag är öppen med min känslighet för alkohol (jag har inget beroende men är alkoholkänslig och har svårt att stanna vid de två normala glasen). Jag är även en kicksökande person, så lagom är inte min grej. Gör det mesta fullt ut och jobbar på min balans i livet. Vi är varandras motpoler. jag är gasen och hon är bromsen. När vi är ute och går får jag sakta in och hon behöver öka farten :) Vi är så bra för varandra (fniss)

Just nu är jag på en bra plats i livet. Lite förkyld bara, men vad gör det ;)

Gasen och bromsen, vilka fina vänner ni är??.
Så skönt och avkopplande att umgås och ha kul utan alkohol.
På något vis är det ändå lättare när man är äldre att avstå alkohol vid sociala sammanhang.
Jag beundrar verkligen de unga på forumet som kämpar och håller nollan trots att de är ute på krogen.
Då har man insikt och en mognad som är värd all respekt ???

För egen del och många i min 60+ålder är det ensamdrickandet som är det luriga....
Men nu är vi på den vita banan Rosa-vina ? Hurra för det??

Kram ???

Gillar den vita banan, så vi fortsätter att ta den :)

Jag fortsätter att jobba med mitt medberoende och det hjälper mig att hålla mig från alkoholen. Just nu är det mycket tankar kring mitt äktenskap, hur det fungerar och vad det ger mig. Både positivt och negativt, väger vågskålen kan man säga. Är inte helt nöjd med hur den tippar...

Funderar på hur jag ska ta samtalet med maken, så det blir ett konstruktivt bra samtal. Han har en benägenhet att gå i direkt ilsket försvar, vilket grundar sig i otrygghet sedan barndom. Han har blivit lämnad/övergiven som liten av sina föräldrar. Eftersom han fortfarande är sjuk av sviterna av Covid, är hans fysik begränsad. Men jag är så sjukt trött på att dra allt själv. Hus, hem, mat, familj, ekonomi... ja ni hör ju. Det är som att bo med en tonåring som sitter i sitt rum vid datorn 24/7. Standardfrågan är -vad ska vi äta idag?

Nä nu måste han spotta upp sig och sluta skylla på att han varit sjuk och inte orkar. Kondition får man inte, den jobbar man hårt för att få, steg för steg. Så nu ska jag ta fram den mentala piskan och låta den vina lite ;)

Ps
Han är en bra person, men har trillat ner i ölträsket och deppighet. Och hur det är vet vi alla....

Du är också uppe med tuppen? ser jag.
Ja, jag förstår att det känns "träligt" att alltid vara den som drar hela lasset.
Att mannen varit svårt sjuk är ju en sak då är det självklart att man finns där 24/7 men sedan....

Jag hade en liknande situation för många år sedan då sambon vägrade fatta eller inte förstod vad jag menade med delat ansvar.
Då skrev jag ett känslosamt brev och försökte vara så välformulerad och tydlig jag kunde utan att låta arg.
Beskrev min oro, trötthet och tankar om hur hans oförmåga/ovilja att förstå faktiskt påverkade och äventyrade hela vår relation.
Och se, det hjälpte faktiskt!
Han kunde på ett helt annat sätt ta in mitt budskap när han fick läsa det. Han blev varken sur eller grinig bara förvånad och överraskad. Han hade inte förstått hur dåligt jag mådde...
Det är precis som man måste hitta en ny ingång ibland...?

Så det kan vara ett litet tips Rosa-vina. ?
Lycka till! ?

Kram ???

Märker det på barnens pappa också att om jag skriver sms så förstår han betydligt lättare vad jag menar..Kanske något i personligheten att vissa av oss förstår det talade ordet bättre, och andra det skrivna? Rosa-Vina det känns som du precis som många av oss kvinnor dragit ett för stort lass länge? Dags att fundera ut hur du vill leva nu? Att vara sjuk är en sak, att inte vilja anstränga sig för förhållandet, är en annan..Ett tips kan vara att åka iväg ett par dagar, tillsammans..Då ser man vartåt det lutar..Även att åka ensam och göra något kul, kan ge perspektiv..Du är värd ett bra liv Rosa-Vina, som ställt upp för många i din närhet..Nu är det dax att tänka mer på dig själv..Varm kram..????????????

Tack FinaLisa och miss lyckad.

Jag känner att jag måste ta mig tid och fundera och reflektera ett tag på vad jag vill och sluta ta påmig ansvaret. Att skriva sms eller små lappar, kan vara en bra väg in till samtal. Tack snälla för inputt. Det blev så mycket tankar nu, så jag skrivet inte mer idag.
Kram på er!

Det går i vågor just nu, livet. I går var en sorgens dag och tårarna hängde tungt i ögonvrån. Sorgen efter mina föräldrar som jag förlorade förra året är fortfarande inte läkt. jag hade sorg, ångest och hjärtat skenade och slog ojämt. Panikångesten var nära och jag kunde inte ta mig för någonting. Jag satte på flera deckare och försökte distrahera mina tankar. Drack en hel stor kanna med te och åt en chokladkaka, som om den vore en smörgås. Ja ja, bättre än alkohol och samma den av beroendehjärnan fick lite tröst iaf. Kunde ha valt att dricka, ta en Citodon eller propavan för att lugna mig, men valde att inte göra det. Klarade mig med chokladen. Kunde ha valt en promenad iställer men ville inte.

Idag är jag lite tung i huvudet, typ bakis av sockret. Mår sådär men bättre än igår. Sorg tar tid och behöver få sin plats. Det går inte att spola bandet, förbi delar av livet.

Jag hade en sån konstig dröm inatt. Jag var på kurs med jobbet och plötsligt säger kursledaren, att jag ska gå i en annan grupp, med andra gamla mäniskor. Jag var helt knäckt, med gamla. Jag vill inte gå med gamla, jag ser mig inte som gammal. Jag må vara 60+ med faan heller att jag är gammal. Jag är piggare, smidigare, starkare än många 30 åringar på mitt jobb.

Vaknade med en konstig känsla av att ha blivit förolämpad ;) drömmar är märkliga. Kanske jag har åldersångest? Rädsla inför framtiden? 5 av mina vänner har dött i Cancer och stroke före 60 års ålder. Min man har varit svårt sjuk och är fortfarande dålig. Kanske inte konstigt att jag svajar. Denna isolering i dessa tider är tuff och jag saknar min familj.

Hursom, jag är nykter och idag är en ny dag. Tänkte tvinga mig ut på en 3 timmars promenad med jycken nu.

En dag i taget!

Ibland är inte drömmar så rakt på sak som man kan tro, men jag tänker att det nog handlar om åldersnoja i någon form, och rädsla inför förändring.

Dina föräldrar är döda, du tillhör nu den äldsta generationen. Otroligt sorgligt men oundvikligt. Det är så olika hur vi accepterar åldrandet. En del gillar läget direkt, andra backar nästan in i den förändringen.

Du har många år framför dig innan kroppen begränsar dig, och du har hjälpt den jättemycket på vägen genom att vara nykter och motionera. Tre timmar med hunden låter mycket bra!

Det är en skön tid ute nu. Lite vilsam, naturen går in i vilomood. Vacker med alla färger på bladen. Frisk lite kylig luft. Jag älskar förhösten ?

Kram ?

Ja det är nog lite rädsla för åldrandet, som du skrev Andrahalvlek. Kanske inte åldrandet i sig men för det som kommer med åldrandet, som krämpor, glömska, sjukdom. Jag är så tacksam för min nykterhet och att jag är i fysikt god form. Jag äter bra mat och rör på mig mycket. Idag är det endast den sociala isoleringen som är på minuskontot. Med tids nog ska det upphöra.

Mina föräldrar var endast 20 år äldre än mig, men svårt alkoholiserade och även fysikt sjuka. Jag har sett den fulaste sidan av ett långvarit missbruk. Hur den tömmer personligheten, sinnet, minnet och lämnar ett skal av det som en gång var, tills endast döden återstår

Så jag gör vad jag kan för att må bra. För min skull, min dotter och för mina barnbarn.

Min pappa dog 61 år gammal, med söndertrasad lever. Han hade supit i 40-45 år då. Det var för 19 år sedan.

Du och jag tillhör dem som bryter det onda arvet och det ska vi vara otroligt stolta och glada över ??

Kram ?

Jag har ju haft äran att få träffa dig IRL RosaVina och inte tusan skulle jag gissa att du är 60+. Du har säkert många fina, friska år framför dig med det sunda liv du lever. Du gör allt rätt. Mer kan vi inte göra.

Kram!

Du såg verkligen så pigg och fräsch ut när vi sågs och visst har det stor betydelse för självkänslan!
Och visst gör alkoholmissbruket att man ser sliten, trött och grådaskig ut. Speciellt ögonen blir på något vis halvdöda, finns inget liv eller glimtar i dem.
Skönt att vi slipper må dåligt över det nu...?
Nu är vi som stolta och snygga 60+are!???

Kram ???

Ja, för vi för ett ständigt krig mot alkoholen och dess luriga påverkan på vår hjärna. Ibland funderar jag på att tautuera in Sober på ena axeln. Fast jag tror att det får vara en mental tautuering, eller?

Andrahalvlek, ja då har du också förlorat förälder i alkoholens grepp. Det är så sorgligt och sätter sina spår i oss anhöriga. Jag är oerhört tacksam att jag satt stopp. Jag ser också att det kommer in väldigt många nya medlemmar här på forumet som kämpar med sitt bruk/missbruk. Många är dessutom väldigt unga.....

Charlie och Finalisa, gulliga fina ni. När jag var barn var det jättejobbigt att se yngre ut, men nu är det ganska trevligt ;) . Kan inte påstå att det stämt under de perior när jag druckit, då ögonen varit själlösa och ansiktet pluffsigt. Vid nykterhet, liv i ögonen och fräsch hy, ser vi yngre ut.

Idag ska jag träna en stund innan det är dags att cykla till jobbet. Jag har kommit igång med min vardagsmotion igen. Ibland går jag långt, rusat upp för långa trappor (på dryga 100 trappsteg), tränar på utegym, inne gör jag yoga och kör med gummiband. Endorfinerna är min nya kick.

Allt är inte enkelt men jag kämpar på

kram

Du utstrålar alltid ett lugn, oavsett A-status. ? Måste vara skönt att nykterheten börjar kännas naturlig. Är som vanligt imponerad av er som lyckas sluta, trots att ni har en partner som dricker (lite för mycket).

Tack för kommentarer hos mig.

Ja, tänk att du och FinaLisa - som jag föreställt mig var två små tanter - visade sig vara allt annat än det. ?

Kram till dig

Vad jag vet. Möjligen jävla kärring någon gång ;)

Visst är det så Vinäger, att nykterheten har blivit mitt naturliga tillstång, MEN ibland hoppat a-jävulen fram och viskar lömskt i mitt öra -du kan dricka i kväll -du har inte så stora problem - nu klarar du att dricka lagom. Jo tjena. Sist jag drack, blev det 1,5 flaska vitt vin och dagen efter 1,5 flaska till på en fest. Det var 3 flaskor på två kvällar och det är inte ok. För jag vet vad som kan komma sen. Jo lite vin mitt i veckan osv...

De flesta dagar går riktigt bra och jag tänker inte ens på alkohol. Det är när jag är trött, stressad, ledsen eller för glad som tankarna på alkohol dyker upp. Nu tvingar jag bort tanken snabbt och fokuserar på något annat. Lyssnar på podd om beroende eller läser i mina a-böcker. Jag har många nyktra veckor/månader bakom mig och de ska bli fler. Jag har vid kris/panikångest tagit till mat, meditation, raska promenader och sömn.

Det är snart ett år sedan jag hittade min pappa död och jag har fortfarande sorg. Jag forlorade båda mina föräldrar 2019 och det har varit tufft, men deras beroende och allt som hände har även hjälp mig i min egen nykterhet. Jag vet hur fort det kan gå från bruk- missbruk- beroende- död. Jag önskar ingen den smärtsamma resan.

Nu på morgonen (ledig dag) har jag bakat stora kanelbullar. Kokat kikärtor och ska gör hommus. Fikat och ätit varma kanelbullar. Kanske ska kliva ur min pyjamas och gå ut med hunden på promenad runt sjön. Sen vill jag nog se en romantisk film, sörpla te och äta knäckebröd med hommus och tomat. Kanske en powernapp innan maken kommer hem i em :)

Var rädd om er alla fina <3

Vad skön beskrivning av din morgon ?
Hommus och bullar..(fast inte samtidigt?)...mmm?

Ja, det blir en helt annan tillvaro att befinna sig i när man slutat dricka alkohol. Vilken skillnad!

Nu när man tittar i backspegeln fattar man inte varför man inte begrep hur jobbigt och meningslöst det var när man höll på!!??
Men det är på något vis nödvändigt att få distans och se sig själv utifrån som gör att poletten ramlar ner.
Eller vad annars gör att man bestämmer sig? ?
Förutom att man mår dåligt såklart.

Rosa-vina, jag säger som Vinäger, att det är så kul att vi setts irl, och jag hoppas att det ska bli fler gånger!

Kram???

Jag blir lugn och glad av dina inlägg..Förstår att det varit traumatiskt och jobbigt med dina anhöriga..Det är verkligen en balans att finnas till för dom, samtidigt som man inte vill må dåligt..Jag har ju också anhöriga som dricker och några som slutat. Inte lätt att sluta bry sig. Men jag är oerhört glad för din skull..Att du vill leva nyktert och ha det bra?..Varm Kram??