av Rådvill

Några år senare.

Rådvill
lör, 2021-06-12 - 21:21

Jag skrev här för några år sedan, då jag hade varit ihop med min kille i två år. Nu har vi snart varit ihop i sex år och sambo i snart ett år.

Kort sammanfattning är att min sambo i hela sitt vuxna liv har druckit. Innan vi träffades, och även i början av förhållandet, drack han varje helg/ledig dag. Han har tidigare sagt att han inte kan dricka starköl då han inte kan hantera det, har istället druckit 2,8 men då i stora mängder.

För några månader sedan drack han för mycket och var väldigt dum emot mig. Det har hänt en gång tidigare och dagen efter hade vi ett långt prat och jag sa att han fått välja mellan mig och alkoholen, att jag inte ville att han skulle dricka alls när jag är hemma. Han respekterade detta men efter några veckor kom frågan "är det okej om jag tar en öl ikväll?" Jag ville inte vara den tråkiga och tänkte att det var okej när det bara var en. Efter några sådana veckor pratade vi om det och även om jag inte riktigt kommer ihåg vad vi sa så slutade det med att vi bestämde att han inte behövde "be mig om lov".

Och nu är vi här. En flaska vin varje helg (halva på fredag och halva på lördag), några starköl, några 2,8 och allt som oftast en whisky, både fredag och lördag. När hans son är här är det något mindre konsumtion, kanske bara en eller två öl och en whisky.

Vi har pratat om det här flera gånger, att vi har olika syn på alkohol. Jag har insett att jag har en väldigt strikt syn på det och det har bara blivit värre sen vi blev ihop. Det enda jag kan jämföra det med, som jag inte ens vet stämmer, är att det är som att jag har växt upp med en alkoholist.

Det kryper i mig varje gång han går till kylen, när jag hör en öl knäppas, när jag hör honom stampa i takt med musiken han lyssnar på. Det sistnämnda komma skit, för han mår juh bra. Han är glad när han dricker och tycker livet är underbart. Och då är jag en tjurig kärring, som inte vill "unna" honom det.

Han tycker att det är tråkigt att jag knappt inte vill dricka alls. Ikväll sa han att han skulle vilja att vi kunde ta ett glas vin tillsammans men det är som en spärr för mig. Jag har inget emot att dricka själv, även om det inte är ofta, men jag vill inte göra det med honom. Det känns som att jag då ger honom ett godkännande att dricka och jag vet att det inte bara blir ett glas för honom. Han menar att för honom är alkohol livskvalitet och min syn är att det känns tråkigt att just alkohol ska vara det. Kan man inte vara nöjd med livet utan alkohol?

När vi pratade om det ikväll igen kom vi ingenstans. Han hade redan hunnit dricka lite och jag tror det gjorde att han kunde vara mer ärlig om hur han tycker. Tidigare har han sagt att han ska dra ner på det, "gått mig till mötes", men ikväll sa han in princip att han vill dricka och inte vill bli styrd i det. Hans önskan är att jag ska tycka det är okej ("det är juh bättre än tidigare i alla fall") och min önskan är att han inte skulle dricka alls. Som det känns nu vet jag inte hur vi ska kunna mötas i det.

Han dricker inte i veckorna och har aldrig gjort, det är "bara" varje helg.

Och ja, jag vet inte. Vet inte var jag vill komma med det här. Är helt enkelt fortfarande rådvill, efter alla dessa år.

Ad libitum
sön, 2021-06-13 - 00:37

Vad är det egentligen som håller Dig kvar hos honom? Har Du gått till botten med det? Jag vet, man är van att ha partnern, man tar varann för givet - men om man väger fördelar och nackdelar? Vad väger eg tyngst? Vart är Ni på väg tror Du? Är förhållandet viktigare än att Du mår bra och känner mod och framtidstro?

Rådvill
sön, 2021-06-13 - 14:50

@Ad libitum för det första är det väl klyschan, att jag älskar honom. Sen är det nog som du skriver, vana och en form av trygghet. Och så vet jag inte om det är en så pass stor sak att jag vill göra slut, det är juh vara ett problem på helgerna. Han dricker inte i veckorna (om han inte är ledig) och jag är medveten om att jag har en väldigt strikt syn på alkohol.

Jag har dock funderar på det sen igår och insett att så pass "strikt" som jag är nu har jag inte varit tidigare och jag tror det beror på hans konsumtion. Kan det bli så? Någonstans tror jag att jag är rädd för att om jag skulle vara mer liberal skulle det innebära att han dricker mer så därför vill jag inte dricka alls, antagligen med förhoppningen att det ska påverka honom att dricka mindre.

Ad libitum
mån, 2021-06-14 - 06:35

Du skrev tidigare att han varit dum mot Dig när han druckit och att Du själv inte vill dricka tillsammans med honom. Du har en strikt syn på alkohol och det stärks av rädslan att han ska dricka. Hur är det i andra relationer, vänner och övrig familj? Är det samma inställning då? Oavsett så verkar det som att detta är en ständig källa till bråk och konflikter… vore det inte skönt att slippa det och bryta upp?Så länge Du är kvar i det förhållandet kommer problematiken att finnas kvar tror jag - även om Du älskar honom som Du säger… men vad lägger Du in i det ordet? Varför älskar man någon som gör en illa? Är det kärlek?

Ishavet
tis, 2021-06-15 - 12:13

@Rådvill
Du skriver att hans drickande bara är ett problem på helgerna. Hans drickande är ett problem för dig, lita på den känslan och ta den på allvar.

Om jag förstår rätt så går han dig till mötes och dricker inte alkohol en tid, men sedan förskjuts gränser och mängden alkohol ökar på helg efter helg. Hans dryckesmönster påminner i så fall om min mans. I vintras ringde jag till Alkohollinjen och fick hjälp att se den dubbelheten som finns hos min man. När han inte dricker är han ödmjuk, överens med mig och det finns tillit och kärlek mellan oss. När hans sug efter alkohol kommer smygande och han hittar anledningar till att dricka igen förändras han. Då kan han istället tycka att det är jag som är tråkig som inte dricker och jag står i vägen för den avkoppling alkoholen ger honom. Första helgen är det kanske bara en eller två öl, men hittills har han aldrig klarat att hålla sig till det (åh, vad jag önskar att det vore så!). En öl blir några helger senare flera öl och flera glas whisky tills han tappat kontrollen fullständigt och ångrar sig. När suget efter alkohol kommer kör han över våra gemensamma överenskommelser, mina gränser och kan bli kylig eller överlägsen mot mig. Kanske känner du igen den dubbelheten i din sambo?

Ja, min erfarenhet är att ens eget drickande kan påverkas av att leva med någon som har problem med alkohol. Jag, precis som du, har en restriktiv syn på alkohol. Min syn på alkohol har blivit ännu mer restriktiv under åren. De senaste åren dricker jag princip ingenting alls. Precis som för dig började det med att jag inte ville godkänna min mans drickande genom att själv ta ett glas vin och sedan har jag fått sådan avsmak för alkohol efter att ha upplevt dess negativa konsekvenser. Jag känner igen mig i känslan du beskriver när din sambo öppnar kylen och knäpper ännu en öl. Där har jag varit så många, många gånger också.

Det är så starkt och bra av dig att du pratar med din sambo och är tydlig med var du står. Heja dig! Som jag förstår har ni också satt gränser för alkoholen och han har testat kontrollerat drickande. Den alkoholmängd du beskriver att han konsumerar i den period han är i nu är dock, som jag ser det, väldigt hög. Särskilt med tanke på att du uttryckt att du inte vill att han dricker när du är hemma. Om han fortsätter att dricka så som han gör, vart är ni då om tre, fem, tio år?

När du tvivlar på sig själv. Om det kanske är du som är för restriktiv. Kom ihåg att för DIG är hans drickande ett problem. För mig har det varit skönt att nå den insikten och stå fast vid det. Att lyssna till sig själv och lita på sin egen känsla.

Jag tycker du ställer viktiga frågor om livskvalitet i din text. Kan man inte vara nöjd med ett liv utan alkohol? Jag tänker att alkohol är så förrädiskt… för självklart kan man vara nöjd och leva ett rikt liv utan alkohol. Men jag antar att det är så som man hört så många gånger, att varje människa måste välja och vilja själv.