av Spindeln

Spindeln
tors, 2023-05-04 - 11:57

Min man har haft alkoholproblem i stort sett så länge vi känt varann och han har för första gången någonsin tagit tag i det. Han väntar på att få träffa en sjuksköterska och har knappt druckit på en månad. Jag är jättestolt över honom, men jag inser samtidigt att det är så mycket ilska och bitterhet kvar av allt som varit hos mig som jag måste hantera.

Vi har t ex haft ett oerhört stormigt förhållande tidigare, med massa gräl som tagit superhårt på mig. Särskilt senaste året har han sagt så mycket elaka saker till mig att jag inte vågat berätta för vänner för att jag inte velat att de skulle tycka illa om honom. (Obs, inget fysiskt våld!)

Och nu har alltihop bara slutat! Han kan styra sitt humör, han blir inte arg på mig, vi har det lugnt och bra. Och jag älskar honom massor! Men allt det lidande jag stått ut med i snart 10 år har ju inte försvunnit? Jag vill inte vara arg på honom nu, han gör ju något jättebra som säkert är svårt och jobbigt och jag vill stötta, men vad ska jag göra med min ledsenhet och otrygghet och oro?

Snödroppen
tors, 2023-05-04 - 12:06

@Spindeln
Det är väl inget att dölja för att han är duktig nu. Inget fysiskt våld, våld kan se ut på många sätt. Psykiskt våld kanske det är.
Jag tror att det är något som behövs läkas mellan er. Han behöver ta ansvar för vad han utsatt dig för och du behöver ta ansvar för din smärta.
Hur skulle det kännas för dig om du berättade för honom hur du känner?

gros19
tors, 2023-05-04 - 14:43

Jag tänker så här , landa inte in din man utan ta ansvar för dina känslor själv. Självklart bär man på mycket ilska, bitterhet som du uttrycker, sorg inte minst, men vi som anhöriga har ett val och det har varit i ditt fall och för väldigt många att stanna kvar trots allt. Du behöver ett forum där du kan uttrycka vad du bär på. Alanon tex, där finns människor som förstår dig och levt under liknande omständigheter, en kurator kanske, anhörigprogram brukar kommunen erbjuda. För min del gick jag ett sorgebearbetningsprogram. Det finns mycket sorg när livet inte blev som man hoppats. Det befriade mig från alla känslor jag bar på efter att jag levt tillsammans med en person med missbruksproblem. Det gjorde att självfallet fanns minnen kvar, men dom var inte laddade med massa negativa känslor, vilket innebar en nystart och jag såg framtiden med friska ögon, inte färgade av det förlutna.

Åsa M
tors, 2023-05-04 - 17:55

Du måste läka på ditt eget sätt, precis som att han måste läka på sitt. Räkna med att det tar tid och är jobbigt! Men det kommer vara värt det. Att leva med en alkoholist sliter på psyket. Man får svårt att lita på folk, inte minst. Jobba med dig själv. Det kommer du ha nytta av sen 🤗

tågfrälst
tors, 2023-05-04 - 23:36

Ingen vill bli alkoholist, men många trillar dit, kan vara vem som helst,
Man är inte ond för att man dricker. det är alkoholen som styr,
Man måste tänka att det är en personlighetsförändring, som alkoholisten är inne i, det är inte samma människa som man känt en gång,
Konsekvenserna som hen ställer till med, gör man inte för att vara elak, det är som doktor Jekyll o hyde,
Har en bror som är alkoholist, som var och är världens snällaste, satt med honom och hans polare en kväll, o hörde deras livs öden, helt vanliga människor som trillat dit, med fruktansvärd ångest, o det enda som hjälpte var att bedöva den. många är fördömande även om personen slutat dricka, så blir dom utstötta från sina gamla vänner, efter den kvällen har jag slutat döma. Dom skulle göra allt för att få det ogjort, men dom kommer aldrig in i ”vanligt folks gemenskap igen”
Det är bra att kändisar börjar berätta om sitt missbruk och hur dom tagit sig ur det, så att det inte blir så skamfyllt längre, så att dom kan komma tillbaka till samhället igen, som är så skenheligt, med all reklam på alkohol o hur fint det är att sippa på vin, på en fin krog, och nu vill att det ska bli gårdsförsäljning, på alkohol,du kan gå in på en matvaruaffär och köpa en vinsats för 100:- o fyra kg socker så har du 20 liter vin på en vecka,
Då kan nästan vem som helst åka dit när det alltid finns hemma, människan är svag,alkoholisten är inte ond, men alkoholen är ett opium för folket,
Hembryggningen gjorde mig till alkoholist, fast jag hade allt i statusväg, men är nykter sen två år tillbaka, o försöker få igen tilliten av alla som såg mig onykter,
Men det är inte en enkel resa, folk tror att man kör i fyllan, slår familjen o allt annat hemskt fast man aldrig gjort det, en gång alkoholist alltid alkoholist så kan det vara, men man kan vara nykter alkoholist, eller som jag blivit absolutist, men det spelar ingen roll folk har redan dömt ut en, speciellt dom som är misslyckad i livet, för då får dom gotta sig åt nån annans olycka,
På det sättet drar sig den beroende till likasinnade, för att få nån typ av socialt umgänge. Tragiskt men sant.

Snödroppen
fre, 2023-05-05 - 07:40

@tågfrälst
Det handlar inte om att att känna skuld och skam för att man är alkoholist.
Det handlar snarare om att ta ansvar för de handlingarna man gjort som skadar omgivningen.
Precis som en medberoende behöver ta ansvar för de valen man själv gör istället för att lägga ansvaret i någon annans händer. Sen låter det enklare än vad det är.
Men vi på medberoendesidan har en tendens om försöka förstå, hjälpa och tillslut dras vi med i missbruket på ett sätt och tappar det vi har ansvar för; våra känslor, våra behov och oss själva.

Åsa M
fre, 2023-05-05 - 11:50

Ingen sjukdom är någonsin en enkel resa, men så länge det finns behandling för sjukdomen så anser åtminstone jag att man är ansvarig för sin egen hälsa så till den grad att man bör ta behandlingen och se till att den hjälper en till ett normalt liv. Särskilt om ens misär påverkar alla runt omkring. Ja, det ÄR synd om de som är sjuka, men alkoholism är en behandlingsbar sjukdom liksom många av de underliggande sjukdomarna eller problemen som kan göra att man tar till alkoholen. Det är jättesvårt att resonera kring rätt och fel men nog har alla vuxna individer ansvar för sin egen hälsa, även om vissa behöver extra mycket stöd för att kunna fungera i vardagen (och hjälp att förstå och acceptera det). Långt fler borde söka hjälp långt tidigare.

Haga
mån, 2023-05-08 - 09:37

@tågfrälst Detta är en otroligt komplex fråga. Jag är ena sidan smart nog att inse att det är just en sjukdom och att ingen valt det. Men å andra sidan så ser jag ju hur personen i fråga gång på gång på gång tar dåliga beslut. Det är en sjukdom absolut, men konsekvenserna av sjukdomen är inte ursäktade med "att det är en sjukdom". Kanske behöver man inte skämmas för själva sjukdomen det kan jag respektera. Men jag det man har ställt till med och skapat bör man både skämmas för och ta ansvar för i dubbel bemärkelse. Lika lite som en alkoholist valt att bli sjuk lika lite har människor runt omkring valt att bli indragna i det. Du hade en kväll med din bror och hans polare som berättade om sina livsöden, ångesten osv osv. Det är nog ärligt och genuint. Vi är dock väldigt många anhöriga som blivit svikna, bedragna, nyttjade om och om igen av samma person. Vi blir påverkade och vi löser saker gång på gång. Vi ska dessutom vara tacksamma för att alkoholisten "lyckats" vara nykter en månad, sen blev det visst ett återfall men det är ju normalt, och glöm inte "det är en sjukdom" och alkoholisten valde det inte själv. Det "bara hände" och är ingens fel. För alla gånger man som anhörig blivit sviken, bedragen och så vidare så är det aldrig någons fel. Finns ingen att va arg på, ingen att ta ut det på. Har man tur "kanske" man får ett förlåt (kanske). Man ska fira en alkoholist till skyarna efter 4 veckors nykterhet men gud nåde den som tar ut sin ilska på en person som skadat en för livet (hen var ju sjuk). Vi som medberoende/anhöriga får snabbt lära oss att vi gör fel som sopat mattan för missbrukaren så länge, vi ska ändra vårt beteende och ta ansvar. Allt detta är helt rätt såklart. Men på det känslomässiga planet så skulle i alla fall jag vilja få vräka ur mig all skit, tio tusen förlåt, få känna missbrukarens ångest och vilja att söka förlåt. Få ett tack (även om ett medberoende är kontraproduktivt) för att man stod där, tog lögnerna, blev lurad och bedragen med mera. Det är en sjukdom absolut men jag som anhörig och som levt med en alkoholist (alla är såklart unika så ta inte detta som "alla") har så otroligt svårt att höra orden "det är en sjukdom och inget man väljer själv". Så är det såklart men det är inte hela sanningen. Min missbrukare "säger" sig vart nykter en månad tex. Blir bjuden på en fest med sitt jobb. En fest där det kommer finnas alkohol. Hen är nykter när hen tackar ja till festen, vem som helst kan förstå att detta är en dålig ide och att beslutet är korkat. Att vara korkad är ingen sjukdom!!! Man säger det till hen som intygar att "det är ingen fara jag är ju nykter nu" (återigen att vara korkad/naiv är ingen sjukdom). Alkoholism är en sjukdom absolut men dumheten som så ofta styr är det inte. Kvällen i fråga slutade såklart i fyllecell men det var återigen inte hens fel. Det gavs stora glas med vin på festen trots att hen hade sagt att hen inte ville ha ett stort glas. Hen gjorde beviserligen allt rätt enligt hen... Dumhet är ingen sjukdom och hen ska skämmas för att hen ens tänkte tanken på att gå dit, att hen ens tänkte ta ett litet glas, att hen inte var smartare än att strunta i festen DET är ingen sjukdom. Att alkoholen sen tog över hand, saker spårade ur och det okontrollerade drickandet var igång igen såfort vinet nuddade gommen är däremot en sjukdom. Men att säga att personen i fråga inte bör skämmas då det är en sjukdom köper jag inte. Hen har otroligt mycket att skämmas för (antagligen betydligt mer än hen vet).