Senaste kommentarerna i forumet

Heja Berra!!!

Berra...
Från början så lade jag huvudet på sné & fick en bekymmersrynka mellan ögonen... men vartefter jag läste vidare så slätades rynkan ut....
Berrapower... Kram från Mie... <3

Jättebra Berra nu är du inget "offer" längre :)

Härlig läsning Berra! Jag flinade mig igenom hela din text! Stå på dig! /Maija

Tja Alla!

Nu har det hänt grejor!!!
Åh nej sa min fru, och såg sorgset på mig när jag kom hem, vad har de nu gjort mot dig på jobbet?

Ingenting sade jag, men det har hänt grejor här uppe sade jag, och pekade på huvudet?

Hon såg ut som en fågelholk, och fattade ingenting...
Jag har blivit förbannad, sade jag, och hon såg återigen sorgset på mig...
Hon misstänkte nog att nu hade jag levt rövare på jobbet och säkerligen fått sparken...

Ni ser säkert lika förvånade ut ni med...

Jag vet inte var jag skall börja, men själva grejen blev på ett möte, där chefen tog upp en gammal surdeg som blivit drygt halvåret gammalt, och gått i malpåse...
Han påminde mig återigen, och istället för att titta ner i golvet med sänkt huvud som jag har gjort den senaste tiden och svara undvikande, så valde jag att med stark stämma och rakryggad berätta varför den grejen hade dragit ut på tiden...

Jag blev förvånad över mig själv att jag "höll", och berättade minsann att det inte enbart var mitt fel, utan att tillgängligheten av andra gjorde att det hade runnit ut i sanden!

Övriga halsovande mötesdeltagare lyfte på ögonbrynen, och undrade vartifrån Berra hade fått luft ifrån, istället för att "klanka ner" på mig så tystnade chefen..
Och "lillchefen" tog snabbt till orda, och sade att hon skulle hjälpa mig med tillgängligheten hos de andra.
Och så var den saken biff!!!

OCH MITT SJÄLVFÖRTROENDE VÄXTE MED FLERA TUSEN PROCENT!

Genom att inte inta "skyddsläge", utan gå till "anfall" istället, så satte jag mig i respekt.
Och de svalde hela betet!!!

Så med ett enormt självförtroende så gick jag ut därifrån efter mötet, och började smida planer istället för att gå i sank...

Nu håller jag på och och skriver en "utvecklingplan" till chefen på flera sidor långt.
På vad han kan göra för att underlätta det för mig, och vilka nya saker som måste till för att ro detta i land, så istället för att vara rent apatiskt så genererade detta något fantastiskt!

Jag kommer att ställa krav på min chef, och jag skall naturligtvis ställa upp på alla hans nya direktiv om han ställer upp på mina...

Att säga upp mig är helt uteslutet, utan det här skall lösas på arbete, punkt slut!
Plötsligt så växer jag, jag ska ställa krav!!!

Jag ska försöka undvika kontakten med mina närmaste kollegor, eftersom jag antar att det är en av dem som har medvetet eller omedvetet skapat denna konflikt.

Förresten så kom IT-killen till mig idag, och sade att han saknade mig på luncherna...
Sade att han led med mig, och inte visste hur han skulle bete sig gentemot mig....

OCH...!, han berättade att han hade INTE luskat i mitt internetsurfandet på uppdrag av chefen!
Tjoho, Bingo igen, precis vad jag ville höra, ville nästan krama honom, men sådant gör inte killar, eller?

Vilket konfimerade min andra misstanke om kollega nr 1, att han var en "skvallerbytta".
Jag hade lagt ut en krok (jojo, det var med mening..) att han (kollega nr 2, IT-killen) hade gjort detta på uppdrag av chefen, det var den enda jag hade sagt det till (Kollega nr1, alltså)

Allting klart!, hade det funnits en golvbrunn där jag stod, hade den förnöjsamt kluckat när hela ångesten bara rann av mig, HURRA!

Då (jävla pucko!) berättade jag om mina inlägg på "ett forum som hjälper mig inom min depression", och han hade all förståelse i världen, puh!

Alltså ni förstår inte vad som håller på och händer just nu!!!

Ingen skall i fortsättningen få "pissa" på mig, ostraffat....
För nu jävlar blir det käft att få!

Det ska inte få gå överstyr, men jag kommer med omedelbar insats försvara mig om någon i framtiden försöker kränka mig, och jag kommer avstyra bestämt när någon försöker pracka på mig något som jag egentligen inte gillar, ärlig och jävligt rättfram...

Någon kommer säkert se mig som en "buffel", men det skiter jag i,...det gäller mitt välmående!

Ursäkta alla svordomar, men det finns inte nog med kraftfulla uttryck att beskriva det som händer.

Idag lever jag... och imorgon ska jag träffa Eva (psykologen) på ett extrainkallat möte,
och jävlar vad det skall kvittras...

Imorgon är det en annan dag, och håll er undan, för här ska med makas plats för Berra...

Mors!

Hej Berra!
Hur går det för dig? Hoppas du finner någon ljusning i den situation du befinner dig i. Det låter fruktansvärt - men har du "listat" upp vad du faktiskt VET och vad du TROR/MISSTÄNKER. Hoppas du inte tar illa upp för mitt tips - vill försöka stötta dig. Skriv ner fakta och misstankar. Jämför. Hoppas du mår bättre snart. /Maija

Go'natt Livet!

Det är Måndag igen, och den har precis visat sig från sin "vanliga" sida tyvärr...

Har som ni vet varit sjuk i 4 dagar efter det att chefen tog in mig till rummet för lite personlig "nedvärderingssamtal"...

Har tänkt mycket på vad som har hänt, och vad jag kan ha gjort för fel, har särskådat mig från insidan och ut, men hittar inga större misstag som jag kan ha gjort...
Våndades hela helgen att gå till jobbet idag, någon/några hade säkert sina aningar varför jag hade varit hemma...

Min mage var så orolig att jag höll på att få upp frukostmackan, så jag valde att INTE äta lunch med mina två kollegor, de enda jag för övrigt anförtror mig åt...

Det första som möter mig är min bäste vän och kollega (nr1) som frågar om jag är "frisk" nu, med ett småleende...vänta nu har chefen pratat med mina kollegor om detta?

Jodå mycket riktigt fick jag reda på eftermiddagen, han hade "samtalat" med mina kollegor angående mitt snabba val om att bli plötsligt sjuk, och säkert lagt en del värderingar i detta..

När jag och kollega (nr 1) hade ett samtal lite enskilt så får jag höra, detta!

"...jomen det förstår du väl Berra, varken du eller firman mår bra av att du går här och mår dåligt, så varför söker du dig inte dig härifrån....!!!..."

Ska dessa ord komma ur munnen på den jag litar på mest, med nästan exakt samma ordval som min chef hade sagt bl.a precis en vecka tidigare, jag höll på att få hjärtstillestånd!

Vem är det som har matat vem med information i det här läget?
Det är ju naturligtvis HAN som har passat på och minerat mitt arbetsfält, vi konkurrerar ju om samma arbetsuppgift om/när det blir flera personalneddragningar...
Det är ju honom chefen har frågat om hur JAG mår, för att chefen inte har velat "störa" grabben med depression, och min bäste kollega har ju naturligtvis passa på att strö salt i såren...

Det är HAN som har berättat för "bitchen" att hon har blivit idiotförklarad av mig, jag har bara sagt det till dessa av mina närmaste (2) kollegor, men det har framkommit via hennes "bästa" kollega...

JAG HAR MATAT DJÄVULEN MED SMÅGODIS!!!

Det var ju han och kollega nr 2 som jag dryftade alla neddragningar och resursförändringarna med under lunchen, de var dessa som visste vad jag i huvudsak tyckte och tänkte, det var vi mot arbetsledningen, vi berättade ju allt för varandra, tom när vi hade haft sex...

Jag trodde att när ett företag har fått en av sina anställda att gå in i väggen så skulle försöka hjälpa den stackars saten, med sjukvård, stöd eller tillfällig omplacering...
På mitt jobb så gör de fullständigt tvärsom, de neglierar problemet, och när det växer sig för stort så vill de "bli av med problemet", inte lösa det eller se anledningarna till detta...
De vill inte ta i skiten, som de har skapat alldeles själva...

Känner mig så fruktansvärt missbehandlad så jag saknar ord...

Min bäste kollega har (mest troligen) lyckats få hela företaget emot mig, för att "safe"'a sin egen position, jag börjar se ett mönster klarna upp framför mig...

Jag trodde vänskapen var starkare än allt annat, men en tryggad anställning går tydligen före...

Min bäste vän har slitit ur hjärtat ur mitt bröst, och kastat det i väggen...

Jag börjar få se symboliken med låten, "I don't like mondays..."

Gud hjälpe mig...

Vill bara skicka dig tusen kramar Berra!
Hoppas denna dag kan innehålla någon ljusglimt.

Jag undrar lite likadant som vana. Ävenså undrar jag om du har en depression på gång...? Jag har varit sjukskriven för utmattningsdepp för ca 4 år sedan. Känner igen mycket om det svåra att finna glädje och mening med något. Sunda förnuftet kan i viss mån reagera på både roliga, mysiga och trevliga saker. Men det saknas något och det håller framförallt inte i sig - det positiva. Även fysiskt blev jag påverkad ungefär som du. Kraftiga, snabba hjärtslag, jag hade (och har) besvärligt med öronsus (tinnitus), koncentrationsförmågan på minus, jobbigt köra bil - satt som i en glasbubbla och övriga trafiken bekom mig inte. Livsfarligt! Dåligt samvete för att mitt mående påverkade övriga familjen men jag kunde inte hjälpa det. Genom jobbet fick jag möjlighet att gå i samtal hos kurator. Det hjälpte mig jättemycket. Jag var sjukskriven i ca 1,5 år och åt antideppmedel ett tag också.
Vad tror du själv? Är det läge för dig att kontakta exvis vårdcentralen och boka tid med en beteendevetare (om du har det på din ort). Kanske är din arbetsplats kopplad till någon form av företagshälsovård? Om du inte orkar ringa/kontakta dem själv kanske din fru kan hjälpa dig med det? Kanske har jag fel, men på din beskrivning låter det som om du är på väg att bli totalt utbränd. Hoppas det ordnar sig. Morgondagen Finns! Den är oskriven än, men du vågar hoppas på den. Jag lovar! Våga också ta hjälp - det är du värd! Styrkekramar i massor!! /Maija

som sagt Berra i morgon är en ny dag.
Är du inne i en livskris?Håller på att byta värderingar?
Inte vet jag.
Livet är inte lätt alltid.Ibland behöver man skakas om i grunden för att livet vill säja en något.
Lyssna till ditt hjärta Berra,släpp kraven o prestigen.
Min bror (som aldrig haft alkoholproblem) hamnade ii en livskris efter att en barndomsvän till hans son (de umgicks hela familjen)fick cancer o dog,bara 20 år gammal.
Min bror började ifrågasätta precis allt i sitt liv,även sitt äktenskap.Han började spela amatörteater,var aldrig hemma,och det var nära skilsmässa.
Sedan gick han Pilgrimsleden i Spanien (den som Agneta Sjödin skriver om)
Där fick hans tankar vingar,hans sinne ro o han hittade tillbaka till sin egen väg.
Äktenskapet klarade krisen,Han har vandrat nu tre år i rad o älskar det.Har börjat med yoga ja han blommar som man,den lillebror han är till mej.

http://www.toragreve.se/santiago.htm

Idag skulle jag vilja vara glad, men det går inte...
Vi har det ganska mysigt med familjen, men jag kan inte ta åt mig av det.

Vi har kollat mycket på filmer, en bio och två videorullar, och en kommande bio ikväll...
Alla är hemma så också dotterns pojkvän, det ligger lite mellankoli över oss, och jag hoppas inte att det är jag som är fröet till detta...

Igår var vi på ett mysigt fik inne i stan allihopa efter biobesöket, vi åt olika konditorivaror och drack kaffe till detta, själv tog jag en budapestrulle som numera är min absoluta favorit.
Till kvällen körde vi helstekt fläskfile späckade med salami och torkade tomater, det var gott trots att det inte var grillat, den säsongen börjar gå mot sitt slut...

När mörkret lagt sig så tände vi vår nya "fejkspis" det är en vägghängd öppen spis som eldas med sprit, ja just det sprit, men med något tillsatsmedel så man får gula svajande lågor.
Den ger god värme och ökar mysfaktorn tiofalt, minst!
Det är alltså mycket bättre att elda upp skiten i stället!

Ute stod keramikpumpan på farstukvisten tänd med ett värmeljus, och vi fick ett besök med "Bus eller godis" med supertspända grannungar i någon sorts blandning av påskkärring och halloweenklädsel, ingen verkar vet när eller hur man ska vara klädd längre...
Hursomhelst, vi lyckades muta oss fria från ett ägg på vardagsrumsfönstret, och jag fick inte lägga ner mitt "äckelgodis" med peppar och senap som innehåll av familjen...
Jag ville ju göra bus också...

..men idag är det suckarnas dag, och jag kan inte finna ro i bröstet...
Ingenting händer och känner ändå mig spänd till tusen,
skulle spricka i ryggen som hulken om jag inte får "ut" det där som finns inom mig...

Hjärtat "pickar" tunga men ändå snabba slag så jag känner hur det pulserar i halsvenen, det "floschar" så jag hör det inne i huvudet...

Idag är ingen dag, hur mycket jag än försöker, känner mig tröstlöst ledsen ända in i märgen...

Imorgon är också en dag, men nu har jag inga förhoppningar längre...

Berra

smile....

http://www.youtube.com/watch?v=Cbk980jV7Ao&feature=player_embedded#

Hallå!

Fortfarande ingen ljusning i tunneln, tankarna bara maler och maler...

Ska bege mig ut och fixa en fin krans till pappas grav, och sedan åka upp till graven och ha ett samtal i största förtroende med min pappa, jag vet att han lyssnar på mig...
Men hur svaren ska komma har jag ännu inte lärt mig att ta in, kanske kommer dessa med tankarna...

I morgon åker vi hela familjen som vi brukar när mörkret har lagt sig och tittar på den otroligt vackra kyrkogården när alla ljus skimrar, då känner jag en närmande med alla de döda...
Även jag kommer att ligga här en dag, precis som min släkt har gjort i generationer..

Jag försöker förvalta de gener de döda gav mig efter bästa förmåga, men ibland känns det svårt!
Och nu måste jag konsultera dem om lite vägledning...

Mitt liv är i en förändring, och jag hänger inte med, jag är vilsen och har ingen karta...

Jag är inte rädd för döden, men rädd om livet...

Berra

Tjena Berra! Lider du av alkoholism så är det i ett sånt tillstånd man ofta befinner sig i nyktert tillstånd, den själsliga biten, orolig, missnöjd, lättirreterad, och den galna idén segrar tillslut. Äh va fan några bärs kan ju inte vara så farligt. Denna gången ska jag bara dricka några mellan öl. Den mentala besathetten som AA beskriver det,, ingen som lider av alkoholism står ut att vara i det tillståndet. För plötsligt dyker tanken upp,, Alkohol fixar detta. För nu har jag ju varit nykter så länge mm,, och så är man där igen med ett glas i handen,, och så startar den fysiska biten igen,, alltså lider man av alkoholism så vill man ha mer alkohol när man väl har börjat,, alltså vi nöjer oss inte med några stillsamma öl utan vi drick och vet inte hur, när eller vart det kommer att sluta. Ett oemotståndligt begär beskrivs det som,, och det känner jag igen mig i,, alltså när jag drack så startade det ett oemotståndligt begär efter MER!! Det kan man veta innan,, alltså jag tål inte alkohol mm,, men vi dricker ändå. För denna gången blir jag inte bränd,, så skål. Och så startar hela karusellen igen. Som AA beskriver det.. Alkoholistens huvudproblem är därför centrerat till sinnet snarare än till kroppen,, Alltså vi är ju ändå nyktra när vi tar det första glaset.. men i våra tankar så tror vi att denna gången fixar vi det,, och vi tror på det,, för konserkvenserna är som bortblåsta.. beskrivs som mentala blinda fläckar. Vi måste få ro i själen, och för det så finns det en lösning.. Kärlek och Frid

Menar du att någon på ditt jobb har sett vad du skriver på datorn och sedan sagt det till din chef ?

Jobbet är en stor del av ens liv Berra.
kanske en förändring är på tiden?
Söker du nytt under tiden?
kanske nu när du är hemma?Kolla platsbanken?
Jag trivs jättebra på mitt fasta jobb men ej på mitt extrajobb,pga just personalkonflikter o dålig gemenskap i gruppen,det är så viktigt för mej att känna ett ömsesidigt förtroende o att alla ger o tar lika mycket i en grupp.jag har sökt nya extrajobb pga det,inget napp än men ändå.Jag har åxå dragit ner på timmar på mitt extrajobb då har jag ner distans o det känns bra.
kanske något ska förändras?
kanske du ska våga förändring?

Hej Igen!

Nu är jag trött på att sova, har inte gjort annat känns det som...

Det är alldeles förbannat tråkigt att bara gå hemma hela tiden, känner mig obehövd!
Har tänkt att vara så hela arbetsveckan ut, förkylningen håller i sig och visst den blir ju knappast bättre av att jag röker, men det blir "roligare" då...

Har svårt att komma ner i varv och njuta av "ledigheten", lufsar runt i mina fårskinnstofflor mellan säng, soffan och kylskåpet...
Såg solen nyligen, den var så stark att jag var tvungen att kisa ett tag...

Vill komma till stånd med något, kanske sätta igång och sortera högen med gamla räkningar, den är nästan halvmetern hög och jag har inte rört den sedan jag blev hängig, och det är ju snart ett år sedan..

Är väldans sugen på att ta bilen och åka runt och handla mig lite lycka i någon elektronisk affär, men jag vet ju att den är kortvarig, men ack så skön...
Tänk att få glida runt i ett lyckorus åtminstone för någon dag eller så..., det är jag värd!

Har lite funderingar på hur jag ska "attackera" jobbet, falla in i alla restriktioner och lämna känslorna hemma, jobba som en robot utan några egna värderingar.
Vara kort och precis i tonen, och visa att min själ inte är med mig.
Jobba men utan någon glädje, och inte visa någon, någon som helst tillit...
En stålfasad utan någon koppling till mungiporna, det kan bli mitt "skydd" mot andras känslor.

Dagarna som går, hjälper till lite att sortera in känslorna i sina fack...
Men jag kan fortfarande inte rå för att jag ÄR en känslig människa...

Jag vet inte var jag är, eller vart jag är på väg, fotfästet är dåligt och inga stigar är markerade...

Idag är ingen dag, så var gårdagen också...

Berra

Berra. Se till att bli sjukskriven och säg sen upp dig! Ditt jobb verkar helsjukt och du är på väg rätt in i väggen... Låt inte ett företag göra så mot dig!

Är det värt det?

Du har så mkt positivt i ditt liv (familj, vänner, nykterheten!!! ) och det ordnar sig så småningom med nytt jobb. Du var så på G med ditt liv och började må bättre.

Jag har slutat gråtande på jobb där de åt upp mig, o ändå var ingenting bra.... OCH de tyckte inte jag var tillräckligt lojal???? Jag var inte stark nog för att stå upp för mig själv då och säga ifrån (det var under mitt första nyktra halvår) men nu när jag ser tillbaka så var det ju inte klokt hur de behandlade mig och jag är sååå glad att jag stack. Även om självkänslan var helt i botten och jag undrade hur jag nånsin skulle våga jobba igen. Men det löste sig, det bara flöt på på nästa arbetsplats, det var inte mig det var fel på, det var jobbet.

Var rädd om dig, du har bara ett liv.

Kram

Stäng av telefonen tills du känner dig redo att ta emot samtal från chef eller kollegor.

Sitta på helspänn o fasa för att det ska ringa är så jäkla jobbigt tycker jag. Då blir man handlingsförlamad och sitter som ett litet förskrämt marsvin upptryckt i ett hörn ;)

Ta hand om dig o dottern och njut ( =O ?) av mannagrynsgröten.
Vi är med dig och skickar cyberkramar !!

jag känner med dig berra,,,kram
måne

Hej Alla!

Tack för att ni bryr er om mig...

Jo jag är fortfarande en trasig själ, och mår inte speciellt bra...

Jag sover mycket, otroligt mycket faktiskt, 17 timmar i ett sträck igår, var vaken 4 timmar, sov 5 timmar var vaken 2, sov 9 timmar till, och nu pajade ryggen dessutom...
Så det blir till att trycka i sig ytterligare värktabletter med antiinflammatorisk verkan....
Precis som om det inte skulle räcka med de 5 andra pillerna jag trycker i mig...

Har funderat mycket på vad chefen sade, reagerade otroligt starkt på vad han sa...
Kände mig kränkt och personligt angripen, och han hade återigen lyssnat på de tungor som bryr sig mer om vad andra gör än vad de gör själva....

Han är en ren tekniker och saknar delar av den empati man borde ha som chef.
Det stora problemet är att jag lägger för stor vikt vid mitt arbete, och låter det påverka mig för mycket, kanske också därför jag har hittils klarat mig ifrån alla personalnedgångar...

Men nu när det har blivit mig "överväldigat" så klarar jag inte att hantera alla situationer,
utan ser alla problemen dyka upp innan de har kommit...
Både arbetsglädjen och livsglädjen går varandra i hand...
Och istället för att hjälpa mig, så stjälper han mig ännu djupare in i mörkret...

Känns bra att jag har en förkylning att skylla på, hoppas den "räcker" tills jag har återfått en del av styrkan att gå tillbaka och falla in i alla nya restriktioner han har satt upp...

Han "lovade" att ringa om ett par dagar, jag kommer nog inte att svara då, för jag har inga svar att ge honom, han borde veta själv hur det känns istället, han har knuffat mig längre ut över ättestupan....

Han tyckte att läkaren skulle sjukskriva mig, precis så han vill, att firman själv ska få slippa betala
min sjukfrånvaro, ser bara till sina egna medel..

Om kollegorna ringer så vetisjutton hur jag ska hantera detta,
jag misstänker att de själva har en stor del i detta, och jag känner mig mycket utsatt...

Just nu har jag och dottern (som har höstlov) ätit mannagrynsgröt som "frukost",
den lägger sig som bomull i en annars rätt så orolig mage...

Annars ska jag inte låta något hända denna dag, möjligen sitta uppkrupen i soffan och våndas för att telefonen ska ringa...

Idag, är ingen dag, för den har varit mörk hela tiden...

Berra

Tänker på dig Berra. Ge inte upp! Kram!

Berra! Hur går det för dig? Hur mår du? Det är rent ut sagt åt he-te det du skriver, men du klarar även av det! Tänk på vad du klarat av hittills!! Tänker mycket på dig och skickar dig tankar av styrka, kraft och ork att genomleva detta! /anemon-Maija

Bera, Berra var är du!? Blir orolig för dig! Tycker det lät så himla orättvist när du nu hade kommit så långt på vägen till välbefinnande. Men så där är det ju, livet är inte rättvist. I motgångar prövas människan. Hoppas innerligt att du klarar provet o kan lägga det som ytterligare en merit i ryggsäcken! Tänker stenhårt på dig! Önskar jag kunde göra något....... men jag skickar en stor KRAAAAAM