av rabbitgirl

rabbitgirl
lör, 2021-05-29 - 22:52

Hej, jag är alkoholberoende, snarast vinberoende för att allt annat alko behöver inte existera för mig.
Insåg det ganska klart år 2016, exakt 2 december.
Sedan dess går det bra, ja är beroende, men har lärt mig att leva utan vin och är mycket nöjd med mitt liv.
Dricker mer än sällan, kanske 2 gånger om året. Och då går det som förra helg.
Köper en flaska vin. Städar, dricker lite. Har energi att städa. Pratar med mamma innan det syns på mig. Sedan ringer en vän och då syns faktiskt mer, men han är också förgiftad, så han bryr sig inte. Äter lite sushi, känner inte någon smak. Skriver några hopplösa fb meddelanden till vänner som jag har nästan glömt bort. Blir trött. Flaskan är tom. Badar. Lägger mig. Somnar klockan 8. Somnar hårt, men efter midnatt börjar vakna med hög puls och lagom ångest. Sover dåligt. Vaknar på morgonen. Orkar nada. Lätt illamående. Äter lite frukost. Lägger mig igen. Stiger upp. Tvingar mig att städa. Äter lunch. Lägger mig igen. Trött. Piggnar till mot kvällen. Hopplöst dag.
Denna helg (normal helg).
Städar. Äter sushi som smakar såååå himla gott. Ringer mamma. Pratar med mannen och sonen. Läser en bra bok. Lägger mig ca 10. Vaknar tidigt. Myser med rabbitboy. Åker och tränar. Åker och fixar snygga naglar. Äter lunch på stan, ensam, fri, god mat. Njuter. Köper lite glass: lemon curd. Njuter. Åker hem. Läser spanska i en timme. Är så himla lycklig.
Vad väljer jag? Vad väljer ni?
Ja, det var inte lätt att sluta dricka. Det tog emot. Dopaminet ville inte rinna i belöningssystemet. Fanns inget roligt. Allt var trist, tråkig, meningslöst. Jag grät och grät.
Idag inser jag att livet har inte förändrats, det är inte roligare. Men jag ser det på ett annat sätt, ja, mitt liv är tråkig, med eller utan vin, men jag har lärt mig att njuta. Ibland är jag bättre på det, ibland sämre, men jag gav mig själv möjlighet att göra olika val.
När jag slutade dricka var allt svart. Jag kunde inte välja, det var taskigt, orättvist, min hjärna var inte min hjärna. Då var det bara att säga stopp. Idag är jag inte besatt av tankar på alkoholen längre, och ibland är jag glad som ett barn. Jag gillar så mycket mig själv.

Andrahalvlek
sön, 2021-05-30 - 00:52

@rabbitgirl skrev:"Idag inser jag att livet har inte förändrats, det är inte roligare. Men jag ser det på ett annat sätt, ja, mitt liv är tråkig, med eller utan vin, men jag har lärt mig att njuta. Ibland är jag bättre på det, ibland sämre, men jag gav mig själv möjlighet att göra olika val."

Så himla bra summerat! Håller med till 100 procent.

Kram 🐘

rabbitgirl
sön, 2021-05-30 - 12:26

@Tindeli Roligt att någon har nytta av det som skrevs :)
@Andrahalvlek Tack!
@FinaLisa Oj, vad kul att folk märker.
Jag tänker på vin. Jag tänker och det är först nu, efter 4,5 år som ja får klarhet. Nu ser jag vad vin gjorde med min hjärna och kanske skulle vilja fortsätta göra, fast nuförtiden är det inte lika lätt.
Jag har läst mängder om alkoholismen och ärftlighet. Kommer från en släkt där egentligen ingen var en så här "alkoholist". Som ni säkert märkte, från ett annat land också, från ett land som andra världskriget tog hårt på.
99% i släkten är eller var högutbildade, klipska, smarta och alkoholen spökade bara lite, här och där. Några hann inte bli rejält beroende för att de dog. Alkoholen var kanske botemedel mot trauman. Depressionsfall fanns, men förresten, man hade inte tid med det när livet var tuff, så antigen tog man sitt liv eller slutade gnälla och jobbade.
MAOA varianten av genen som ger låg aktivitet av själva enzymet är nog säkert närvarande i min släkt.
Hur som helst, jag skulle kalla min tillstånd för miljöinducerad alkoholism.
Ibland funderar jag, kan en person som är stabil och må bra bli alkoholberoende? Nope.
Det tar många år hårt arbete att bli alkoholist. Varför förväntar vi oss att det ska bli quick fix att sluta dricka?
Ibland missar man det uppenbara.
Kram på alla som har någon nytta av det skrivna :)

Varafrisk
sön, 2021-05-30 - 17:29

@rabbitgirl Sisyfos tipsade mig om ditt inlägg och jag är så tacksam för det🙏🏻

Har varit nykter i fem veckor med hjälp av antabus och druckit dryga tio år. Är genomtrött, energilös och tycker livet är ganska beigt. När jag läser ditt inlägg så är det hög igenkänningsfaktor och samtidigt som det blir tydligt...jag tänker att jag är inte där än...men livet med alkohol el utan är kanske inte så stor skillnad utan hur man ser på livet, tar vara på livet...och vad som är njutningsfullt🙏🏻

Tack❤️

Anonym26613
sön, 2021-05-30 - 18:01

Många fina tankar 💚🙏 Grattis till nytt liv!

@rabbitgirl skrev:"Ibland funderar jag, kan en person som är stabil och må bra bli alkoholberoende? Nope."

Kan du utveckla lite hur du resonerar där. Nyfiken på hur du menar

💚🌸💚🌸💚

rabbitgirl
sön, 2021-05-30 - 18:15

@Varafrisk
Det tar tid. Som sagt, du blev inte beroende på 5 veckor, det tog längre tid att utveckla beroende. Det tar också en mycket lång tid att bli av med de värsta symtomen också.
Så länge är din hjärna handikappad, kan inte tillverka dopamin. Men sämre blir det inte iaf om du inte dricker. Sämre blir det om du fortsätter dricka, eller hur?
Jag går på triggers, fortfarande och de gör mig ledsen, besviken att jag inte kan dricka.
Min hjärna reagerar på ett glas vin som jag ser på uteservering. En flaska vin skulle jag kunna slicka på ha ha. Resa till utlandet och något gott i solnedgången. Men jag kan erkänna för mig själv att jag inte kan hantera ett glas vin. Det blir en hel flaska och det vill jag inte dricka.

rabbitgirl
sön, 2021-05-30 - 19:25

@Miss Mary Poppins
Jag menar att alla som dricker brukar veta varför det kickade igång. Att man ville ta ner stressen (mycket jobb). Att man ville slappna av. Socialångest. Att allt var mer spännande när man drack. Det var lättare att prata med folk. Det var lättare att så ur. Någon nära person gick bort. Skilsmässa.
Med ett ord: normala situationer som händer i livet, mer eller mindre jobbiga.
Jag stod där också, styvmamma med 3 styvbarn och en krånglig relation till mannens ex. Mycket på mitt arbete, mycket utmaningar. Jag hade inget verktyg att hantera situationen, kunde varken lämna eller stanna och vara nöjd med det. Jag var instabil emotionellt, visste inte hur jag ska hantera min stress, mådde dåligt långa perioder, bättre kortare perioder.
Om jag hade fått stabil grund hemifrån, insikt i det vad jag vill och verktyg för stresshantering, kanske skulle jag kunna ta ett glas vin idag utan att dricka hela flaskan.
Så är det inte.
Jag ser på min man, som kan göra det, men han är stabil, positiv, glad, klarar av motgångar mycket bättre än jag.
Han har ingen ångest.

Sisyfos
mån, 2021-05-31 - 08:04

Som du kanske såg Rabbitgirl så gjorde jag reklam för ditt inlägg. Hade tänkt skriva något till dig men det blev inte av. Tycker att inlägget var väldigt bra.
Du beskriver det väl, det som faktiskt är konsekvensen av att dricka för mycket. Jag har ingen idealiserad bild av alkohol längre. Längtan efter uteservering absolut, men inte efter alkoholdelen i den, mer det andra. Det är ok att njuta av livet utan alkohol. Det är ok att längta efter utlandsresan och att sitta på balkongen med ett glas och det går alldeles utmärkt med något som inte innehåller alkohol.
Tyvärr finns en del kopplingar som måste bort.
Jag tror faktiskt att en del människor som mår psykiskt bra kan bli beroende. Jag tror att en del får rejäla kickar av alkohol och att det då är lättare att bli beroende. Tycker att en del har beskrivit här inne att saker faller på plats vid nästan första ruset. Och känslan av att vilja uppleva det igen. Jag var aldrig där. Jag har liksom du beskriver jobbat på ordentligt för att bli beroende. Och har i princip aldrig uppnått nån euforisk känsla under alkoholrus. Har testat en annan drog och den ger en rejäl kick, så det gör jag inte igen. Alkohol verkar brett i kroppen och det gör den drogen rätt farlig tror jag. Det och att den är så accepterad. Just det faktum att det är så vanligt och så accepterat att använda alkohol vid alla tillfällen som i sig är roliga eller ger avkoppling.

rabbitgirl
mån, 2021-05-31 - 21:05

@Sisyfos skrev:"Det är ok att längta efter utlandsresan och att sitta på balkongen med ett glas och det går alldeles utmärkt med något som inte innehåller alkohol."
När min belöningssystem går igång när jag ser folk som dricker vin till maten, brukar jag påminna mig själv om en resa.
Jag älskar att resa och resor med min man är det som ger guldkanten på livet. Vi trivs så bra...
Några resor i mitt liv var resor med för mycket supning, ni vet hur det brukar vara.
Men jag ångrar verkligen mycket min inställning till en resa. Jag drack mycket innan vi åkte. Oftast i smyg, i princip varje dag. Tre veckors resa till mitt drömland, där min man blev irriterad och sa ifrån, ett glas vin och inte mer och inte varje dag. Blev sur när jag ville köpa en vinflaska.
Resultatet var att tre veckor, istället av njuta av allt, letade jag möjlighet att ta ett glas vin ensam eller var deprimerad för att det inte gick att supa. Vilken idioti. Total korkad var jag.
2018 åkte vi till ett annat drömland, jag drack noll och var så himla nöjd hela tiden, jag kände mig så bra och allt var underbart. Vilken skillnad.

rabbitgirl
mån, 2021-05-31 - 21:18

KONFLIKTRÄDSLA
är min svaga sida. Vad gör man? Hur slutar man älta, funder, tänka "allt är mitt fel", ha ont i magen, brinnande känsla under huden.
Logiskt vet jag att jag har rätt. Men jag är så hemskt rädd när folk ifrågasätter, anklagar osv.
Vad gör man?

Se klart
mån, 2021-05-31 - 21:34

OJ. Det är en stor fråga men ofta många förgreningar. För min del har konflikträdslan försvunnit med drickandet.
För min del har det att göra med att jag var på så mycket skuld och skam över vin-pimplandet att jag inte kunde stå rakryggad. Ge allt lite tid?

rabbitgirl
mån, 2021-05-31 - 21:47

Jag är nog uppfostrad med tanken att vara en foglig person som gör alltid vad mamma och pappa vill.
Hade alltid svårt med konflikter, spela ingen roll om jag drack eller inte. Jag drack snarast för att lindra denna jobbiga rädslan.
Om konflikten är med någon som jag inte har särskild mycket förtroende för (arbetskollega) blir jag ledsen, drar mig tillbaka, gråter, säger förlåt 1000 gånger. Och är så himla rädd.
Om konflikten är med min man tex, blir jag arg, säger att jag har rätt, kan inte diskutera.
Två hopplösa strategier.

Sisyfos
tis, 2021-06-01 - 07:48

Har du lyssnat på Närvaropodden? Finns många bra avsnitt om hur man kan göra med tankarna rent konkret. The Work är ett. Lyssna! Och radiopsykologen finns massor med avsnitt att välja mellan som handlar om den här typen av situationer. Jag är inte konflikträdd. Det grälades ofta i mitt barndomshem och det fanns kärlek under. Däremot är jag gräsligt trött på gräl och orkar inte gräla. Funderar ibland på om mina barn kommer att bli konflikträdda för att vi aldrig tränar på att gräla, för det vill jag inte, eftersom just det du beskriver nu är så förödande för självkänslan.
Jag tycker ofta att Radiopsykologen är duktig på att på kort tid komma till kärnan. Ibland landar diskussionen i hur det var när man var liten, fick man vara arg? Fick man vara ledsen? Var känslorna fel? Jag tror att det är bra att du tänker nu, medvetenheten är det första steget. Aha det är så här... om situationen med kollegan är ett exempel på en verklig situation så är kollegan inte särskilt bra på konfliktlösning heller. Ett sätt är att backa och försöka se situationen utifrån. Vad var det som egentligen hände? Konflikter handlar sällan om faktiska händelser, mer om historia, tidigare erfarenheter etc. Så varför reagerar kollegan negativt? Är det en ok reaktion? Är det bara ditt ansvar att läka situationen, eller är konflikten ok ändå? Måste den lagas eller är den överspelad? Konflikter är intressant - men det tycker man nog bara om man inte är direkt berörd eller om man inte är konflikträdd, men just bakgrunden till att människor reagerar som de gör är intressant tycker jag. Så att backa ett steg och försöka se sammanhangen är spännande.

Kennie
tis, 2021-06-01 - 15:43

Tack för bra inlägg alla i tråden. Var på en föreläsning om vårt ältande och rädsla för att bete oss fel och ha konflikter. Föreläsaren menade att det är ett beteende vi har i oss sedan vi levde som jägare och samlare, då det innebar livsfara att bli utstött från gruppen. Och att vi är programmerade att älta det negativa för att undvika fara. Men det går att ändra beteendet genom att dels bli varse hur det fungerar, liksom "aha, nu gick hjärnan in i default-oroa sig-mode, det är okej, det är ett vanligt beteende för homo sapiens" dels genom att bryta tankekedjan genom tex någon meditationsövning. Man får träna varje dag, men jag tycker faktiskt att det har hjälpt mig att använda verktygen ovan.

rabbitgirl
tis, 2021-06-01 - 20:38

@Sisyfos och @Kennie
Tack för era kommentarer. Det är alltid värdefullt att läsa hur andra tänker och få se situationen från deras synvinkeln.
Jag insåg nu en, mycket viktig sak.
Det finns ingen quick fix! Ok, jag ville höra att det finns ett magiskt sätt att förändra mig själv på typ ett år, ha ha.
Nej, jag vet, det är ett hårt arbete både med det kognitiva, försöka ställa sig utanför, lugna sig, tänka, resonera. Ändra tankebanor, tankemönster. Och med det kroppsliga, hitta kontakt med mins känslor, med min kropp.
Och det tar tid, jag måste nog acceptera att det är så. Kanske blir det aldrig perfekt, men det blir bättre, det vet jag.
Jag har redan förändrar så mycket i mig själv, varför kan jag inte bearbeta denna sida?
@Sisyfos, jag är ganska rå medveten att många mina problem och krångligheter kommer från barndomen. Både pga av PTSD (längre vistelse på sjukhuset utan mamma pga av min cancer) och mina föräldrars ... hm, jag kallar det för labilitet idag ;)
Jag kan trösta dig att mina föräldrar grälade också mycket, de fightar hela tiden. Jag lärde mig massa destruktiva strategier hur man ska lösa problem med familjemedlemmar (gräl, gråt, skrik), men jag kunde bearbeta bort det, med hjälp av min man. Däremot min rädsla för konflikter kommer nog från det att jag aldrig fick ha min egen åsikt som barn. Jag skulle tycka som mina föräldrar, annars var jag "den dåliga flickan".
Så dina barn kommer inte att vara konflikträdda om du respekterar deras åsikter och uppskattar att de resonerar själva :)
By the way: jag är så himla bra på teorier, psykologi, biologi, anknytningsmönster, beroende och allt annat. Skulle kunna säga: kognitiv geni. Jag är sämre på att lyssna på min kropp. Och det måste vi nog alla bli bättre på för att kunna gå vidare :)
Förresten, vilket väder, vilket liv ❤❤❤❤❤

rabbitgirl
fre, 2021-06-25 - 21:46

Tuffa dagar, tuff tid.
Är hemma hos mina föräldrar och i princip finns det ingen alko hemma, men jag får fruktansvärt sug.
Stressnivån är jättehög och jag längtar efter "ett glas" för att bara kunna överleva.
Allt gammalt kommer upp till ytan, allt som jag inte ens kan uttrycka med ord, jag kan bara känna det.
Antagligen är de starka banden med föräldrarna ren förbannelse för mig.
Jag känner, upplever, deras oro, hopplöshet, rädslor.
Hela mitt inre är i någon form av skakningar.
Vad gör man?
Står ut några dagar till. Andas. Fokuserar på annat.
Jag tror att det svåraste är att inte kunna förstå, det logiska sviker, de säger ingenting elakt, de uttrycker glädje att de ser mig. Men jag är lika förbaskat stressad och mår shit.
Elle kanske är jag paranoid?