är mitt mål och namnet på min tråd. Inte sluta helt. Idag orkar jag inte med ångesten, känslorna av skam och skuld, alla negativa , destruktiva tankar som förgör mig när jag druckit för mycket,(som igår.) För det gör jag. För ofta. Måste till en förändring Jag kan inte fortsätta så här. Vad är det för liv att leva. Trycka ner och förminska mig själv, få mig att känna mig värdelös, ett ingenting. Självklart är jag också orolig för min hälsa, jag vet vad alkoholen gör med min kropp mitt psyke, min själ. Ändå fortsätter jag.
Helst dricker jag hemma där jag får vara ifred med min vinflaska men självklart också på fester och i andra sociala sammanhang.
Ju mer och oftare jag dricker desto sämre mår jag och behöver dricka igen för att för att stilla ångesten och oron. En ond cirkel.
Mitt första steg blir att inte vardags-slentriandricka. Inte dricka ensam hemma.Förresten behöver jag faktiskt inte dricka bara för att det blir fredag, lördag (och så en skvätt på söndag om det finns nåt kvar) heller. Det är alkoholister som måste dricka jämt. Inte jag. Men om jag inte gör något åt det här nu så är jag nog snart det.
Vet att det blir svårt och jag kommer att må skit och vara sur och förbannad men också att dagar av välbefinnande och lyckorus dyker upp däremellan. Att jag kommer att känna mig stolt och glad över min prestation. Att jag växer som människa i mina egna och andras ögon.
Hitta tillbaka till mitt riktiga jag som finns härinne någonstans men som gick vilse och valde fel väg i hopp om att finna någon slags ro. När stress och utbrändhet fick mig på fall. Så det här har pågått i många år. Upp och ner.
Vet också att jag visst kan vara utan vin i veckor. Och må bra, vara glad. Måste bara bestämma mig. Och stålsätta mig när en viss figur dyker upp och börjar tjata och locka i mitt huvud. Vara beredd att ta fajten, visa att det är jag som bestämmer, har makten över mitt liv.
Ingen annan.
Så det här är första dagen på resten av mitt liv som jag vill ska levas med ett sunt förhållande till alkohol. Så här i början ska jag sträva efter att vara helt vit. Inga inplanerade fester, dessutom kan jag tacka nej. Tar dock en dag i taget, vecka efter vecka. Det går. Och kanske är det då bra att skriva ner vad som händer tänker jag.
Både fysiskt och psykiskt.
Idag en envis huvudvärk som inte vill släppa, jag vägrar alvedon, får skylla mig själv. Dricker vatten.
Ta tag i det arbete som behövde göras och låtsas som gårdagen inte funnits , gömma mig bakom en mask, låtsas glad och positiv, så att ingen skulle se hur jag egentligen mådde.
Kanske genomskådade de mig, jag vet inte.
Vill ju kräkas på mig själv.
Men nu nöjd med det beslut jag tagit. Äntligen. Igen.