Forum för anhöriga

Hej,

Jag har läst många många gånger inne på detta forum. Som en fin tröst. Jag tänkte att jag skulle kanske börja skriva dagbok om hur jag tänker kring min livssituation och alkohol men insåg att jag kan skriva öppet. Och få stöd och råd och tips från er, samtidigt.

Mina föräldrar är idag högfungerande alkoholister. Mina föräldrar kan vara anledningen till varför jag skriver här idag. Jag skriver egentligen inte som medberoende till mina föräldrar utan till min sambo.

Idag är jag fri från mitt medberoende och jag funderar en del på vad jag gör här ännu. Dels så vill jag logga in och se hur det går för vännerna på forumet. Och så har jag lekt med tanken att träffa just er som har varit en oerhört viktig del på min resa. Jag är så tacksam för påminnelser, när jag höll på att dansa vidare i djävulsdansen.

Så skriver jag här ännu. Och jag har noterat att min ADHD kickar igång ibland då jag läser något som påminner mig och så skriver jag utifrån det. Det är så mycket som väcks av att läsa vad ni skriver. Jag vill berätta, endast här.

Man vill ju känna sig värdefull för den man lever med men jag känner att alkoholen har blivit som en spökande älskarinna som alltid finns i bakgrunden. Och jag känner mig så ensam i allt.
Så många promenader som i realiteten innebär att han går på puben dricker öl och kommer hem och somnar men vägrar erkänna. Eller säger att han inte är oregerlig så är inget problem. Det
lämnar mig själv med allt ansvar för barnen, nattning, sjukdom etc.
Barnen börjar även undra varför han alltid är så trött och har ”gråtiga” ögon.

Har genom min uppväxt sedan jag var barn haft en pappa som är alkoholist.
Det har präglat mig genom ångest och depressioner, skam och att alltid
hälla ut hans sprit så fort jag sett den.

Hände ungefär varannan vecka att han drack i min uppväxt, jag kom hem
från skolan med ångest av att pappa börjat dricka igen. Han uteblev från
kalas, var full på min födelsedag, på sommarlovet, misskötte sig jobb.