Fredag
Vaknar. En viss glädje infinner sig av bara vetskapen att jag klarade det igår kväll. Ett visst framtidshopp känns. Morgonen är ok idag med. Kaffet i morgonrocken är en trevlig start. Även idag hinner jag få ett litet utbrott på barnen innan vi lämnar huset. Mitt humör är helt klart svajigt. Solen skiner, den bländar mig på väg till jobbet, värmer i ansiktet, något som aldrig kan vara annat är glädje. Jag känner lite energi. Idag är det fredag, ikväll, ikväll. Vad ska jag göra ikväll. Imorgon skall vi umgås med vänner. Jag förstår mig inte på mig själv. Jag känner mig ensam, ser på andra runt omkring som alltid umgås. Jag känner mig utanför. Imorgon är vi bjudna till vänner och det känns lite som en börda. Vi ska gå äventyrspromenad. När måste vi åka imorgon? Vad ska barnen ha på sig, blir det dåligt väder, har jag några bra skor och regnkläder? Lite oskrivet så behöver jag ju dricka, det gör alla andra där. Det är det som är roligt med det här gänget. Inte för att jag inte skulle kunna stå för att vara nykter, men är det ens roligt utan att dricka? Och ikväll, ikväll. Hur har man fredagskväll utan att dricka. Hur belönar man annars sig själv att ha klarat ännu en arbetsvecka. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ha den här kampen mer. Flera gånger i veckan. Jag vill så gärna ha balans. Men jag har inte lyckats än, jo i några korta perioder. Men då är söndagen alltid en grå dag. När jag ska vända det. Hitta disciplinen inför en ny vecka. En kamp, jag klarar den kampen ibland, ibland går det åt skogen och jag är tillbaka på noll.
Solen ger mig energi, jag skulle vilja ut och jogga i eftermiddag, det kan få mig att klara kvällen. Men hur ska jag få ihop det. Familjen förväntar sig fredagsmys och jag är kocken. Vi har inget att laga hemma. Hemma vid femtiden. Byta om, ut och jogga, duscha, klä om, ställa sig i köket. Sen så kallat fredagsmys. Går det ihop. Blir det en skön eftermiddag? Jag blir stressad av bara tanken, som ett schema som måsta flyta perfekt, annars kraschar fredagsmyset..

Vaniljsmak

Jag är introvert och det är inte alltid lätt i dagens samhälle där umgänge och mingel är normen. Det fungerar sälla för mig, speciellt om jag är nykter, men ge mig ett par glas så ska du få se på en som kan mingla skiten ut de flesta tillställningar! Tyvärr blir det lätt några glas för mycket och att bli full under en släktmiddag är väl sällan lyckat ...
Det är först under det senaste året jag har lärt mig att jag är introvert och verkligen accepterat det, förstått att det är helt ok att känna som jag gör och att det finns fler som känner så. Innan trodde jag att jag var feg och rädd för allt. Nu inser jag att jag är noggrann och eftertänksam, då händer inte allt så himla fort. Fester kan vara roliga men det väldigt mycket energi, då har det känts lättare med alkohol i kroppen. Det är något jag får arbeta med helt enkelt. Jag försökte hitta mig själv, mitt nyktra jag, efter att ha gömt henne blandalkoholdimmorna under så många år. Det är jobbigt och tufft, speciellt då jag saknat/saknar både självkänsla och självförtroende och nu helt plötsligt inte kan dricka mig till det.

Nu blev det en massa text och jag har glömt bort vart jag ville komma men kanske känner du igen något av de jag skriver. Det är alltid skönt att veta att man inte är själv om sina tankar och funderingar.

Ha det gott!

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har nästan aldrig gått nykter på en fest då jag alltid känt att jag ha behövt lite hjälp med A för att komma i form. Nu får jag försöka lära mig det. Var på en tillställning med släkten i helgen där det vanligtvis brukar bli en hel del att dricka och jag har aldrig spottat i glaset direkt. Flera gånger har det slutat med alldeles för mycket A och onödiga diskussioner som ibland gått för långt. Nu satt jag där i helgen nykter och det fungerade faktiskt ganska bra. Du ska veta att du verkligen inte är ensam! God kväll!

Det är verkligen mysigt på nått sätt att hänga här. Det känns som en familj av människor som är så lika. Där vi förstår, respekterar varandra och sticker hål på den hårda enkla ytan av en alkoholist som bara är svaga människor med dålig självdisciplin.
Jag ser människor som är djupa. Dricker för att tänka mindre. Människor som är stressade. Dricker för att kunna varva ner. Människor med höga krav på sig själv. Dricker för att se enklare på livet. Människor som vill vara någon annan de tror passar bättre i samhället. Dricker för att bli en annan personlighet.
Så vad kan vi börja med? Ja, steg ett skulle kunna vara att stå upp för den vi är! Men då måste man inners inne sluta känna att någon annan typ av person, samhällsnorm eller beteende är bättre! Men det är inte lätt! Därför det lättsamma, utåtriktade, sociala, "rakt på sakiga", kallpratiga.. har alltid varit det som ses som det finaste och bästa.
Så hur står man upp mot den bilden då?

Har varit aktiv här i drygt ett år och mött många under den här tiden. Precis som du skriver, ibland känns forumet som en andra familj. ♡ Så olika och ändå så lika. Det finaste av allt är ändå icke-dömandet. Att det alltid finns någon som förstår exakt vad man menar när man beskriver att man gått på någon av alkoholens alla nyckfulla och bedrägliga tilltag.

Hoppas att du snart hittar, gillar och till slut föredrar ditt egentliga jag. ♡

Kram

Har saknat er och önskat jag hunnit skriva i helgen!
Min helg har faktiskt varit väldigt bra. Har ju varit bortrest på en liten weekend med några kompisar. Visste och var inställd på att det skulle bli dricka både fredag och lördag och har varit orolig inför det. Det blev precis så och jag hade väntat mig en tuff söndag.
Söndagen ligger i gränslandet det är där allt kan bära eller brista. Men jag klarade det igår också och lyckades ganska motigt men ändå motivera mig att snabbt hoppa på mitt träningsschema igen och gick ut och sprang. Hade inget sug sen alls på A igår kväll och idag är humöret bara bra.
Så nu har jag bestämt mig att jag kommer fortsätta såhär. Träningen verkar kunna vara min nyckel in i kontrollen och sålänge jag kan hålla i den så kan jag nog hålla tankarna och humöret i kontroll. Jag kommer nu att fortsätta dricka när jag har tillfällen där alkohol förväntas men hemma själv eller med bara familjen är förbjudet. Nu är det inga planer i helgen så nu kommer jag få paus ett tag igen. Önska mig lycka till, det är säkert en ren lögn för mig själv men som med allt annat så måste jag nog ta den vägen själv för att säkert få veta. Stötte på en så vacker fras nyss av filosofen Aristotle som jag tyckte passade så bra just nu så jag valde att ha det som min rubrik.

Kram på er alla.

Sliten och trött. Kämpar på med min träning. Livrädd att missa ett pass. Känner att min fokus på träning varje dag börjar bli lite manisk. Det skaver på livet och att få allt annat runt om att fungera också. Visst, självklart måste det få skava lite när man försöker mala in nya rutiner.. Familjen har hittills haft ett fantastiskt stöd men igår skavde det ordentligt. Halloween. Barn som skall kläs ut och sminkas. Godis skall handlas. Mat skall lagas. Ja helt enkelt plus allt det vanliga. Men jag skulle träna också till varje pris. Jag ville egentligen bara sätta mig i soffan men jag är livrädd att tappa min rutin. Jag känner mig själv, jag är allt eller inget. Egentligen känner jag ju mig själv väldigt bra så jag vet att det jag håller på med inte kommer hålla jätte länge till. Jag måste hitta en balans i detta också. Jag måste kunna släppa på ramarna när livet och verkligheten knackar på och det är annat som måste göras. Annars kommer jag inte ha en förstående familj länge till och jag kommer bränna ut mig.
Träningen blir lite tuffare varje dag. Jag följer två träningsscheman som jag kör varannan dag. Ett för styrketräning och ett för löpning, än så länge på nybörjarnivå men lite tuffare varje dag. Ännu jobbigare nu att kunna hålla i löpningen utan kicken av ljus och sol när man är ute. Istället kallt, kolmörkt och blött. Mängder med kläder skall fram. Reflexväst. Pannlampa.
Jag vill ju tro att jag hittat den bästa win-win metoden. Jag tränar. Håller borta mitt sug på A effektivt. Jag stärker samtidigt min kropp.
Men tänk om.. jag bara bytt ut en kick mot en annan. Det är ju det det är, träningen. En kick. Precis som alkoholen. Lyckohormoner som rusar. Därför har jag inget behov eller sug av alkoholen så länge jag tränar. Jag får ju min kick på annat sätt nu, jag har bara bytt ut metod. Så vad händer om jag tappar träningen?
Jag vet inte. Jag blir åtminstone inte bakfull. Men tänk om jag får någon form av abstinens. Deppar ihop. Hormonerna rasar. Jag får ju ingen kick.
Hm, eller så tänker jag bara alldeles för mycket nu. Snurrigt och djupt idag...

Sannah

Som är så välbehövlig! Och du är inne i en förändring ge dig utrymme.
Kanske samtals hjälp?
Kram till dig! Jag brukar tänka ”ja ha ännu en skit dag.. men skitdagar är inte konstant, bara en känsla just nu och vad vill känslan säga? Är det trötthet, ensamhet osv.

John-Erik

Det låter som om du stressar. Träning ska vara lite kul och behagligt. Men jag fungerar nog lite som du.
Vill mycket. prestera mycket o.s.v. Tror dock att jag ibland gör fel. Vila är en bra grej också.
Typ meditativ vila.

Vila lite också pianisten som en delingrediens i ditt nya liv.

//John

Ja det allra viktigaste är nog att jag behöver lära mig lyssna på min kropp. Jag tror inte att träningen i sig har varit för mycket för mig då jag börjat på en väldigt mild nivå. Den har tvärtom varit en grundsten i att jag kommit hit nu. I helgen fanns det återigen "anledning" att tillåta mig dricka eftersom jag ju satt upp ett mål just nu att faktiskt tillåta mig dricka vid särskilda tillfällen. Vi var bortbjudna på middag och det kunde lätt varit ett tillfälle där jag kunnat hitta min tillåtelse att dricka om jag velat. Det tjatades t.o.m. mer eller mindre att jag väl gott kunde ta en öl och jag gjorde det trots allt tillslut för jag tröttnade på tjatet men den var helt meningslös. Jag var inte ens intresserad, kändes underbart att gå hem och lägga sig. Den ölen var typ ingen öl i mitt huvud.
Men precis John, jag får inte låta träningen bli en stressfaktor, ett måste. Då blir det mani. Jag har också en extrem vilja när jag hittar motivation och ett mål så jag måste nog stoppa mig själv här ibland på samma sätt som jag stoppat mitt eget huvud att säga nej till A. Man måste knacka på i sitt eget huvud och fråga sig är detta det bästa för dig just nu? Problemet är väl att hinna komma på sig själv och knacka på i tid när tankarna skenar och man är så extremt inriktad på att något skall bli just som vill där och då.
Sannah, du har helt rätt också! Jag behöver komma ihåg vilodagarna framför allt nu när träningen successivt blir lite tuffare. Du kan väl hjälpa mig att påminna mig ibland ;)

Tack för era kommentarer <3

Sannah

Hur går det? Vill bara skriva att vi är starkare än vi tror, klarar mer än vi tror.

Hej alkoholhjälpen, känns som det var evigheter fastän det bara är tre veckor sedan sist, allt gick ju så bra! Idag är det ångest, ångest, ångest. Jag tappade det. Tappade min träning och sen föll allt. I helgen tippade det över. Den jävla helgen.
Känns som det började falla redan förr-förra veckan. Allt rullade på så fint. Men som från ingenstans så kände jag mig plötsligt bara ledsen. Träningen tog emot och jag började ifrågasätta allt. Var är jag på väg. Vad vill jag med livet? Har jag ett kul liv nu? Ja ni vet de här jävla hjärnspökena.
Nu blir jag bara mer och mer passiv. Dagar då jag inte kunnat träna i kombination med dagar då jag inte vill träna blir fler och fler. Och för mycket alkohol.
I helgen sprack mitt löfte att inte dricka hemma också.. men det har redan för ett par veckor sedan blivit för mycket ändå. Kanske låter konstigt för vissa men jag har ett jobb som ibland involverar alkohol, kundaktiviteter. Jag planerar inte dessa aktiviteter själv, jag är med för att bygga relationer. Du måste väl inte dricka tänker säkert någon. Nej, såklart är man inte tvingad till det. Men det tas för givet.. ni vet som det gör då och då och då är det ganska svårt att stå emot, särskilt om man är lite ny på jobbet. Den senaste tiden har det varit flera kundaktiviteter och så lite privat festande upp på det också där det varit "tillåtet" Ja minst ett par kvällar i veckan med mycket alkohol har det blivit. Hur tänkte jag här? Inte alls. Trodde jag att det skulle fungera bara för att det inte var hemma?

Ja så nu sitter man här igen. Igår hade jag en av mina värsta bakfyllor i mitt liv. Efter en sedan länge planerad utekväll med gamla kompisar. Trodde huvudet skulle explodera och ångesten från helvetet. Tankar bara snurrar. Blev ju inte bättre eftersom jag gjorde bort mig också, i lördagskväll.. Träffade en ytterst bekant tjej när vi var ute på krogen. En vacker och supertrevlig tjej och vi stod och pratade en lång stund i baren. Sen gick hon vidare. Kvällen gick och jag blev mer och mer onykter. Tankarna började snurra. Jag ville träffa henne igen. Så jag letade fram henne på internet och skrev ett meddelande, frågade var hon var. Sådär från ingenstans. Idiot. Jag fick inget svar. Gjorde lite ont. Lite senare skrev jag ett meddelande till, skrev bara, "Förlåt, ha en bra kväll" Fattar inte riktigt vad jag tänkte med det. En patetisk röst inom mig fortsatte ändå, hon hade kanske inte tittat på telefonen? Så jag fortsatte gå runt till lite olika ställen i förhoppning att råka stöta på henne och tillslut tror jag att jag såg henne en bit bort, men då fick jag sån skam över mina meddelanden att jag gick iväg. Kanske såg hon mig snabbt också, jag vet inte. Ja allt blev bara så fel. Kände mig som en pinsam stalker. Och jag har ju familj..

Ja igår var som sagt helvetet. Först huvudvärk som jag trodde skulle döda mig. Sen på kvällen total ångest. Ångest så jag ville krypa ur mitt skinn. Då gjorde jag det igen. Gick och svepte ett glas vodka. Skönt. Efter ett par timmar för att jag skulle sova så svepte jag ett till. Jag vet inte hur jag skulle stått ut annars.
Natten blev konstig och jobbig ändå. Starka drömmar. Drömde om tjejer. Att jag hade träffat någon och var kär. Kysstes. Kramades. Drömmar är så hemska på det viset för allt är så äkta när man vaknar. Det gör liksom ont att vakna.
Idag är det så mycket tankar och frågor som snurrar. Ångest. Vad känner jag för min sambo? Vad hände i lördags? Varför drömmer jag såhär? Tror att något saknas. Jag har kanske aldrig varit sådär riktigt kär i min sambo och hon har inte varit det i mig heller. Hon gillar inte att kyssas och vara nära. Gillar inte att prata om känslor. Vi sitter i varsin ände av soffan varje kväll, sätter på ett avsnitt på någon serie vi följer så fort barnen lagt sig.
Längtar efter någon att prata med. Längtar efter känslan att älska och vara älskad.

Småbarnslivet.
Alla krav och plikter som knäcker lusten och närvaron er emellan.
Och från anhörigperspektiv som jag är i:
Ditt drickande och tränande och ditt mående som gör att det blir tungt för henne att känna det hon egentligen känner för dig?

Jag har förstås ingen aning.
Men om du läser runt bland anhörigsidorna så är det just bristande tillit och tilltro till den som dricker som skapar avstånd och frustration.

Man måste helt enkelt skydda sig själv då det gör ont att den man lever med inte mår bra.

Men det här är min vinkel ur mitt perspektiv.
Jag har samtidigt full förståelse för din längtan efter närhet och mening med din partner?

Sannah

Ska ta reda på mer vad du vill i livet. Sätta värde på dig själv. Att fly och blunda gör inte saken bättre. Jag har själv gått i samtals terapi och det gör under!!
Vi fixar inte allt själva.
Kram till dig

Ja visst är det så Ullabulla. Småbarnslivet är en lång kamp för vissa och när man inte mår bra inom sig själv så blir det inte bra alls. Jag känner ju aldrig att jag riktigt hittat mig själv och att göra den resan i småbarnslivet känns omöjligt.
Jag kan berätta hur konstigt den än låter att min sambo vet inte att jag kämpar med alkoholen.. Jag har inte haft ett sånt missbruk så saker går över styr hemma. Jag dricker "lite snyggt" på kvällarna i soffan tills jag domnar bort i mina känslor. Och blir ofta glad, lugn och tillfreds, framför TVn, ofta de sista glasen för mycket när de andra lagt sig. Och när det är illa när jag har ångest, som ofta beror på lång period av alkohol varje dag, så sveper jag nått extra glas med vodka eller whisky i smyg. Bara så jag blir lugn. Det låter kanske inte rimligt men så är det. Alkoholen påverkar inte mitt tal särskilt så jag kan dricka ganska mycket utan att det märks.

Så jag gör denna kampen själv i min tysthet därför att alkoholen håller på att förstöra mig själv inifrån med ångest, depression och kropp som förfaller. Jag kommer ingen vart i livet. Så även om jag nu vill påstå att mitt drickande med direkt onykterhet inte skapat så mycket problem än så gör den ju självklart det indirekt genom mitt mående på dagarna som till ganska stor del beror på att jag dricker för mycket.
Varför har jag denna kampen själv då kan man fråga sig. Därför min sambo är uppväxt med en alkoholiserad mamma och hon är skadad av alkoholismen redan. Det skulle såra och riva upp henne om jag berättade att jag också skapat ett missbruk.

Jag klarar att låta bli alkohol längre perioder men det slutar ändå alltid med att jag blir deppig ändå och tillslut har jag ingen motivation kvar till att vara nykter. Det är väl så att alkoholen blir sista utvägen till lycka när man inte hittar den på riktigt och just nu så vet jag inte riktigt vad jag ska göra eller komma vidare.
Jag tror att något saknas i mitt liv och fastän småbarnsåren är tuffa så tror jag att det har med min relationen att göra. Eller så är jag bara en person som aldrig riktigt kommer hitta mig själv och aldrig bli riktigt nöjd.
Jag önskar Sannah att jag kunde hitta någon att prata med men jag vet inte var jag ska vända mig. Mina samtalsbesök har blivit avslutade två gånger när jag sökt hjälp genom vårdcentralen. De kan väl inte lägga resurser på en sån som mig sålänge jag inte gör någon annan än mig själv illa och kan sköta ett jobb och dra in skattepengar.
Kram till er!

Om du visste vad jag känner igen mig i detta. Ångesten, inte minst. Skriver om min egen desperata kamp i början av min tråd. Själv drack jag i hemlighet delvis på grund av skam, delvis för att skydda och inte oroa min man. Vad gäller det sistnämnda blev effekten tvärtom, dåligt samvete för jämnan gjorde att jag drack ännu mera smyg. Precis som du skötte jag det snyggt, inga skandaler. Bara lätta ångesten lite. Och lite till...

Gissar att det skiljer en hel del på våra liv. Jag är 50+ har varit tillsammans med min partner i ca trettio år och alla våra barn är vuxna. Har dessutom haft förmånen att redan från början fått ha ett lyckligt förhållande. Men det hjälper inte alltid, tyvärr...

Det jag är mest rädd för är hur det blir för dig i fortsättningen. För mig gick det bra under många år, men det eskalerade och till slut var det för sent. Snälla du, sök hjälp igen och igen, om du inte får det gehör du önskar. En dag finns rätt person där.

Förra veckan drack jag handsprit! Hade någon sagt till mig så sent som för ett par veckor sedan att det kan sluta så illa, hade jag med ett snett leende skakat på huvudet. Never ever. Där är jag nu, det kan gå ruskigt fort.

Snälla, bespara dig en massa onödiga alkoholdimmiga år och sök hjälp nu. Visst, för din familj, men absolut främst för din egen skull.

Kram

(Uppdatering: Letade upp inlägget i min tråd jag relaterade till ovan. Det är skrivet som ett svar till någon den 29 oktober 2017:

"Ja, det är hemma mina alkoholproblem tar över. Kan vara nykter på fester, erbjuder mig ofta att köra, men vill gärna (jättegärna) ta något när jag kommet hem. Dricker så gott som alltid något efter jobbet, inte nödvändigtvis vin, även om det inte kan bli så mycket att det märks. Detta är min stora hemlighet, ingen, jag betonar INGEN, vet vilken kamp jag utkämpar varje dag. Jag skäms och tror ärligt att jag kommer att klara av att sluta innan jag blir avslöjad. Som sagt, nu tar vi en dag i taget!"

Inte meningen att ta över din tråd, jag raderar gärna det här sista om du vill.)

Hon vet.
Vi ser och känner och första steget o insikt är just att vara helt ärlig.
Sätt dig ner,lägg korten på bordet och fråga om hon kan hjälpa dig?

Jag/Vi kämpade på i 20 år med ett missbruk som lurade i bakgrunden.
Men han erkände aldrig fullt ut och sökte inte heller hjälp för sina alkoholproblem.
Bara för sin utbrändhet/depression och allmänt dåliga psykiska mående.

Vår relation var nästan hela tiden kärleksfull och fin trots detta.

Nu har han 1,5 års nykterhet och mår som en prins.
Inte ett spår av depression/utbrändhet kvar.
Han har flera gånger uttryckt att det tog nästan ett år innan han fick full insikt om vad alkoholen ställde till med.

Både för honom själv och i relation till mig.
Så Ja, sök hjälp och var ärlig.
Då har du vunnit en del av kampen.

Kan jag såklart inte helt säkert veta. Och ingen annan heller. När mitt risk-drickande började för många många år sedan så reagerade hon direkt. Började som säkert så många andra med någon starköl eller två på vardagskvällarna men sen när det började gå över till nån whisky då och då också så gick hon på mig ganska snabbt. Ibland stod jag på mig och sa att det är min ensak och ansvar så länge det inte påverkar något och jag fortsatte ta mitt glas vissa kvällar och såg självsäker ut. Men som sakta när man själv inom sig börjar inse ett problem och var det verkar leda så smyger skammen på och smyg-glasen kom in i bilden. Jag förstår vad du menar Vinäger, ju mer skam och mer fel man känner att man gör ju mer smyg-glas blir det. Men hon har faktiskt inte nämnt eller påpekat mitt drickande sedan dess. Kan bero på att hon också tar sig nått att dricka ibland med betoning på ibland på vardagen, ofta nån cider max 1-2 styck framför tvn. Då är det ganska lätt att ta en öl själv, gå iväg och svepa nått extra glas starkt och sen nån öl till på det så är man "hemma" Så jag tror faktiskt ändå inte hon vet mina problem även om jag hör och tar till mig vad du säger Ullabulla

Nu har jag inte druckit sedan i söndagskväll när jag svepte vodka och har inget akut sug för alkohol kvar. Den försvinner ganska fort. Nu har jag lagt över mina tankar på en ny mani. Brukar vara så nästan varje gång jag ställer om. I måndags fick jag en blixt-tanke att nu vill jag gå ner i vikt och är tanken bara tillräckligt stark så gör jag det och flyttar allt mitt fokus på det. Så jobbar jag alltid, har aldrig fungerat i längden, men jag mår bra när jag är upp i det och tror just då att det kommer hålla. Får se när jag kör detta i väggen, kommer förmodligen äta alldeles för lite för att jag vill se stora resultat på vågen. Har gjort det förr, vet hur man gör. Kickar, allt går ut på kickar tänker jag här och nu när jag skriver detta. Lagom är tråkigt, lagom är omotiverande! Men snart lär jag nog sitta där igen, helt uttömd på energi, nere, och fundera på vad fan meningen med att gå ned i vikt är.. Jag tar nått gott att dricka istället!
"The wheels on the bus go round and round, round and round, round and round..."

Tack för ert engagemang! <3