av Rosa-vina

För ett par timmar sen ringde läkaren från sjukhuset och undrade om jag visste att mamma låg inlagd igen? Nej sa jag, fast jag sett att jag hade (blockerade) samtal i samtalshistorieken från föräldrar och deras grannar redan igår. När läkare uppdaterat mig, ställde han frågor och pratade om ytterligare en vårdplanering, sa jag. -Vi väntar bara på att detta ska ta slut. Ni ger henne mat och näring, så hon kan åka hem och fortsätta dricka. För trots sin demens säger hon alltid att hon vill hem. Vi orkar inte mer och vi väntar bara på att det ska ta slut. Det blev tyst i luren...

Missförstå mig rätt. Jag älskar mina föräldrar men hatar missbrukaren. Jag har funnits för mina föräldrar i över 10 år och hjälpt dem med mycket av det vardagliga. Lagat mat, handlat, städat, tvättat, hjälp till med deklaration, legitimation, myndigheter, lyssnat på dem, stöttat och funnits där. Jag betalt ett högt pris för detta och idag dricker jag inte alls. Jag hamnade i ett riskbruk, då jag inte stod ut hemma hos dem utan att dricka själv. 1-3 glas vin behövdes för att jag skulle klara av att vara där några timmar och lyssna på deras fyllesnack. Jag lider av posttraumatisk stress och får ångest bara jag tänker på föräldrarna. Sedan ett år tillbaka har jag mer eller mindra brutit kontakten med dem. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag är tvungen att välja mig själv.

Men så hamnar mamma på sjukhus och då ringer "alla" och jag tvingar mig dit med kläder och är med på alla möten. Det slutar alltid med att mamma åker hem och allt är som vanligt igen. Karatefylla, piss på golvet, föräldrar på golvet, misär, stinkande lgh, smuts, flugor, äckel, bajs....

Även om jag tar avstånd så gott det går, är de i mitt medvetande hela tiden och det sliter hårt. Jag har slutat dricka, jag motionerar och försöker ta hand om mig. Jag vill INTE bli som mina föräldrar. Jag vill att min dotter och barnbarn ska kunna komma hem till en nykter och frisk mormor.

Jag har förlorat ett ungt vuxet barn. Jag har sjuka syskon (Bipolär, Cancer, PTSD, ADD, GAD) så jag står ensam. Jag vill inte ta in min dotter i detta, hon har sitt liv och ska leva befriad från mina föräldrars sjukdom. Jag mår bra ibland men det är som att gå på tunn is och jag faller igenom då och då. Gråter i duschen, när jag är ute med hundarna, kliver inte upp ur sängen på lediga dagar. Men ofta tvingar jag mig ut i löpspåret för att inte falla för djupt. Som det är nu har jag ingen att dela min sorg med, ingen som orkar höra.

Att vänta på att ens föräldrar ska dö, är inte så rumsrent. Men jag längtar så efter att få frid, att slippa all oro. Jag vill ha tid att leva, att orka leva och vara glad. Jag är en extorvert person som lever ett introvert liv och det är inte kul.

Jag skriver även i forumtråden förändra ditt drickande.

Kristina78
tis, 2018-08-28 - 19:00

Min mamma blev diagnosticerad med alkoholdemens igår...jag har ju förstått att det varit på gång, men sen blev hon akut sjuk, det visade sig att hon typ slutar äta och bara druckit och till slut fick hon akut leversvikt, det i sin tur jag alkoholförgiftning och det resulterade i en hjärnskada.
Nu ska hon in på boende och eventuellt rehab, men dom berättade att skadan redan finns där och att hon inte kommer att bli bättre,jag har dom tur är inte behövt ta hand om henne så hon snabbt blev sämre, men det är en konstig känsla att behöva ta beslut om sin förälder...jag bidrar säkert inte med så mycket, ville bara att du ska veta att du inte är ensam, och vill du prata med får du gärna höra av dig:)

Nordäng67
tis, 2018-08-28 - 20:19

Igenkänningsfaktor hög! Min mamma är psykiskt sjuk sen barndomen troligtvis och efter senaste sjunhusvistelsen har hon även börjat dricka! Hon dricker fast hon får en spruta med medicin varje månad mot sin psykiska sjukdom! Ena stunden är man rädd hon ska dö för att i nästa stund rent ut sagt hoppas på det! Försöker precis som du distansera mig! I somras blev mamma intagen på psyk igen och då började precis som du beskriver det ”alla” ringa, läkare med flera! Och så är man ingäggad i skiten igen! Vägrade gå på vårdplanering denna gång, mäktade bara inte med det! Ger ju ingenting på lång sikt, hon är ett ”hopplöst fall”! Dock gick jag dit med kläder och pengar (annars lånar hon av andra stackars medpatienter)! Stort av dig att kunna hålla isär person från missbruk och klara av att älska dina föräldrar! Jag avskyr mina föräldrar rent ut sagt! Ställer bara till problem för en och har alltid gjort! Att hon nu har börjat dricka också är bara så jobbigt! Gick med på detta forum för att jag hade ett förhållande med en alkoholist! Och så sätter min MAMMA igång med den skiten också! Läkaren påstår att hon har gjort det tidigare också men då mixtrat med sin medicin! Nu får hon inte ta sin medicin själv utan måste få den av läkaren och då går det inte att mixtra längre! Min berättelse hjälper inte dig men vill bara att du ska veta att du inte är själv om detta! Hålla distans är mitt råd fast jag vet hur svårt det är! Massor med styrkekramar

Rosa-vina
ons, 2018-08-29 - 06:19

Visst kan jag känna även hat till mina föräldrar men jag försöker att se mäniskan först, sjukdomen är inte dem. MEN nu har sjukdomen tagit över helt och min mamma finns typ inte mer.

Nordäng67, jag kan förstå och känner också hat ibland men vill inte att det ska ta för mkt energi från mig. Usch det här är så svårt, men jag är nog mest arg och ledsen. Ledsen över att mina syskon inte finns som stöd, att de gömmer sig bakom sina sjukdomar, att de "smiter" och lämnar mig med all skit. Jag ska inte heller vara med på vårdplaneringen, finns ingen nytta med det. Jag har offrat så många semesterdagar, tagit ut komptid som jag fått jobba igen senare, till ingen nytta. Den som inte vill ha hjälp går inte att hjälpa. Min pappa har barndomstrauma och är galen ofta på fyllan, särskilt när han var yngre. Förr drack han sprit och då slog det runt ordentligt. Psykisk sjukdom och kombination med alkohol kan bara bli fel. Nordäng67, jag tänker att alla känslor om sina föräldrar är rätt för de är våra och vi har rätt till att känna det vi känner. Utan att känna skuld. Vi har offrat mycket och ibland tänker jag att det är ett under att jag är såpass vettig som jag faktiskt är.

Kristina78, det är fint att vi kan stötta varandra här. Visst är den konstigt att fatta beslut för sina föräldrar. Jag vill också att min mamma ska få bo på ett hem och bli ompysslad, men hon vill inte. Hon vill hem till pappa och han köper ut massor med vin. De lever i ett sjukt symbiotiskt förhållande och är lika sjuka i sitt missbruk men mammas kropp/knopp är mer slut. Vi kvinnor tål inte lika mkt.

Min pappa han hotar med att ta livet av sig om mamma inte kommer hem. Så den ena är tokigare än den andra. De har obetalda räkningar, telefonen är avstängs. Väntar på att deras el stängs av. Hyran är på autogiro iaf. De kan få all hjälp de behöver men vägrar att ta emot den. De släpper inte in hemtjänst, distriktsköteskam mfl. Pappa har även hotat dem med nävarna, så de måste alltid vara två om de lyckas ta sig in. Grannarna vill bli av med dem, då de besvärar dem mycket.

Ibland vill jag bara skrika -snälla dö, bara dö!

Rosa-vina
tors, 2018-08-30 - 09:54

Idag skulle mitt förstfödda barn fyllt år, men livet ville annat. Hen dog i sömnen i sängen tillsammans med sin partner som ung vuxen av en olycklig coctail på alkohol och olika tabletter. Det är så sorgligt och jag kan inte längre glädjas åt att jag blev mamma en dag för många år sen. Jag fick barn tidigt, redan som tonåring och allt gick bra tills mitt barn var 22 år. Då träffade hen sin partner som var fd missbrukare av olika droger. Det blev återfall och efter en tid visade det sig att mitt barn börjat droga då och då. Det var mest öl, lite sprit i början, men så smög sig olika tabletter in på festerna. Sen blev det mer och tyngre droger. Mitt barn dog när hen var 24 år.
Det sista året när hen drogade var så smärtsamma och ångestfyllda för oss alla. Jag älskar dig men hatar det du gör, sa jag. -var inte orolig mamma, jag klarar mig, sa hen...

Jag fick ett telefonsamtal på natten för ett antal år sedan och sen blev mitt liv aldrig mer riktigt bra. Att dessutom ta all skit från föräldrarna som dricker sig redlösa är mer än jag klarar av. Jag vet idag inte hur de har det. Socialtjänsten och sjukvården har fått ta över, annars är risken stor att jag faller igenom.

Jag skulle egentligen behöva gå på terapi, men jag har inte råd att bekosta det. Så jag kämpar på......

Rosa-vina
fre, 2018-08-31 - 09:12

Jag gjorde det, jag sa nej och satte mig själv först för en gångs skull. Som medberoende är det en jättestor sak för mig att säga nej tack. Jag hade ett jättebra samtal med handläggaren och hen vet vår situation då vi träffats ett antal ggr redan. Så tacksam för att hen inte försöker tvinga mig eller skuldbelägga mig. Bästa handläggaren jag träffat, så medkännande och proffesionell. Mamma kommer att få en förvaltare och bli förflyttad först till ett korttidsboende sen får vi se. Allt tar sån tid, så troligen flyttar hon hem igen till pappa trots att hon inte kan ta hand om sig själv längre.

Mins syskon är som vanlig som bortblåsta. Jag fattar att de inte orkar med föräldrarna och deras missbruk, men jag behöver dem som stöd. Jag är så sjukt trött på att alltid få ta allt med föräldrarna själv. Nu försöker jag att inte engagera mig men, som ni ser skriver jag ju här, så jag har inte släppt taget.

Jag mår inte särskilt bra just nu. Att det är personalbrist och konflikter på jobbet gör ju inte saken bättre precis.....

jaha, en dag i taget.

Rosa-vina
tis, 2018-09-04 - 06:46

Jag har bestämt mig för att söka upp Al-alanon grupperna och börja gå på möten igen. Jag inser att ingen annan än jag själv kan hjälpa mig. Jag behöver jobba med mitt medberoende och det kan jag göra med stöd från Al-anons program. Jag har gått förut och vet att delningarna är väldigt betydelsefulla. Jag kan tyvärr inte gå förän nästa vecka, men jag längtar efter att få gå dit. Jag behöver få bli sedd och jag behöver få höre andra. Jag vill vara med i gemenskapen som Al-anon erbjuder och just nu behöver jag den mer än någonsin.

Jag har lyssnat på en podd där andra medberoende berättar och nu börjar jag förstå hur sjuk jag varit/är i mitt medberoende. Jag har inte förstått det trots att jag har gått hos beroendemottagning i deras program för anhöriga. Just nu har jag även fysiska besvär som värk i kroppen och knutor i axlar/nacke. En del yrsel, illamående, ångest och oro. Jag tröstäter godis för att döva ångesten. Vilket gör att jag vaknar bakis av allt socker. Inser att jag måste sluta med godiset för att inte bli beroende. Känner mig äcklad....

Jag har i snart 8 år försökt att komma igång med en verksamhet, men inte orkat eller vågat ta steget fullt ut. Alla mina rädslor har hindrat mig och nu börjar jag förstå varför. Jag är för sjuk i mitt medberoende, så jag har inte kraften mer än att ta mig igenom vardagen. Nu när jag ser detta och börjar förstå, så hoppas jag att jag kan börja jobba med mig själv och mitt tillfrisknande. Jag skulle behöva en sponsor. Det är första gången som jag tänkt den tanken. Jag vill helst ha en sponsor som även har varit i ett riskbruk själv. Jag ska börja med att gå på möte nästa tisdag och så får jag ta en sak i taget. Jag och personen som ska bli min sponsor hittar varandra när det är moget. Under tiden ska jag läsa mina Al-anon böcker som jag köpt för flera år sedan. Jag tog fram dem igår och la dem på sängbordet, så jag kan läsa dagens text, vaje morogn eller kväll.

Rosa-vina
tis, 2018-10-16 - 12:14

Varje gång jag bestämt mig så hittar jag på någon ursäkt, så jag inte kommer iväg till Al-anan. Jag har tidigare gått och inte känt att det ger mig så mycket. Funderar på om det är så att jag har en depression, om det är det jag behöver hjälp med? jag har stöd i olika nätbaserade grupper och lyssnar på flera poddar om beroende/medberoende, så jag jobbar med mig själv. Jag har inte träffat mina föräldrar mer är 3 ggr i år, så jag har brutit det aktiva medberoendet.

I helgen är det en speciell händelse och kanske jag besöker dem en timme, max och då inte ensam. Kanske, kanske inte......

Pernilla50
sön, 2019-08-18 - 20:10

Har en anhörig äldre,blivit värre,rädd för den personen kommer få alkoholdemens,vad gör jag som anhörig.Personen dricker både vin och starkare varor,som personen gett upp.

Sofia
tis, 2019-08-20 - 14:01

Du känner en oro för en äldre anhörig, som dricker mycket. Vad klokt av dig att söka dig hit! Här finns mycket stöd, igenkänning och kloka erfarenheter från andra anhöriga. För att skapa en så god chans som möjligt att få respons på det du skriver och för att själv ha lättare att hitta tillbaka till din tråd, så kan jag rekommendera att starta en egen tråd med din fråga. Om du vill, såklart! Har du berättat för din närstående om din oro och det du ser? Vad har du fått för respons i så fall? Finns det andra som står den här personen nära, som ser samma saker och kan ni i såna fall ta stöd av varandra? Det kan ju sannerligen vara kämpigt att känna sig ensam i en sån här situation. Många anhöriga vittnar om en väldig maktlöshet och trötthet. Du kan ta upp din oro med personen och berätta att du gärna hjälper till om personen vill ha stöd att göra en förändring (om du vill hjälpa till), men den enda som kan förändra situationen är i grund och botten din anhörige.
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Li-Lo
mån, 2020-08-31 - 13:04

Välkommen till forumet. Jag ser att du skrivit ditt första inlägg i en tråd som inte varit aktiv på länge. Om du vill får du gärna starta en ny tråd, kanske berätta lite om just din situation. Du skriver om att känna igen mycket, här inne blir det tydligt att du inte är ensam om det. Du gör såklart som du vill, startar en tråd eller läser andras och stöttar som du gjorde i denna tråd. Oavsett är det fint att ha dig här.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Rosa-vina
tors, 2021-07-22 - 09:08

Det är nu 2,5 år sedan mamma dog på sjukhuset. Hennes epilepsi pga alkoholen vill inte sluta. Hon gick in i status epileptikus, så de fick söva ner henne de sista dagarna. Mina systrar och jag turades om att vara hos henne den sista månaden och vaka de sista dagarna. Det förde oss samman på ett fint sätt och det blev ett fint avslut. Jag och en av mina systrar var hos mamma när hon dog och vi höll hennes händer. Det blev ett fint rofyllt farväl.

Min pappa dog 10 månade senare i sömnen. Han slutade att dricka när mamma dog. Han orkade inte mer. Hans kropp var så sliten och sorgen förlamade honom. Jag tog hand om honom till han dog. Det blev många fina samtal och han öppnade upp sig och berättade sin livs historia. Det fanns svåra dagar då hans demens ställde till det. Då kunde han få panik och springa runt och ringa på hos grannarna och leta efter mamma. En gång var jag tvungen att ge honom sömntabletter (jag hade ju ett eget liv med familj och arbete och behövde få sova) till natten. Då som han lugnt en hel natt och mådde bättre nästa dag, utvilad. Jag är glad att vi fick dessa månader och sorgen drabbade mig hårt när jag hittade honom död i sin säng. Jag var inte beredd och allt som sen hände med ambulans, polis, läkare och när de tog bort honom var så rörigt och ofattbart. Senare fick jag rapporten från rättsmedicin. Cancer (stora som cigarettpaket 2 st), de flesta inre organen var helt slut, levern var såklart helt förstörd, alla kärl var igenkalkade. Det fanns typ inget i hans kropp som var ok.

Idag kan jag tänka tillbaka och minnas det som var fint i min barndom. Det fina med mina föräldrar och de personer som de var. Jag har bearbetat mina trauman och kan nu släppa taget. Det har varit svårt men har nu accepterat det som varit. Jag lever ett nytt liv, på ny ort, där ingen kände mina föräldrar. Jag skapar mig nya minnen och älskar att vara med min familj, min dotter, barnbarn, mina syskon och deras familjer. Det är en ny tid för mig nu....