av Nora81

Nora81
fre, 2021-09-03 - 19:27

Idag kom ilskan fram och det känns som alla mina egna känslor som jag fått satt åt sidan under dessa två år för honom bara ville ut. Jag fattar logiskt att han efter tre dagar på behandlingshem inte är frisk än men känslomässigt behövde det komma ut för mig innan jag blir mer fysiskt sjuk. Sömnen funkar inte, immunförsvaret är svagt och tankarna är ofokuserade.
Han hotade först med att skriva ut sig på grund av mig och jag blev skräckslagen men sen ändrade han sig och fått till sig från andra att det är vanligt att man som medberoende reagerar så här.
Jag svarade att jag inte ville ha kontakt under den tiden han var där. Jag behöver lägga all min kraft på min läkning och jag har inte den kraften att tänka på honom och anpassa mig efter hans läkning. Jag vill heller inte förstöra för honom.
Han har ändå professionell hjälp runt sig.
Känner mig så vilsen och ledsen. Mina känslor pendlar mellan ilska över allt som hänt, skam över hur jag beter mig mot en som är sjuk och skuld över att jag inte kan vara ett bättre stöd.
Jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Jag vet bara att jag måste börja med mig själv.

Ullabulla
tis, 2021-09-07 - 21:41

Tack nora för kommentaren i min tråd.
Ja,du har börjat en spännande men ofrivillig resa.
Jag skriver inte ofta längre och ville önska dig lycka till🙂

Stå på din egen sida. du behöver fokusera på dig nu.

Ta emot all hjälp du kan få.
Det tog flera år för mig att förstå att jag var lika sjuk som min drickande sambo.
Att vår symbios åt upp oss båda och gjorde det väldigt svårt att tillfriskna.

Nora81
tis, 2021-09-07 - 22:21

@Ullabulla tack, vad glad jag blir för din hälsning.
Precis som du skriver jag börjar inse MITT problem och jag varit övertygad om det är hans problem. Vilken blindhet jag gått i.
Det är rätt befriande egentligen och nervöst.
"Ofrivillig resa" har ens inte tänkt på det men det är precis så. Man övar sig och blir bättre och bättre dag för dag.
Kram

Nora81
ons, 2021-09-08 - 18:52

Hade mitt första samtal med anhörigterapeuten idag.
Det var en ögonöppnare och kontentan är egentligen samma budskap som sinnesrobönen.
Jag kan inte ta ansvar för en annan vuxen människa, det får man som vuxen göra själv.
Jag får ansvar för mig själv och komma överens med mig själv var mina gränser går och därefter avgöra vilka människor som jag vill ha i mitt liv och inte.
Träningen blir framöver att sätta mig själv i första rummet, andra kommer sen.
Herregud, det blir totalt omvänt från vad jag gjort tidigare.
Det var en så skön känsla att höra det, en befrielse.
Gud, jag önskade att jag lärt mig detta som barn men jag är ändå djupt tacksam över att får lära mig det nu.
Känner att det är dags att lita på kroppen, känslorna och lyssna på de fortsättningsvis.
Så självklart egentligen men ändå så svårt när man inte fått lära sig det som barn.
Är helt slut, viktigt med återhämtning och vila. Det får ta tid.
Ta hand om er därute ♥️