av Berra

Ångesten tar mitt liv...

UnderIsen
tors, 2012-01-05 - 14:50

Hoppas du lyckas med måttligheten....för min del finns inte det. Va ärlig mot dig själv och fundera varför du överhuvudtaget läser på denna sida. Inget ont menat, men håller på o trixar o lurar själv också.

Lelas
tors, 2012-01-05 - 14:59

Hej Berra!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag lovar att köpa boken och läsa den! :-)

Jag märker att min aktivitet här på forumet har förändrats också... jag känner igen mig i det du skriver om att stå på samma ställe och hela tiden upprepas samma lärdomar och samma motiveringar. Därför skriver jag allt mer sällan i min egen tråd, för det blir liksom bara samma sak hela tiden: Jag mår bra. :-)

Å andra sidan så märker jag att jag skriver mer i andras trådar, och att jag där kan ha användning för mina lärdomar på ett nytt sätt varje gång. Det ger mig mycket att behöva hämta upp mina tankar till ytan och dela dem med någon annan.

Hur som helst..... Jag köper boken. :-)
/H.

mulletant
tors, 2012-01-05 - 15:25

en del av din livserfarenhet på livsforumet:)
Det du beskrev om hur du upprepat dig är, som du säkert vet ett välbekant påstående om kvinnor som väljer missbrukande män. Du lyckades bryta mönstret men ser att det "djupa" sökandet kvarstår, det som kanske drev dig i armarna på alkoholen.
Det är en spännande resa, livsresan, och att få dela människors nakna tankar som här gör att jag många gånger känt mig mindre ensam. Du har en förmåga att nå fram och har ju redan lämnat värdefulla spår här... Jag har läst hela din tråd men jag köper också boken:) / mt

Stigsdotter
tors, 2012-01-05 - 22:49

....känner jag igen mig i. Periodvis har jag känt att det vore skönt att bara sova och drömma. Väldigt ofta har jag en dagdröm som jag tar alla tillfällen i akt att flyta in i, gärna en romantisk sådan. Har känt mig lite "knasig" som håller på så, det är ju ganska destruktivt, eller snarare gör ju inte att man blir effektivare i det man borde göra istället (jobbet t.ex). Men, det är skönt att bara flyta iväg bort in i en dröm.

Nå, kanske ligger det något i det där, att det är den benägenheten som gör att man lätt fastnar i t.ex. ett alkoholberoende.

Den där gåtan lyckas jag inte heller klura ut... ibland känns det lite stressigt att inte veta vart man är på väg, att inte ha ett mål eller veta meningen med livet.

Berra
lör, 2012-01-07 - 14:15

..angående Nyårsnatten, inte för min egna del men för en del andra...

Vi var på ett knytis hos grannarna, det var flera som hade samlats där och vi blev en ca 18 personer, åldern på oss var 40 +/- 10 år med barn i lite olika åldrar.
Vi känner varandra "bra" men inte till något svingersstadie ännu, utan lever gott i varandras respekterbara zoner, tillsammans försöker vi finna gemensamma diskussionsområden som vi har samma uppfattning och värderingar runtomkring...

Okej alla vill inte diskutera blöjeksem för det är en passerad tidsepok i deras liv, men det är något som blir superviktigt för några när de är så himla mycket upp i det...
Den andra halvan kanske diskuterar bästa pensionsparandet, någonting som inte intresserar den första halvan...
Det enda de båda diskussionerna har gemensamt är att till slut som kommer båda behöva blöjor igen, för de som ännu inte har lärt sig kontrollera sina behov, och de som har glömt bort hur man gör det, känns lite bekant med drickandet...?

Hursomhelst i sällskapet finns det en kvinna som plötsligt bröt upp festandet och tog med sin familj hem helt abrupt, utan att ens säga hejdå...
Hon svarade knappt på mess dagen efter, men hon svarade till slut att hennes man hade blivit alldeles för full, och hon då ville gå hem...
Hennes man hade inte blivit för full, utan i mitt nyktra tillstånd fanns det något annat som hägrade, han kanske hade det FÖR roligt och inte hon,
Det skulle straffas med att alla i den familjen inte skulle få fortsätta ha det roligt, utan hemgång för alla..

Vissa personligheter förändras väldigt hårt av alkoholen, de blir snarstuckna och annorlunda...
Förvränger skulden till andra och tappar en del av trovärdigheten...

Jag såg det, och jag sitter på sanningen, men de andra sväljer lögnen, fast de ändå tycker den låter lite maka-lös...
Jag tycker mest synd om mannen som beskylls för något att inte har gjort, och inte tar en motargumentation...

När alkoholen har en motsatt påverkan än vad den utges för att skapa...

/Berra

Berra
mån, 2012-01-09 - 00:30

..som verkar bara leda till...den eviga jakten...

Som beroendeperson funderar jag ofta på vart jag vill med mig och mitt liv...?
Vad är mitt mål, vad är per definition "lycka" för mig?
Ekonomisk oberoende, tidsmiljonär, eller en person som väcker avund hos andra, en "lyckad" person...?

Jag tror inte att jag har svaret, men jag söker ständigt något som ger mitt inre en tillfredställelse...
En kopp te' ger mig ingen kick, men en känsla av lugn, därför funkar den inte ute på ett fik eller jobbet.
Kaffet tvärsom, men utan den en hel helg får jag huvudvärk, men jag vill inte "stridskicka" på helgen, min fritid...

En öl däremot kan ge mig båda, både ge mig ett välbehagligt lugn en fredagskväll, och en speedkick vid en fest,
Men också ett oplanerat tvärsom-reaktion, somna på festen, eller vilja gå ut en planerad lugn kväll...

Man vet aldrig vad man får med alkoholen, kanske därför många brukar den, den kan vända något till något oförutsägbart,
Ibland lyckat, ibland eller oftare med åren till någon misslyckande...

Tänk om sömntabletterna hade samma funktion, skulle de vara ett bra läkemedel då?

Jag är också en tekniknörd, och tror att det senaste förvärvet skall göra min tillvaro mer lyckligt, den ger mig en stund av lycka...
Men kan lika gärna hamna på Blocket veckan efter, den nya snabba reutern tappar bort sig och måste omstartas, skrivaren suger bläck vare sig man använder den eller inte, har man tappat manualen på den två år gamla frysen, så går den inte att starta när man sedan har frostat av den för första gången...
Det finns inga nya dammsugarpåsar till den billiga okända märket av dammsugaren, Ipaden klarar inte av att visa rörliga bilder, för de har inget avtal med macromedia, det berättade de inte på butiken...
Man köper sig en vision av lycka, men spricker snabbt som en ballong, eller ligger där skrynklig efter ett tag...

Hela tiden söker jag min lycka, men har fastnat i fel spår, alkoholen är inget heller som fungerar för mig...

Man kan söka sig till nya kompisrelationer, men det verkar bara ligga en vinnarkoncept i deras relationer, kan jag ha användning för han/henne till något?
Jobbar du i en VVS butik så ska jag f@n i mig ha en bra rabbat av dig, annars duger du inte...
Det gäller inte alla, men för många har jag märkt, de vill aldrig riskera förlora på något de investerat i...
Jag köper inte mina vänner, det ska bygga på en ömsesidig relation...
När min granne har lånat min vattendammsugare tillräckligt ofta och tillräckligt länge, så köper jag en åt honom när han fyller år...
Jag vill inte enbart vara hans vän för att han kan låna saker av mig, den möjligheter vill jag ta ifrån dem...

Eller så avväpnar jag mig själv hela tiden till att se och möjligen nå min utopi, vad vet jag?
Eller så ser man inte skogen...för alla j-vla träden som hela tiden står i vägen..
Eller så är jag bara inne på fel spår...

Lycka, vad är det för dig?

/Berra

fredde-s
mån, 2012-01-09 - 00:43

Lycka finns inte i mina ideér, lycka finns inte i mina saker, och lycka finns inte i min status.

Lycka finner jag på två ställen. Flow, och kärlek. Flow när jag får försvinna in i något jag gillar att göra, och kärlek när jag får älska en annan människa.

PiL
mån, 2012-01-09 - 11:10

Materiell lycka finns inte i min värld, har aldrig varit intresserad av prylar. Inte sen barndomen åtminstone, då jag emellanåt kunde vara besatt av saker, typ en radiostyrd bil. Jag har alltid varit lyckligt lottad så till vida att jag aldrig haft problem med för lite pengar, vilket nog kan spela in. (Därmed inte sagt att du skulle haft det Berra, det har jag ju såklart ingen aning om.)

Lycka och meningen med livet kan man processa i oändlighet utan att man för den delen blir nämnvärt klokare eller insiktsfull är min erfarenhet. Det mest konkreta är något såpass diffust som fredde-s beskriver, "flow"; man har helt enkelt flyt och allting går av sig själv. Hade förstås varit kul om man kunde definiera framgångsfaktorer i sammanhanget, dessvärre har jag inte lyckats med detta.

Hur motsägelsefullt det än må låta så är jag inne i ett flyt just nu, har så varit i ett par månaders tid. Motsägelsefullt så till vida att jag har insett mina begynnande (positiv omformulering) eller eskalerande (negativ omformulering) alkoholproblem, men det spelar ingen roll, jag är lika tillfreds med tillvaron ändå, hur sjukt det än må låta.

Jag är en beroendepersonlighet av guds nåde, jag kickar dessvärre på det mesta, i såväl positiv som negativ form. Exempel på negativ form är således känslan att dra i sig en flaska vin eller två, medan positiv dito kan vara att springa milen på under 35 minuter (alldeles för länge sedan det hände dock...) Just nu är jag fortfarande "hög" på det faktum att jag slutat snusa efter över 20 år som fullblodsnikotinist, ca en dosa om dagen säkerligen i 15 års tid.

Kan jag sluta snusa så kan jag sluta dricka, förstnämnda skulle ju vara det svåra. Ska väl inte ropa hej ännu, men en dryg månad har gått och nu börjar det lättna på allvar. Kanske mitt nuvarande flyt därmed bottnar i min ärligt talat högst oväntade framgång med nikotinstopp? Min övertygelse är att jag kommer fixa detsamma med alkoholen, även om jag lipat lite över min avsaknad av karaktär i min egen tråd.

Sorry Berra, där rann det iväg något. Även om det i nuläget är min definition av lycka...

lillablå
lör, 2012-01-14 - 21:09

Lycka kan vara så mycket...
att få höra att det är nån som söker mig på jobbet, och få se pianomannen stå där och vänta på sin kram...
att få en spontan klapp och kram av en god väns 2-åring vid matbordet...
att höra mormors röst ännu en gång i telefonen, vid 95 år är det ingen självklarhet...
att se sitt ex gå förbi utanför jobbet, vinka lite förstrött, och inse att alla sår är läkta...
att känna snöflingorna i ansiktet...
att vakna och inse att jag får sova i hela två timmar till...
att läsa ett inlägg här, och inse att jag inte är ensam.

TACK för att ni alla finns!!
/k

Berra
sön, 2012-01-15 - 02:06

...att kunna få skratta, eller att kunna få andra att göra det...
Min lott var...att vara underhållare, partyhöjaren, pajasen på party'n...bland annat...
Alltid tillsammans med alkohol...

Men det var blodvite, ungefär som att jag drack mitt eget blod...
Ju mer jag drack, desto mer försvagades jag, ju mer kränkte jag mina egna gränser...
Alkoholen förtvinade mig till intet, jag förlöjligade mig till ...ingenting...
Nästa gång förväntades jag vara rolig igen, folk triggade mig till att vara en skojig person,
något jag inte kunde utan alkohol, alltså drack jag och försvann bortom resonlighet...

Varje morgon efter försökte jag återminnas vad jag hade sagt eller gjort,
ångesten sköljde över mig i vågor, jag var tillintetgjord, jag fanns inte längre...
Ett miserabelt själsligt skelett...

Så skapade alkoholen mig, till något jag inte ville vara, jag gav bort min själ, i små klunkar!

Det jag hade lärt mig av alkoholen...stämde inte längre, jag blev ingenting, ingen alls...
Bara en tom och enslig själ, i en förvirrad kropp..

Alkoholen lovade mig lycka, vid varje tillfälle, eller åtminstone en smak av det...
Den lovade mig framgång och åtrå, ingenting jag kunde leva upp till dagen efter..
Alla såg upp till den som var självsäker och glad, någonting jag aldrig var nykter...
Alltihop var bara en falsk illusion, och jag mitt upp i den...
Lurad!, så förbannat lurad, att jag idag skäms över min forna tillit...

Och idag, så har jag tagit bort alkoholen som lovade mig evig lycka...
Och mina illusioner är borta, mitt hopp om lycka är mig fråntagen...
Vart finns den, vad gör jag nu?

Jag har levat i en falsk tilltro att lyckan fanns i alkoholen, att försvinna från verkligheten..
Och nu finns bara verkligheten kvar, vad gör jag med den?

Känner mig inte alls speciellt lyckad idag, bara alldeles förbannat lurad...
Schvupp!, ..vad var det där?, -halva ditt liv minsann!, och du har levt i en falsk illusion..?
So fucking ägd du är, Berra-Butt!

Jaha, och vad gör jag nu du!
Försöker få andra att gråta för att ta tillbaka den själ jag gav bort?
Hallå, du äger en bit av mitt inre, kan jag få tillbaka det nu?

Var det fel att få andra att skratta?, eller gav jag dem bara för mycket?
Svårt att veta var gränserna går?, jo jag VET!
Det har varit mitt signum genom hela livet, jag har aldrig sett några gränser, lev här och nu!

..och nu ska jag fortsätta leva livet, och glömma bort en av min falska livsnormer under ca 25 år..
Alkoholen gör det inte bättre, inte för mig i alla fall...

Och jag funderar vidare...var det fel att få andra att skratta?

Nu ska jag ge er en alldeles färsk livserfarenhet som kan få er att skratta,
och betänk det tragikomiska bakom det, det finns nästan alltid ett allvar bakom det roliga....

Frugan var i veckan och hälsade på sin far som väldigt snart fyller 90 år,
han sitter på ålderhemmet och lider av en svår alzeimer sedan ett par år tillbaka...
Han sa..." man kanske skulle åka upp och hälsa på "Sture" i Dalarna snart! (hans lillebror).
Frugan tittar upp, och försöker finna den gamla närvaro-glimten i hans ögon...
-Men pappa, Sture har varit död i snart tio år, kommer du inte ihåg att du var på hans begravning?
Pappan svarar inte, utan sitter och mumlar för sig själv en stund...
-Vad säger du?, frågar dottern...
-Ja men vad fan, svarar han, då kan man ju ge sig fasiken på att farsan är död också!!!

Så går det till i en förvirrad mans huvud, han upplever nu'et precis hela tiden,
historiken kommer sporadiskt, och man får istället var glad över de små glimtar som kommer istället!
Jag är faschinerad över hur hjärnan långsamt kopplar bort det tragiska med åren..
Vem vet, man kanske dör lyckligare än någonsin när man blir äldre..
Och då är ju lycka...att få bli gammal!

..eller tog logiken slut där..?

/Berra

Bella11
mån, 2012-01-16 - 12:17

"Men det var blodvite, ungefär som att jag drack mitt eget blod...
Ju mer jag drack, desto mer försvagades jag, ju mer kränkte jag mina egna gränser...
Alkoholen förtvinade mig till intet, jag förlöjligade mig till ...ingenting..."

Så bra skrivet, det är ju precis så det är! Man dricker upp sin egen livskraft, blir hög på sin egen essens för att dagen efter inse att man nu är lite svagare, har lite mindre ork än tidigare och ser allt mer sliten ut.

Jag kopierar ditt stycke ovan och sätter på väggen, hoppas det är okej?

Berra
mån, 2012-01-23 - 23:19

Är det den som inte kan njuta av sin tid på jorden?

Den som alltid längtar sig bort någon annanstans, önskar sig något annat, den som aldrig blir nöjd?
Är det fel på att ha mål i livet?, och sedan vara missnöjd när man till synes/känslomässigt aldrig når dem?

Att ständigt vara missnöjd, känna sig okynnad, varför blev det inte som jag hade tänkt mig?

En som dricker alkohol njuter av livet, den som inte dricker alkoholen, är inte livsnjutare således?
Den som unnar sig något..livskvalite't, känslomässig förhöjning, nivåhöjning...

Men om jag missunnar mig ångesten då, är jag då en livsnjutare eller inte,
eller är det bara en konsekvens av att jag inte kan dricka alkoholen, en avart, en utanför-ist...

Funderar mycket på det, den som längtar efter att få vara en livsnjutare, men inte kan...
Är det då ett ständigt livsmål att försöka bräcka eller lura den, bara för att jag inte kan..
Eller är det någon sorts avund..till avgrund..?
En orättvisa?

Om man överger tanken efter ett låångt tag, blir man befriad då?
Kan man då...börja njuta av livet igen, eller söker man sig en ny orättvisa?
Vet inte men tror att det mycket ligger i ens natur, man byter ut något mot något annat...

En gång missgynnad, alltid missgynnad, är det så..?
Den som upptäcker det, är det försent för den då?

Jag tror att jag är en "sån", föddes olycklig, eller i tron av att jag är det..
När Gud delade ut lycka glömde han mig, min är alltid kortvarig och till synes felaktig..
Jag trodde den fanns i alkoholen, vilket j.vla svek, brutalt lurad!

Halva livet gick jag i tron över att jag visste var lycka var, det var fel, jättefel..
Och nu måste jag lära om och ta ifatt 25 år av missuppfattningar, och finna en annan lycka..
Finns den eller är det försent att lära om, ska jag sitta här som en surgubbe resten av livet?

1/3 av livet omedveten, 1/3 av livet i en enda stor lögn, de resterande 1/3 i ångerfullhet..?
Jaharu Berra, det var ditt liv det, kan man få ett nytt?, nähä inte det..

Sitter här med händerna i byxfickorna och muttrar tyst för mig själv, j.vla liv!
Nää!, ja e int' bitter, bara lite missbelåten..

Kanske en livs-o-njutare???

/Berra

mulletant
tis, 2012-01-24 - 05:08

att du finns med på "livstråden" även om du muttrar. Skönt att du inte är bitter ändå, det är förtärande inifrån. Precis nu flög en textrad in i mitt huvud "Andra säger lyckan / finns i ett ögonblick / fast de aldrig hann ifatt / det dom fick" det är Cornelis Sommarkort som jag aldrig blivit klar över om det ska vara med långt eller kort "o" - och det är väl det som är meningen?
Har inte tänkt på de orden men de passar för mig också, jag som grubblar över när jag ska släppa taget och välja deltidspension för att få tid och utrymme för mer engagemang i ... ... allt det jag fick. "Så tar vi ett kort på barnen i sommartid, när dom dansar en stund på jorden".

Förstås har jag inget svar men trivdes med att flumma på din tråd en stund i tidigaste morgontimmen. / mt

Berra
sön, 2012-01-29 - 23:05

Jag skriver på forumet trots att jag inte ska fortsätta, har jag ju sagt...
Vill inte vara beroende av någonting längre, inte ens ett forum...
Ändå är jag här och läser varje dag, varför?

Har ett behov över att "förklara" mig, varför jag finns...
Upprinnelsen var att jag hade tappat kontrollen över mitt liv, och lät berusningen ta det ifrån mig.
Så är det inte längre, ändå har jag inte hela kontrollen, över det som jag kallar mitt liv...

Showen fanns där men inte författaren, vad har jag tappat kontrollen om?
Jag följer ett givet manus, och råder inte över regin, jag borde kunna tolka rollen på mitt sätt...
Funderar på vad som fattas mig, varför är jag inte nöjd?

Vet att jobbet påverkar mig, men vilken påverkas inte av sitt jobb idag,
kanske än mer ju äldre man blir, eller så är det tidsåldern..
Frugan har sina problem på sitt jobb, hennes bästa vänninna likaså, vi diskuterade detta vid middagen ikväll, det kändes bara så hopplöst, ingen framtid för någon av oss?
Ingen hållbar framtid, allt känns bara så löst sammanhållet, ovisst?

Alla borde vi vara åldermän på våra arbetsplatser, vara respekterade och kunna förlita oss på vår kunskap, men så är det inte, kortsiktiga resultat, snabba pengar, trogenhet spelar ingen roll...
Eller så är vi uppfostrade i fel riktning, missförstådda, för alltid missförstådda...
De som är äldre än oss är pensionärer och skiter i vilket, det är ju pensionärer,
de som är yngre förstår inte problemet, för de lever mitt i det....
Folk i min ålder slits mellan traditioner och ett ständigt nytänkande, utan riktning...

Satt idag hos mina svärföräldrar, båda hårt dementa...
Visade dem deras egna bilder från 1960-talet, ville veta om hur långt de hade backat tillbaka i tiden, det visade sig att de hade backat längre än så, ingen mindes någon på bilderna..
Inte ens deras egna bästa vänner där de satt runt middagsbordet med nubbeglasen på färgblekta bilder,
deras tid var för evigt försvunnen, de som inte var döda fanns inte kvar ens i historien,
bara för oss okända människor leendes mot kameran, vilka var dem?
Bilderna hade blivit värdelösa, ingen känns vid dem längre, ingen har någon glädje av dem...
Så tråkigt, så förbaskat onödigt, en bortkastat minnesupplevelse..

Undrar om mina barn kommer att sitta där med 50 år gamla bilder, och ingen vill kännas vid dem...
Fundera på samma sak, ska de kasta bort någon annans minnen, som inte ens är något minne längre.

Vad spelar historian för någon roll, om ingen vill hållas vid den längre?
Sanningen om att leva i nuet är i sådana fall ännu viktigare...
Lev nu!, och inte sen, det kan vara försent då...

Men att inte förstöra den med alkoholen, det vore nog ett av det viktigaste besluten man skulle kunna ta...

Jag vet inte vart jag vill, men har tröttnat på att ta snedsteg i vilket fall...

/Berra

mulletant
mån, 2012-01-30 - 04:49

trots att, eller särskilt för att det är måndag!
Av vilket skäl tänkte du sluta här på forumet? Det är ju flera som finns kvar även om missbruket "ligger nere"... Det är väl ett livslångt arbete att hålla sig nykter / ha koll på medberoendetendenser? - så varför kan vi inte finnas kvar här? Jag har upplevt att de som varit med länge är en slags ryggrad och ger stabilitet här.
De stora livsfrågor du reflekterar över berör de flesta av oss och det är gott att känna igen sig. Du tillför och du betyder - det vet du, men här kommer en liten påminnelse:)
Kram på dig och bästa tänkbara måndag! mt

PiL
mån, 2012-01-30 - 10:22

Berra, tack för alltid tänkvärda rader. Eventuellt svårt att svara på, men vad var svårast, att lägga ner alkoholen eller nikotinet?

Stigsdotter
mån, 2012-01-30 - 11:23

...nu ja, men inte då, och inte alla de gånger di gamle satt sig ned (kanske innan de blev gamla!) och tittade på bilderna och mindes. Goda minnen är ju något vi bär med oss, låter oss formas av och kan glädjas åt så länge vi har dem. När vi glömmer bort dem då har de gjort sitt. De är inte bortkastade och onödiga de minnena, de har nog bara gjort sitt.

Men, visst är det lite sorgligt, särskilt för oss som står bredvid och inte vet vilka de där människorna på bilderna är, jag har massa sådana bilder efter min mor hemma och jag har mått nästan fysiskt illa av att jag inte känner igen människorna och inte kan historierna som bilderna berättar. Ångrar djupt att jag inte lät min mor berätta om dem medan hon fanns kvar i livet (fast samtidigt hade jag kanske inte då varit beredd att lyssna? När man är ung är ju inte intresset för historien alltid lika starkt som det ofta blir när man blir äldre, eller får egna barn).

Kram från mig

PersonligaPersson
mån, 2012-01-30 - 15:50

Själv har jag bytt ut kvällssuddandet med ölen till ett letande och sorterande bland databaser över gamla döda människor. Jag har fallit in på släktforskning, jag som aldrig ens brytt mig om kusiner. Och jag är inte ens fyllda 40...

Visst kan det bli lite sent ibland, men bakfyllan och ångesten slipper man.

Berra
mån, 2012-01-30 - 15:50

Alkohol och nikotin är två helt skilda droger, men lika starkt beroendeframkallande.
I sin natur är det så att längtan kommer när det passar, eller i olika inlärda situationer.
En rök efter maten..
Man frånser ett sug under arbetstid av alkoholen. Det skulle aldrig ha funkat där...
Men så fort man lämnar arbetsplatsen så finns det plats för dessa "tvångstankar" att nu skulle det kunna funka...
Precis som det är med rökandet, är man ute "kan" man röka, alltså blir det ett illvilligt varmrökande i 22 sekunder mellan bilen och ytterdörren, därför att det går...
Sällan är det suget som styr, utan mer möjligheten...
Och det var det som störde mig mest, jag var slav under mina ovanor...

Jag vill kunna välja själv när det passar, jag röker 3 ggr så mycket under arbetstiden för att jag behöver pauserna, en återhämtning.
Rökningen legaliserar min paus, ingen annan byter miljö i fem minuter för att de känner för det.

På helgen är det legalt att dricka, redan på fredag eftermiddag, och många tillåter det sedan hela helgen..
Man blir slav under något där man kan nyttja det, sedan är det en ovana.

Röka/snusa kan jag göra alla veckans dagar så länge jag är vaken, det kunde jag inte med alkoholen.
Så nikotinet är svårare pga vanan!

/Berra

Berra
ons, 2012-02-01 - 22:12

Den handlade om Emma Igelströms karriär och fall...

Denna vackra och till synes lyckade personen som hade all sin framtid framför sig,
föll på sin egna prestationsångest och beroendepersonlighet...
Men hon var också en känslomänniska och lät mycket av sina känslor styra sitt liv

För ett år sedan hade hon dämpat sin ångest tillräckligt mycket med alkoholen,
för att nästan lyckas med ett självmord...

Jag känner igen vartenda ord hon beskrev sitt liv med, bortsett från att jag aldrig har lyckats med någonting stort i hela mitt liv...

Jag fattar inte, men förstår ändå...

Har alltid varit lite smått förälskad i henne, och nu verkar hon ha samma historia som jag...
Att aldrig räcka till och inte duga inför sig själv, prestationsångest!

Det verkar vara en helt normal inkörsport till ett alkoholberoende...

Hade jag vetat..hade jag försökt hjälpa henne med hela mitt hjärta, men en person som tävlar i världsklass kan väl ändå inte inte vara svag, eller?

Blir förvånad om hur pass vanligt min situation verkar vara,
man eller kvinna, högpresterande eller inte, vi är alla lika inför ett beroende...

Berra