Att bli lämnad av sin alkoholist, för att man satt ner foten, och skammen blir för stor för honom att bära. Hur många har erfarenhet av det?
Det är så vidrigt.
Jag har kommit till insikt att personen jag haft ett förhållande med varit mycket mycket mer illa däran än jag förstått. Och jag skulle gärna vilja höra om era erfarenheter av det med.

@sältan jag tror vi är många som delar din upplevelse, även om vi ”valt” att gå.

De flesta av oss ville det inte men såg till sist ingen annan möjlighet, eftersom partnern av olika anledningar inte kunnat välja oss.

Och när en står där på andra sidan blir problematiken och verkligheten så mycket större. En del av sjukdomen alkoholism handlar ju just om att ljuga och dölja. Ofta blir den som står bredvid förvirrad eftersom inget längre går ihop med vår egen uppfattning och det blir svårt att veta vad som är vad.

Ditt val var att sätta ner foten, jag tänker att det är det vi alla gjort. Vi som gått har inte gjort det för att vi ville, utan för att stå fast vid vår gräns. Så även om det kanske inte känns så just nu, så tror jag att vår upplevelse av att bli bortvald och lämnad är liknande din❤️

Tack @has. ♥️
Det betyder mycket att få direktrespons här inne. Har läst trådarna här läänge innan jag startade konto.

Ja, jag satte ner foten, inte en - utan hundra gånger och jag hade redan valt mig själv och på så sätt lämnat och det var uppenbart så det fanns ingenting för honom att klamra sig fast i och därmed ingen utväg. Jag visste att det var omöjligt, men hoppades nånstans ändå att kärleken till, om inte till mig, så i alla fall till livet skulle vinna över förnekelsen.

Det är just det, att det är helt omöjligt att förstå valet av förnekelse. Hur är det möjligt? När det är helt uppenbart att det är en spikeak motorväg rakt in i döden. Det spelar ingen roll hur mycket man läser på om sjukdomen, känslomässigt går det inte att begripa.

Och kvar sitter man och lägger pussel med förvirringen som ätit upp en inifrån och ut.

@sältan ja, jag blev dumpad när mitt ex började bli stressad av att jag sa att det inte funkade med hans drickande och psykiska ohälsa i kombination- han hade behövt hjälp med båda, men vägrade. Min första känsla var lättnad, sen ilska, och ologiskt nog därefter känslan av att jag borde ha agerat före honom. Men nu blev det som det blev och det är som det är. Lättnaden över att slippa alkoholister är fortfarande enorm, fem år senare!

@sältan jag tyckte boken Beroendepersonligheten av Craig Nakken hjälpte. Den var obehagligt att läsa, men det blev lite klarare i mitt huvud över hur det ser ut på andra sidan. Sjukdomen är grym, även för de anhöriga.

När jag bad min exman att åter söka hjälp då mönstret började upprepa sig vägrade han trots att han (vad jag vet) hade varit nykter sedan ett drygt år och hade lovat mig att göra allt för att bli frisk och för vår relation (efter att jag lämnat honom första gången).

Jag försöker komma till acceptans med att vissa pussel helt enkelt inte går ihop eftersom så många bitar saknas. Vid det här laget skulle heller inga förklarande samtal räcka till eftersom jag har förstått på djupet att jag inte kan lita på ett ord den mannen säger tyvärr.

En dag i taget❤️

@sältan
Hej.
Jag har varit på forumet lääänge, och kikar in nu och då. Från tillvaro i kaos har jag det rätt kaosfritt och tryggt.

Mitt ex dricker ännu - mängder och det är inte förenligt med det jag önskade av en relation. Kanske inte alltid alkoholen i sig utan följderna. Vi hörs vid nu och då.

Känner också igen det där att inse att det är mycket värre än vad det är. Men - det är kanske självbevarelsedrift och att skygglappar är på funderar jag. Hur det de facto är och har varit tänker jag, är lättare att se efteråt. Åtminstone för min del tänker jag att hur sjutton har jag kunnat missa, varför lämnade jag inte då x hände m.m. Som sagt, lätt att se saker och ting klart efteråt, speciellt då man kommit fram i ett mindre kaotiskt och destruktivt liv.

Kram !
💜 Sköt om dig, och skriv gärna mera.
🌺