Snart helg igen

Tack JoYo! Kul med ett svar på sitt första inlägg :)
Ja konsten i vardagsjäktet är väl att förenkla, delegera och sänka kraven. Barnen är ännu små och jag ställer redan höga krav på dem så är lite försiktig där.
Jag tänkte också försöka ha en nykter helg. Innerst inne vill jag ha ett nyktert liv men när man tänker på det så inser man hur många umgängen och aktiviteter som bygger på alkohol. Vad ska man göra istället? Dessutom är ju de gånger man dricker med vänner väldigt roliga!
Att träna och äta bra borde ju vara självklart för oss beroende men jag antar det är så svårt för oss för man är så van vid att få belöningen direkt och där och då är den stark och underbar, det är den man har som referens som man vill ska gå att hitta på nått annat sätt. Att träna är att få göra jobbet innan man får lite belöning i form av lite avslappning och stolthet över sig själv och i långa loppet mer ork och energi. Med alkohol får man belöning direkt och massor! Arbetet kan man bara lämna till dagen efter..

Tror jag förstår vad du menar men funderar på skillnaden. Jag kan ge mina barn förtroende att ordna något men då måste jag själv släppa det och inte känna att det måste bli så. För då har jag gjort det till ett krav.
Jag fick iaf in min joggingtur och det blev mat framför Tv:n :)
Och jag klarade kvällen utan dricka! Klapp klapp på axeln. Men imorgon är vi bortbjudna på fest. Hur gör man?
Läser runt här lite på forumet, blir lite rädd över vad som skall komma. Har man satt sig i en livslång kamp att inte dricka för myclet. Jag är ju fortfarande i tanken att kunna dricka vid tillfällen som t.ex imorn när man umgås med andra där det "förväntas" att man dricker. Och helt förbjuda dricka hemma förutom vid kalas och middagsbjudningar.. Men av att läsa runt här känns det som att det är en önskedröm de flesta har i början som aldrig kommer fungera.. Vad har ni för erfarenheter?

Jag klarade helgen.
(Folkets jubel?) Trots en heldag med vänner i lördags som smådrack hela dagen och de såg ut att ha det så gott.. Det gick faktiskt ganska smärtfritt så länge vi var ute och gick äventyrspromenaden, jag hade också trevligt. Sen på kvällen blev det jobbigt. Sorgligt. Jag ansträngde mig för att vara glad, lättsam och rolig som de andra. Men jag längtade då och då bara hem, där jag kan slippa anstränga mig. Jag har kämpat för den sociala biten hela mitt vuxna liv. Jag vill så gärna ha det som så många andra. Middagsbjudningar. Spontant ringa vänner och småprata. Träffa bekanta på stan och på ett naturligt sätt stanna och småprata. Men jag har inte det naturligt. Där kom alkoholen också in som en bästa vän. Jag är ingen lättsam person, tvärtom lite lågmäld, en ensling som trivs ganska bra i min ensamhet. Men jag vill bara inte vara sån. Jag tycker inte om min egen personlighet. Alkoholen har kunnat göra mig till någon jag vill vara och jag tycker verkligen om den personen. Glad, positiv, utåt. Hur ska jag kunna ta bort en sån vän?
Men sen kommer ångesten. Den gör den här redan lågmälda personen långt värre. Deprimerad, utan någon mening med livet. Irriterad. Arg. Motivationslös.

Vinäger,
ja jag är en passionerad pianist <3 Men musiken har klyvt mig i två delar. Jag har uppträtt och spelat i band sen jag var liten, men ångesten vann tillslut. Jag kan inte tänka på något annat innan spelningar. Stress och ångest över saker som kan gå fel. Att inte ha kontroll. Jag bestämde mig förra året för att sluta uppträda. Ångesten innan spelningarna är för jobbig helt enkelt. Men ingen kan ta ifrån mig att sitta hemma ensam och spela för mina egna öron, tack och lov. Jag tar till mig dina ord att försöka ta en dag i taget. För alltid är ett så starkt ord. Tack <3

JoYo,
jag var så nära igår där du var. Jag hade slitit hela dagen med att bli färdig med ett projekt ute som hängt över mig så länge. Jag var arg och irriterad hela dagen, var så trött på det. Trots att jag blev färdig så var min kropp så stressad på kvällen, jag behövde min avkoppling, jag behövde den såå mycket. Alla tankar gick mot "skåpet". Det skulle ju få mig att må så bra och njuta över det jag åstadkommit under dagen. Jag var värd det. Men jag tryckte i mig en pizza och var tack o lov så trött så jag somnade fort. JoYo, döm inte dig för hårt för den där ölen. Våra egna domar är de hårdaste som trycker ned oss mest tror jag. Du tog bara en öl, det var bra gjort! En ny vecka med nya möjligheter och hopp! :)

Tack för era svar, det värmer varje gång man får ett! <3

Ja Sannah, jag är expert på att vända och vrida på saker, grubbelmästare. :-S En av de största riskbeteendena för att bli deprimerad har jag läst.
Det börjar bli ganska tydligt att jag har en stark konflikt med mig själv. Jag vill vara en person jag inte är och jag har varit så övertygad om att det går att bli någon annan om man bara anstränger sig. Den som jag blir när jag dricker. Han finns ju där inne nånstans då ju, eller? Nä det är kanske dags att en gång för alla släppa kampen och bara vara den man är. Tystare, fundersam, eftertänksam. Jag är bara så rädd att vara tråkig och bli mer ensam. Men i sagorna så hittar ju alltid den som är sig själv tillslut de andra som är likadana och lever lyckliga. Tänk om allt var som i sagorna.
Jag börjar närma mig en vecka nykter och den där sköna känslan börjar komma, när den akuta abstinensen på kvällarna har lugnat sig och det går ganska smärtfritt så länge saker flyter. Jag läste första gången uttrycket HALT här på något inlägg. Hungrig, Arg, Ledsen, Trött. Det där är ju klockrent och precis det som avgjort hur länge jag klarar mig. Jag har klarat mig ifrån det där senaste veckan och därför har det antagligen gått bra. Det där är ju både saker som man aldrig kan komma ifrån och saker som vi med beroende skall undvika till högsta grad. Samtidigt så vet man att någon gång så kommer det. Mina känslor är väldigt starka, slår vad om att det är genomgående för oss med alkoholproblem. Om jag och min sambo bråkar kan jag ligga vaken och grubbla halva natten, hon somnar som en stock efter 5 min och jag blir tokig.
Hur ska jag hantera det, har ni några tips hur man hanterar starka känslor?

Har stoltserat i snart en vecka att de nyktra dagarna flyter på så lätt. Men idag kom den där dagen som alltid kommer efter ett tag.. När det inte är lätt längre. Jag har inte druckit! Nej, inte än. Men jag är på dåligt humör, riktigt irriterad. Stackars älskade familj. Det värsta är att inte förstå varför. Men man borde bara acceptera det. Självklart är inte alla dagar frid och fröjd! Men varför just idag!? Jag hatar att känna mig deppig, ingen riktig lust för morgondagen. Va fan, alldeles nyss va jag så positiv. Tyckte inte det kändes alls jobbig att det är AW imorgon och jag tom förberett mina kollegor på att det nog blir lugnt för mig eftersom jag ska upp och köra på lördag morgon. Men nu, fan va deppigt. Hjälp med pepp <3

Kul att du hoppat in i min tråd AlkoDHyperD. Tack för de fina orden John-Erik.
Helgen var inte så lugn men ganska bra. Först och främst kan jag berätta att den inte blev nykter. Jag har väl vetat hela tiden att jag inte skrivit i sten och bestämt mig för att sluta helt. Som jag skrivit tidigare, att kunna dricka i sammanhang där andra dricker, där det är naturligt och på nått sätt förväntas är fortfarande en önskedröm. I helgen var ett sånt tillfälle. Kalas. Jag hade inte bestämt det i förväg. Men där och då när det blir så tydligt vilken norm alkoholen har i så många sammanhang. Jag började med en cola till maten. Sen kom såklart frågan, från svågern, ska du inte ha en öl? Rätt som det var dimp det ner en öl framför mig och mittemot sitter svågern och vill skåla. Varför säger jag inte bara nej tack. För jag ville inte såklart, jag hade inte bestämt mig. Det roliga är att jag skålade med burken oöppnad, dolde det och drack inte. Men ca en minut senare så gav jag upp kampen. Det här velandet i huvudet som tog upp hela tankeverksamheten fram tills dess. Den var inte underbart god. Jag kände faktiskt ingenting. Efter ca två timmar tog jag en öl till. Under kalaset som varade ca 6 timmar så drack jag 4-5 öl, jag minns inte exakt. Jag minns bara att efter 3-4 öl så började det bli trevligt. Jag började småprata lite mer lättsamt och det blev inte längre bara en tid som skulle sittas ut. Vad fan ska man göra.
I fredags hade jag en liten AW med jobbet. Nykter. Jag kände mig verkligen tråkig. Alla de andra är fotbollsintresserade. Med dricka hade jag säkert kunnat spela med och orkat producera några frågor och svar i konversationerna som gjort att jag framstått som deltagande. När jag är nykter så orkar jag inte det. Det ger mig inget. Jag funderade när jag lämnade AW'n först av alla om jag framstod så som jag kände mig. Vad fan ska man göra.
Jag har för länge sedan läst om introvert/extrovert. Jag är väl en typisk introvert. Lugn, fundersam, trivs ensam, får ge mycket energi i sociala sammanhang. Extroverta sägs fylla på med energi i det sociala. Det är precis så jag känner när jag dricker. Jag älskar det sociala. Gå ut på krogen, gå på kalas, AW's, kompisträffar. Jag kommer hem glad, energifylld, lycklig. Men allt detta bygger på alkohol, utan den försvinner nöjet med allt detta. Vad fan ska man göra
I detta hjulet har jag varit så många gånger nu. Kanske känner många igen sig. Först är tiden utan alkohol stentuff, den akuta abstinensen. Sen klarnar allt, energin kommer tillbaka. Ett lugn. Saker börjar fungera. Rutiner. Sömn. Man rider på en liten våg av stolhet. Men sen, vad händer nu då? Ok, det var så här det var utan alkohol. Lugnt, kontrollerat, fungerande. Men sen då? Nä det kommer inget mer. Inga sensationer. Inga toppar av eufori.
Jag kände inte av någonting i söndags, efter de där några ölen på lördagskvällen. Det var regel nummer ett, ingen bakfylla. dricka vatten. Dricka måttligt, lugnt.
Nu har jag haft två dagar utan energi, motivation och lust. Igår kväll tänkte jag väldigt mycket på alkohol, hur underbart det hade varit att få segla ur tristessen. Är det möjligt att detta trots allt hänger ihop med lördagen? Triggade jag igång ett nytt begär som nu verkar med sina efterdyningar?? Som vill övertyga mig att livet är så mycket härligare med alkohol. Ja, idag vet jag verkligen inte svaret på det faktiskt. Vad fan ska man göra?

Kram på er alla som läser och kommenterar <3

nydag2018. Det var precis de saker du svarade mig som jag funderade på igår. Tack, ditt svar gjorde att jag vände tankarna! Jag funderade på om det finns en "andra sida". Är det värt att hålla ut. Man vet svaret innerst inne! Men sin beroende hjärna griper alla halmstrån för att övertyga om att det kanske inte är så. Jag lyckades motivera mig till ett träningspass sen köpte jag en pizza.. Idag finns en uns av hopp i kroppen! Men också rädsla. Trots allt så vill man inte tänka att det måste vara slut för alltid. Jag funderar, undrar, går det att nå andra sidan genom att lära sig dricka måttligt och sällan? Jag har saker framför mig, planerat, som jag ser fram emot stort! Ni vet de där småsakerna som gör att vardagen får en mening. Men, men, det är ju tillfällen där A är given...
Jag förstår att ett liv helt utan A har en helt annan karta. Där de där sakerna man kommer se fram emot förmodligen ser väldigt annorlunda ut. Men just nu vet man inget annat. Känns som en så lång och vilsen resa. Hur motiverar man sig om man måste ta bort allt man ser fram emot. Det som gör att man i vanliga fall kämpar framåt.

Vilse

Det börjar närma sig min huvudrubrik igen. Den punkten är väl alltid är ett ställningstagande i vår sist? Men just idag är jag mig stark! I början av veckan var det katastrof. Flera dagar utan lust, energi motivation eller någon som helst livsgnista. Dagar är fruktansvärda. Det har gått så länge att jag minns inte när det började komma i mitt liv, dessa dagar. Det är en av anledningarna till att jag började fundera över mitt drickande för länge sen. Det är inte säkert att orsaken har ett samband men inte är det någon diskussion om att det gör saken värre. Vad är hönan och vad är ägget? Jag gick runt i cirklar där hemma, då i onsdags. Förtvivlad över att denna dag inte blivit bättre än de tidigare i veckan. Jag hade varit stark, en järnvilja av övertalande att inte ta något i glaset de föregående kvällarna. Ändå mådde jag inte bättre.
Jag gillar metaforer och liknelser. Jag kallar det för avgrunden. Jag har hamnat i avgrunden. Nere i avgrunden finns det inget som heter "ryck upp dig", "hitta på något" eller "ta en promenad". De sakerna är långt där uppe, över marknivå. Någon kraft håller tag i dig med en oförståelig kraft. Det går inte att bara göra något.
Jag VET exakt vad jag kan göra för att jag kan må bättre. Jag VET att om jag skapar lite ordning omkring mig så mår jag bättre. Jag VET att om jag tar en promenad eller tränar så mår jag bättre. Jag VET att bara komma utanför huset får mig att må bättre. Men det går inte i avgrunden. Väggen upp till ytan är för lång.
I onsdags kväll höll ångesten på att koka över. Jag ville bara skrika. Det kändes som kroppen kokade över av energi som inte fick komma ut.
Just då fick jag en liten, liten känsla. Jag ville bara lyfta något. Något som fick ta emot min energi.
Jag har ett träningsrum i källaren. Men vikter, hantlar, skivstång. Jag har haft mina perioder där nere, perioder av stolthet. Men aldrig har det hållit i sig. Jag gick bara raka vägen ner, i mina vanliga kläder, jeans. Tog skivstången och gjorde några knäböj. Skönt! Utan så jätte mycket tanke så hade jag strax kört igenom ett av mina gamla favoritpass. Det är just här och nu kroppen och psyket blir så otroligt. På de 30-40 minuterna där nere i källaren så förvandlades jag. Jag gick upp. Jag ska ju träna! Jag vill ha mer! Jag la in ett nytt träningsschema i min mobil. Morgonen efter dammade jag av cykeln till jobbet. Igår kväll spelade jag badminton, det gör jag varje torsdag. Idag cyklade jag igen. Ikväll skall jag göra mitt första löparpass mot målet att springa 10km innan jul. Jag är full av glädje, energi, motivation och liv. För jag greppade halmstrået, den lilla, lilla känslan i onsdagskväll.

Önskar alla en fantastik helg! Kriga och greppa dina halmstrån!

Hjälp! Ikväll kommer det inte att gå! Jag tycker jag har gjort allt. Igår var jag ju så peppad!!!
Började dagen med skönt och hårt trädgårdsarbete. Sen åkte min sambo till jobbet, hon jobbar sent kvällspass idag. Då tappade jag gnistan lite hemma. Jag lyckades styra upp att träffa min pappa på lite lunch i stan. En av mina bröder med sambo gjorde också sällskap. Sen åkte vi tillsammans hem till min andra brors familj och drack kaffe och barnen tillsammans med sina kusiner hade en härlig lekstund medan vi vuxna hade en väldigt trevlig pratstund. På väg hem köpte vi lite lördagsgott till kvällen.
Jag hade planerat ett träningspass idag och det blev även det nere i källaren när jag kom hem i eftermiddags. Jag tycker jag gjort allt för att hålla humöret uppe idag, hitta på kul grejer och hålla tankarna i schack men..!! jag har ändå ingen styrka ikväll :'-(
Sitter hemma själv med barnen, de kollar på TV med sina godispåsar å verkar väldigt nöjda. Jag är inte nöjd! Jag får ingen ro i kroppen. Kan inte slappna av. Sitter som en klump i bröstet... Det enda jag kan tänka på är att om jag tar den där vinflaskan min sambo köpte igår och bara drack ett par glas så är kvällen räddad. Jag kan falla ner i soffan, kanske t.o.m. njuta och skratta lite till filmen med mina barn. Känna ro i kroppen. AAAHHRRR vad ska jag göra?? Finns det någon som har några magiska ord som kan hjälpa mig ikväll??? Kram

Tack för att ni finns och ger hopp <3 Man brukar ju säga ta det dag för dag. Nu är det minut för minut. Jag vet inte vad som hände igår, jag hade faktiskt bestämt mig för att ge upp. Jag tänkte ta en shot vodka och jag tänkte att det fortsätter jag med till lidandet försvinner. Men jag hämtade aldrig flaskan.. Jag började plötsligt känna att klumpen i bröstet gav med sig. Jag började lugna mig. Från en minut till en annan så klarade jag det!

Men redan nu är det tillbaka... Ända sedan frukosten. Jag känner mig gråtfärdig, jag orkar inte mer. Hela helgen har varit i plåga. Jag försöker, försöker intala mig att jag är påväg igenom något häftigt nu. Något som blir en vändpunkt. Men jag förmår inte att göra någonting idag. Den motivationen som fanns igår att försöka göra dagen bra genom aktiviteter visade sig vara meningslöst igår kväll. Idag skiter jag i det! Jag går i cirklar. Ångest, ångest, ångest.

Kram till er!

Dagen har gått och blev tillslut genomlidbar.. Jag greppade ett halmstrå igen och klippte gräsmattan som ledde till lite andra ärenden och måsten som blev gjorda och tillslut ett joggingtur.. Tack för er stöttning idag! <3
Jag sökte hjälp för några år sedan, för det som jag pratat om. Ångesten, nedstämdheten, saknad av livslust och energi. Min första upplevelse av psyk-vården blev katastrof. Kände bara att mina problem var bagateller. Jag fick efter några samtal bara beskedet att de inte hade fler tider för mig. Trots detta gjorde jag ett nytt försök något år senare när jag haft en tuff period. Jag fick träffa en annan som var en uns bättre. Vi kom efter några samtal in på alkohol och jag berättade att jag var orolig för jag använde ofta alkohol som självmedicinering. Jag fick svara på lite frågor och fick reda på att mitt alkoholintag låg i en hög riskzon. Jag fick inte så mycket mer hjälp efter det. De tyckte jag skulle ta hjälp för att minska drickandet på annat håll, jag fick ett ställe jag kunde kontakta. Jag såg inte själv så allvarligt på drickbiten just då, jag tänkte att jag får ta tag i det själv för att se hur mycket det påverkar. Det visade sig inte gå alls lätt. Så efter ett par års försök på egen hand att minska det så är jag nu här... och vet fortfarande inte vad som är hönan och ägget i mina problem. och som ni förstår är hoppet och förtroendet till sjukvården obefintligt nu. Jag fick ändå frågan om jag kunde tänka mig antidepressiva medel då för några år sen, men jag visste inte vad jag ville då. Jag är ganska rädd för de där preparaten och biverkningar. Kanske hade något lugnande varit bra att ha när ångesten är som värst ja.
Jag vet att jag har extremt svårt att ta det lugnt när jag mår bra. Jag får så extremt stark energi när mitt mående vänder. Ja ni har läst lite hur jag fungerar. När jag har en bra dag så tror jag att allt vänder. Jag gör tränings-scheman, att-göra listor och kan knappt sitta still. Träningen är ju så avslappnande sen också!

Tack för ni bryr er!

Igår va äntligen en riktigt bra dag igen. Jag är stolt att jag klarade helgen så som jag mådde.. Jag tänker inte så mycket just på antidepp än. Jag har varit så inställd på att klara av att sluta dricka och lagt allt hopp på att det skall vända mitt psyke. Jag är dock ganska rädd att det inte kommer lösa allt, jag ler lite smått när jag läste din tanke om att något inte fungerar med dina signalsubstanser. Jag har haft exakt samma känsla länge, det är något med de där hormonerna som inte fungerar. De lever sitt eget liv.
Att det finns ett mönster är helt glasklart, men hur det fungerar är gåtan jag försökt besvara hela mitt vuxna liv. Jag kastas mellan total depp där all rutin och ordning faller isär, till super-pepp när man blir en superman som orkar allt och gör allt på samma gång. Tränar, städar, sorterar och ställer allt till rätta från tiden när man mått dåligt. Det här är väl ungefär så livet går runt, runt, runt. Jag är ganska övertygad om att alkoholen spelar stor roll. I alla fall på så vis att om jag använder alkohol som självmedicin så kommer jag inte ur de här perioderna före jag slutar dricka. Men det kan bevisligen komma även om jag inte druckit på ett tag.
Innan har jag resonerat så att om de här perioderna nu kommer även om jag låtit bli att dricka några dagar så kan jag lika gärna dricka och va glad. Jag försöker ändra mina tankar där nu. Alkoholvanorna finns med och stör hela tiden. Jag kan inte tro att efter 1-2 veckors nykterhet så är allt i huvudet återställt. Den här jävla alkoholen kommer finns med och spöka länge!

Hur går det själv med dagarna?? Kram

Nu har snart vardagarna passerat denna veckan med och den otäcka helgen närmar sig. Förra helgen va så jobbig, jag klarade med nöd och näppe av att inte dricka men i lördags kväll var det en fråga om sekunder innan något i huvudet vände och jag otroligt lyckades hejda mig!
Denna veckan har varit jätte bra! Jag hade lite tungt i tisdags för jag kände mig väldigt matt och hängig men jag hade ju tränat 6 dagar i rad och behövde en vilodag. Så jag unnade mig det och gick bara hem efter jobbet och la mig på soffan. Det gjorde susen och igår var jag igång igen med energi och träning. Har dock sovit väldigt dåligt och känner att jag börjar gå minus på det "kontot". Eller jag sover nog ganska ok när jag väl somnar men har inte kunnat somna in innan runt elva-tolv på natten trots att jag alltid lägger mig strax efter tio, ligger och vrider och vänder och känner mig uppe i varv på något sätt. Tycker det är lite konstigt eftersom jag tränar så pass mycket men jag har ju läst att det är väldigt vanligt när man håller på att sluta..
Men trots min lilla sömnbrist så mår jag bra och är på gott humör. Inte det minsta sug på A på hela veckan.

Men nu väntar en ny helg... och vi har bokat in en middag med våra grannar sedan ett bra tag. Det är grannar som vi träffar ibland och de är trevliga, men jag vet verkligen inte hur jag ska klara en middag med dem utan A. För dem är alkoholen en given del. Det är ungefär det vi brukar göra, dricka öl, vin och whisky. Och jag och mannen sitter och låtsas att vi förstår oss på karaktärer i de olika whisky vi provar när kvällen börjar bli senare.
Spontant känner jag bara att jag vill inte. Jag kommer inte stå ut en kväll med dem där jag ska sitta nykter. Jag har inga tankar eller frestelser att vilja bryta detta i helgen.
Tycker ni att det är fegt att hitta på en vit lögn i en sån här situation och avboka middagen (haha, "vit" lögn, passar ju bra här..) Jag vill faktiskt inte vara i den sitsen nu. Eller bör jag ta fajten och vänja mig vid att klara av att umgås med andra som dricker och vara nykter. Jag måste ju komma dit någon gång annars kommer jag göra det jag är allra mest rädd för. Att jag stänger mig inne och undviker sociala grejer för att vara nykter.. Jag skulle ju kunna göra en variant av vit lögn och ha middagen men hitta en bra anledning till att jag inte kan dricka. Jag äter nån medicin eller skall upp tidigt och köra, eller nått. Men jag känner ändå att sitta nykter en hel kväll med de grannarna är att slänga tid till annat jag hellre vill göra just nu i sjön, tyvärr.. Vad ska jag göra?

Ha en bra dag!

Hej!

Känner mig dålig som inte svarade nått efter allt ert fina stöd inför helgen.. :-X Tack!

Ja hur gick helgen då. Bra? Ja jag tror det. Men vi hade middagen och jag drack...........ja det gjorde jag. Hur kan det då kännas bra? Därför att det inte har påverkat mina tankar, än...
Jag hade verkligen bestämt mig för att ställa in middagen. Det var flera saker som gjorde att det inte blev så. Det enda jag kunde komma på som lögn var att jag blivit sjuk eftersom vi bokat detta länge. Men insåg eftersom det är våra grannar att det skulle ju innebära att jag måste "gömma mig" i huset resten av helgen. Det kändes helt knäppt. Jag behöver dessutom verkligen just nu kunna aktivera mig och komma ut.
Sen började min sambo också vela, hon va på min sida först men jag märkte att hon ville gärna ha middagen. Vi bjuder inte ofta hem folk och jag förstod henne. Jag gjorde hennes kväll tråkig också. Så jag gav mig. Bestämde mig för att göra det till det bästa men vägrade sitta där nykter och bara känna att tiden skall gå. Så jag bestämde mig ganska tidigt för att jag kommer dricka något men så lugnt och måttligt jag bara kan. Jag är nöjd, det blev 3 öl och en liten whisky under ca 5 timmar. Blev inte berusad eller trött.
Vi hade faktisk väldigt trevligt och jag tackade min sambo för att hon stod på sig. Det mest störiga av allt var att jag trots allt fick huvudvärk dagen efter. Jag får typ alltid det när jag inte druckit på länge men trodde att jag skulle klara mig på den lilla mängden, men inte då! Men jag kom upp, fast besluten att det skulle vara en aktiv söndag som om inget hade hänt, givetvis lite oundvikligt motigt med huvudvärk men den gav sig strax efter lunch. Så jag kom ut på min planerade löprunda senare också och kände mig faktiskt riktigt glad igår kväll.

Så hur ska man se på detta nu då? Just nu tänker jag att det kanske finns en möjlighet att göra ett försök med min "plan A" att lära mig dricka måttligt och BARA vid särskilda tillfällen. Jag kanske inte hunnit komma så långt ned i skiten att det är möjligt? Kanske är jag helt ute och cyklar men det lär jag ju snart få veta!

Jag är ganska orolig inför kommande helg, jag skall iväg med några kompisar och hälsa på en kompis i Stockholm, bo på hotell fre-sönd. Kommer vara helt givna kvällar med A både fredag och lördag. Två kvällar i rad och dessutom ganska nära inpå denna helgens "försök" Det känns inte tryggt alls.. Men att ställa in är inget alternativ här, sett fram emot detta så mycket. Får suga på detta ordentligt i veckan hur jag ska redan ut..

Ha en bra vecka alla! Kram

Alla har sina vägar, sin resa. Väldigt fina ord och ett fint sätt att se på eländet :) Men precis så är det ju.
Man vet ju om att här bland alla inlägg finns så många människor med otrolig erfarenhet och resor. Men ändå måste man gå sin egen väg. Ibland känns det som att det är bara sin egen erfarenhet som kan få dig att verkligen byta väg.
Jag gillar din variant av att bara dricka på bröllop ;) Låter som en mysig idé! Tyvärr har jag alldeles för få inbjudningar till det så då kan jag lika gärna vara nykterist :)
Ja vem vill jag vara!? Så stor och häftig fråga... Just nu är det jag är mest rädd för om jag slutar dricka att blir mer ensam. Att jag slutar göra saker jag för jag är för feg och osäker i mitt nyktra jag. Jag vet, jag ser det när jag skriver det själv, mitt nyktra jag är ju JAG! Men det är ju det som är problemet. När man druckit länge så har man byggt upp ett till "jag". Och i mitt fall så gillar jag honom.. Det är bara det att mitt nyktra jag inte fungerar i de perioderna jag dricker. Och det går ju inte att gå runt och vara full alltid. Dessutom när man varit full väldigt ofta och länge så fungerar ju inte den personen heller, det är bara att de minnena tränger man bort så fort..
Så grymt imponerad av er som sagt NEJ en gång för alla, ni har verkligen klättrat över en vägg till andra sidan. Ni är otroligt modiga! Heja ER! :)

Det är verkligen mysigt på nått sätt att hänga här. Det känns som en familj av människor som är så lika. Där vi förstår, respekterar varandra och sticker hål på den hårda enkla ytan av en alkoholist som bara är svaga människor med dålig självdisciplin.
Jag ser människor som är djupa. Dricker för att tänka mindre. Människor som är stressade. Dricker för att kunna varva ner. Människor med höga krav på sig själv. Dricker för att se enklare på livet. Människor som vill vara någon annan de tror passar bättre i samhället. Dricker för att bli en annan personlighet.
Så vad kan vi börja med? Ja, steg ett skulle kunna vara att stå upp för den vi är! Men då måste man inners inne sluta känna att någon annan typ av person, samhällsnorm eller beteende är bättre! Men det är inte lätt! Därför det lättsamma, utåtriktade, sociala, "rakt på sakiga", kallpratiga.. har alltid varit det som ses som det finaste och bästa.
Så hur står man upp mot den bilden då?

Har saknat er och önskat jag hunnit skriva i helgen!
Min helg har faktiskt varit väldigt bra. Har ju varit bortrest på en liten weekend med några kompisar. Visste och var inställd på att det skulle bli dricka både fredag och lördag och har varit orolig inför det. Det blev precis så och jag hade väntat mig en tuff söndag.
Söndagen ligger i gränslandet det är där allt kan bära eller brista. Men jag klarade det igår också och lyckades ganska motigt men ändå motivera mig att snabbt hoppa på mitt träningsschema igen och gick ut och sprang. Hade inget sug sen alls på A igår kväll och idag är humöret bara bra.
Så nu har jag bestämt mig att jag kommer fortsätta såhär. Träningen verkar kunna vara min nyckel in i kontrollen och sålänge jag kan hålla i den så kan jag nog hålla tankarna och humöret i kontroll. Jag kommer nu att fortsätta dricka när jag har tillfällen där alkohol förväntas men hemma själv eller med bara familjen är förbjudet. Nu är det inga planer i helgen så nu kommer jag få paus ett tag igen. Önska mig lycka till, det är säkert en ren lögn för mig själv men som med allt annat så måste jag nog ta den vägen själv för att säkert få veta. Stötte på en så vacker fras nyss av filosofen Aristotle som jag tyckte passade så bra just nu så jag valde att ha det som min rubrik.

Kram på er alla.

Sliten och trött. Kämpar på med min träning. Livrädd att missa ett pass. Känner att min fokus på träning varje dag börjar bli lite manisk. Det skaver på livet och att få allt annat runt om att fungera också. Visst, självklart måste det få skava lite när man försöker mala in nya rutiner.. Familjen har hittills haft ett fantastiskt stöd men igår skavde det ordentligt. Halloween. Barn som skall kläs ut och sminkas. Godis skall handlas. Mat skall lagas. Ja helt enkelt plus allt det vanliga. Men jag skulle träna också till varje pris. Jag ville egentligen bara sätta mig i soffan men jag är livrädd att tappa min rutin. Jag känner mig själv, jag är allt eller inget. Egentligen känner jag ju mig själv väldigt bra så jag vet att det jag håller på med inte kommer hålla jätte länge till. Jag måste hitta en balans i detta också. Jag måste kunna släppa på ramarna när livet och verkligheten knackar på och det är annat som måste göras. Annars kommer jag inte ha en förstående familj länge till och jag kommer bränna ut mig.
Träningen blir lite tuffare varje dag. Jag följer två träningsscheman som jag kör varannan dag. Ett för styrketräning och ett för löpning, än så länge på nybörjarnivå men lite tuffare varje dag. Ännu jobbigare nu att kunna hålla i löpningen utan kicken av ljus och sol när man är ute. Istället kallt, kolmörkt och blött. Mängder med kläder skall fram. Reflexväst. Pannlampa.
Jag vill ju tro att jag hittat den bästa win-win metoden. Jag tränar. Håller borta mitt sug på A effektivt. Jag stärker samtidigt min kropp.
Men tänk om.. jag bara bytt ut en kick mot en annan. Det är ju det det är, träningen. En kick. Precis som alkoholen. Lyckohormoner som rusar. Därför har jag inget behov eller sug av alkoholen så länge jag tränar. Jag får ju min kick på annat sätt nu, jag har bara bytt ut metod. Så vad händer om jag tappar träningen?
Jag vet inte. Jag blir åtminstone inte bakfull. Men tänk om jag får någon form av abstinens. Deppar ihop. Hormonerna rasar. Jag får ju ingen kick.
Hm, eller så tänker jag bara alldeles för mycket nu. Snurrigt och djupt idag...

Ja det allra viktigaste är nog att jag behöver lära mig lyssna på min kropp. Jag tror inte att träningen i sig har varit för mycket för mig då jag börjat på en väldigt mild nivå. Den har tvärtom varit en grundsten i att jag kommit hit nu. I helgen fanns det återigen "anledning" att tillåta mig dricka eftersom jag ju satt upp ett mål just nu att faktiskt tillåta mig dricka vid särskilda tillfällen. Vi var bortbjudna på middag och det kunde lätt varit ett tillfälle där jag kunnat hitta min tillåtelse att dricka om jag velat. Det tjatades t.o.m. mer eller mindre att jag väl gott kunde ta en öl och jag gjorde det trots allt tillslut för jag tröttnade på tjatet men den var helt meningslös. Jag var inte ens intresserad, kändes underbart att gå hem och lägga sig. Den ölen var typ ingen öl i mitt huvud.
Men precis John, jag får inte låta träningen bli en stressfaktor, ett måste. Då blir det mani. Jag har också en extrem vilja när jag hittar motivation och ett mål så jag måste nog stoppa mig själv här ibland på samma sätt som jag stoppat mitt eget huvud att säga nej till A. Man måste knacka på i sitt eget huvud och fråga sig är detta det bästa för dig just nu? Problemet är väl att hinna komma på sig själv och knacka på i tid när tankarna skenar och man är så extremt inriktad på att något skall bli just som vill där och då.
Sannah, du har helt rätt också! Jag behöver komma ihåg vilodagarna framför allt nu när träningen successivt blir lite tuffare. Du kan väl hjälpa mig att påminna mig ibland ;)

Tack för era kommentarer <3

Hej alkoholhjälpen, känns som det var evigheter fastän det bara är tre veckor sedan sist, allt gick ju så bra! Idag är det ångest, ångest, ångest. Jag tappade det. Tappade min träning och sen föll allt. I helgen tippade det över. Den jävla helgen.
Känns som det började falla redan förr-förra veckan. Allt rullade på så fint. Men som från ingenstans så kände jag mig plötsligt bara ledsen. Träningen tog emot och jag började ifrågasätta allt. Var är jag på väg. Vad vill jag med livet? Har jag ett kul liv nu? Ja ni vet de här jävla hjärnspökena.
Nu blir jag bara mer och mer passiv. Dagar då jag inte kunnat träna i kombination med dagar då jag inte vill träna blir fler och fler. Och för mycket alkohol.
I helgen sprack mitt löfte att inte dricka hemma också.. men det har redan för ett par veckor sedan blivit för mycket ändå. Kanske låter konstigt för vissa men jag har ett jobb som ibland involverar alkohol, kundaktiviteter. Jag planerar inte dessa aktiviteter själv, jag är med för att bygga relationer. Du måste väl inte dricka tänker säkert någon. Nej, såklart är man inte tvingad till det. Men det tas för givet.. ni vet som det gör då och då och då är det ganska svårt att stå emot, särskilt om man är lite ny på jobbet. Den senaste tiden har det varit flera kundaktiviteter och så lite privat festande upp på det också där det varit "tillåtet" Ja minst ett par kvällar i veckan med mycket alkohol har det blivit. Hur tänkte jag här? Inte alls. Trodde jag att det skulle fungera bara för att det inte var hemma?

Ja så nu sitter man här igen. Igår hade jag en av mina värsta bakfyllor i mitt liv. Efter en sedan länge planerad utekväll med gamla kompisar. Trodde huvudet skulle explodera och ångesten från helvetet. Tankar bara snurrar. Blev ju inte bättre eftersom jag gjorde bort mig också, i lördagskväll.. Träffade en ytterst bekant tjej när vi var ute på krogen. En vacker och supertrevlig tjej och vi stod och pratade en lång stund i baren. Sen gick hon vidare. Kvällen gick och jag blev mer och mer onykter. Tankarna började snurra. Jag ville träffa henne igen. Så jag letade fram henne på internet och skrev ett meddelande, frågade var hon var. Sådär från ingenstans. Idiot. Jag fick inget svar. Gjorde lite ont. Lite senare skrev jag ett meddelande till, skrev bara, "Förlåt, ha en bra kväll" Fattar inte riktigt vad jag tänkte med det. En patetisk röst inom mig fortsatte ändå, hon hade kanske inte tittat på telefonen? Så jag fortsatte gå runt till lite olika ställen i förhoppning att råka stöta på henne och tillslut tror jag att jag såg henne en bit bort, men då fick jag sån skam över mina meddelanden att jag gick iväg. Kanske såg hon mig snabbt också, jag vet inte. Ja allt blev bara så fel. Kände mig som en pinsam stalker. Och jag har ju familj..

Ja igår var som sagt helvetet. Först huvudvärk som jag trodde skulle döda mig. Sen på kvällen total ångest. Ångest så jag ville krypa ur mitt skinn. Då gjorde jag det igen. Gick och svepte ett glas vodka. Skönt. Efter ett par timmar för att jag skulle sova så svepte jag ett till. Jag vet inte hur jag skulle stått ut annars.
Natten blev konstig och jobbig ändå. Starka drömmar. Drömde om tjejer. Att jag hade träffat någon och var kär. Kysstes. Kramades. Drömmar är så hemska på det viset för allt är så äkta när man vaknar. Det gör liksom ont att vakna.
Idag är det så mycket tankar och frågor som snurrar. Ångest. Vad känner jag för min sambo? Vad hände i lördags? Varför drömmer jag såhär? Tror att något saknas. Jag har kanske aldrig varit sådär riktigt kär i min sambo och hon har inte varit det i mig heller. Hon gillar inte att kyssas och vara nära. Gillar inte att prata om känslor. Vi sitter i varsin ände av soffan varje kväll, sätter på ett avsnitt på någon serie vi följer så fort barnen lagt sig.
Längtar efter någon att prata med. Längtar efter känslan att älska och vara älskad.

Ja visst är det så Ullabulla. Småbarnslivet är en lång kamp för vissa och när man inte mår bra inom sig själv så blir det inte bra alls. Jag känner ju aldrig att jag riktigt hittat mig själv och att göra den resan i småbarnslivet känns omöjligt.
Jag kan berätta hur konstigt den än låter att min sambo vet inte att jag kämpar med alkoholen.. Jag har inte haft ett sånt missbruk så saker går över styr hemma. Jag dricker "lite snyggt" på kvällarna i soffan tills jag domnar bort i mina känslor. Och blir ofta glad, lugn och tillfreds, framför TVn, ofta de sista glasen för mycket när de andra lagt sig. Och när det är illa när jag har ångest, som ofta beror på lång period av alkohol varje dag, så sveper jag nått extra glas med vodka eller whisky i smyg. Bara så jag blir lugn. Det låter kanske inte rimligt men så är det. Alkoholen påverkar inte mitt tal särskilt så jag kan dricka ganska mycket utan att det märks.

Så jag gör denna kampen själv i min tysthet därför att alkoholen håller på att förstöra mig själv inifrån med ångest, depression och kropp som förfaller. Jag kommer ingen vart i livet. Så även om jag nu vill påstå att mitt drickande med direkt onykterhet inte skapat så mycket problem än så gör den ju självklart det indirekt genom mitt mående på dagarna som till ganska stor del beror på att jag dricker för mycket.
Varför har jag denna kampen själv då kan man fråga sig. Därför min sambo är uppväxt med en alkoholiserad mamma och hon är skadad av alkoholismen redan. Det skulle såra och riva upp henne om jag berättade att jag också skapat ett missbruk.

Jag klarar att låta bli alkohol längre perioder men det slutar ändå alltid med att jag blir deppig ändå och tillslut har jag ingen motivation kvar till att vara nykter. Det är väl så att alkoholen blir sista utvägen till lycka när man inte hittar den på riktigt och just nu så vet jag inte riktigt vad jag ska göra eller komma vidare.
Jag tror att något saknas i mitt liv och fastän småbarnsåren är tuffa så tror jag att det har med min relationen att göra. Eller så är jag bara en person som aldrig riktigt kommer hitta mig själv och aldrig bli riktigt nöjd.
Jag önskar Sannah att jag kunde hitta någon att prata med men jag vet inte var jag ska vända mig. Mina samtalsbesök har blivit avslutade två gånger när jag sökt hjälp genom vårdcentralen. De kan väl inte lägga resurser på en sån som mig sålänge jag inte gör någon annan än mig själv illa och kan sköta ett jobb och dra in skattepengar.
Kram till er!

Kan jag såklart inte helt säkert veta. Och ingen annan heller. När mitt risk-drickande började för många många år sedan så reagerade hon direkt. Började som säkert så många andra med någon starköl eller två på vardagskvällarna men sen när det började gå över till nån whisky då och då också så gick hon på mig ganska snabbt. Ibland stod jag på mig och sa att det är min ensak och ansvar så länge det inte påverkar något och jag fortsatte ta mitt glas vissa kvällar och såg självsäker ut. Men som sakta när man själv inom sig börjar inse ett problem och var det verkar leda så smyger skammen på och smyg-glasen kom in i bilden. Jag förstår vad du menar Vinäger, ju mer skam och mer fel man känner att man gör ju mer smyg-glas blir det. Men hon har faktiskt inte nämnt eller påpekat mitt drickande sedan dess. Kan bero på att hon också tar sig nått att dricka ibland med betoning på ibland på vardagen, ofta nån cider max 1-2 styck framför tvn. Då är det ganska lätt att ta en öl själv, gå iväg och svepa nått extra glas starkt och sen nån öl till på det så är man "hemma" Så jag tror faktiskt ändå inte hon vet mina problem även om jag hör och tar till mig vad du säger Ullabulla

Nu har jag inte druckit sedan i söndagskväll när jag svepte vodka och har inget akut sug för alkohol kvar. Den försvinner ganska fort. Nu har jag lagt över mina tankar på en ny mani. Brukar vara så nästan varje gång jag ställer om. I måndags fick jag en blixt-tanke att nu vill jag gå ner i vikt och är tanken bara tillräckligt stark så gör jag det och flyttar allt mitt fokus på det. Så jobbar jag alltid, har aldrig fungerat i längden, men jag mår bra när jag är upp i det och tror just då att det kommer hålla. Får se när jag kör detta i väggen, kommer förmodligen äta alldeles för lite för att jag vill se stora resultat på vågen. Har gjort det förr, vet hur man gör. Kickar, allt går ut på kickar tänker jag här och nu när jag skriver detta. Lagom är tråkigt, lagom är omotiverande! Men snart lär jag nog sitta där igen, helt uttömd på energi, nere, och fundera på vad fan meningen med att gå ned i vikt är.. Jag tar nått gott att dricka istället!
"The wheels on the bus go round and round, round and round, round and round..."

Tack för ert engagemang! <3

Befinner mig som i ingen mans land. Stirrar, grubblar. Uppgiven. Helgen var som en snöstorm, massor av händelser och massor med bra saker blev gjorda, men i huvudet snurrade allt bara. I söndags spårade det. Mådde kasst i psyket men hade lovat barnen en mysdag på första advent. Pepparkaksbak stod på schemat. Ville bara att det skulle bli sådär mysigt som alla ville och att pappa skulle vara på bra humör, men det var jag inte. Drack, i smyg, för att bli stabil. I princip hela söndagen från efter lunch. Sprit och rom. Det blev mysigt och räddade situationen. Julstämningen var där, jag höll mig på banan, men vart är jag på väg. På kvällen föll jag ihop som ett vrak i soffan.
Förra veckan försökte jag motivera mig med ett nytt diet-projekt. Gick utmärkt fram till fredagsmyset och På spåret premiär.
Nere i avgrunden nu, inget hopp, ingen motivation, ingen lust. Jag försöker håller mig flytande genom lagen av minsta möjliga ansträngning för att upprätthålla fasaden. Vill bara ge upp men hur ger man upp. Livet är som att stå i änden av en köttkvarn och stoppa korv. Jag kan lägga mig ner på marken och bara ge upp men snart kommer jag vara begravd under ett berg av kött. Livet stannar inte för att jag ger upp.
Hur ska det kunna bli lagom. Jag har inget lagom. Antingen är jag här, i avgrunden, dricker, äter, ligger i soffan. Eller är jag i mani. Tränar, går på dieter, städar, plockar, rensar, snickrar, bygger. Jag önskar jag kunde ha ett mål och skynda lagom. Njuta av livet på vägen. Men finns det ett mål så finns det resultat på vägen. Finns det resultat så går det att skynda på. Syns inga resultat snabbt så sinar motivationen snabbt. Jag önskar att det inte behöver finnas några mål, bara njuta av soluppgången. Men då finns ju ingen mening med att gå upp ur sängen om jag inte är på väg någon stans.

börjar ofta oskyldigt med en lite dålig dag. De kommer ju bara ibland, hur duktig man än är. Jag hade min fina stolta svit av vita dagar med massor av träning och mådde toppen för bara ett par veckor sedan. Även om jag erkände att träningen, även då, var en typ av mani som allt fokus låg på. Livet omkring fanns inte riktigt men visst mådde jag bra, trots jag insåg att det var ohållbart i längden. Avgrunden börjar smått. Känner sig lite låg. Börjar fundera. Vad är meningen med allt egentligen. Det man behöver är antagligen bara en dags vila men istället väljer man lite A, bara för att må liiite bättre och sen går det fort.
Avgrunden kan också börja en vanlig fredagskväll, t.ex som denna helgen. Efter en duktig ordentlig vecka lite lagom belöning på fredagkvällen, lite mer på lördagkvällen för att inse att man inte kan hålla sig borta på söndagskvällen..

Börjar återhämta mig lite nu. Blev ett stort smyg-glas rött i tisdags kväll för att bli lite stabil sen har det varit bra. Var sugen igår men gick att härda ut.
Det som är så otroligt jobbig nu är att jag fortfarande inte kan föreställa mig ett helt liv utan alkohol. Så fort jag tänker på att det enda rätta är ju självklart att bara plocka bort A ur mitt liv så flyger bilder förbi i huvudet av alla tillfällen då man måste avstå. Kanske inte bara just från själva A, utan kanske från hela tillfället eftersom du förstår att i det undermedvetna så har mycket av dessa tillfällen grundat sig i A. Hur roligt är det att gå på AW utan att dricka. Hur roligt är det att gå ut med vänner på helgen utan att dricka. Hur roligt är det att bjuda hem halvbekanta på middag om man inte kan hjälpa stämningen lite på traven. Så många frågor dyker fort upp.
Jag brukar ha en plan, jag brukar känna lite hopp för framtiden när jag börjar återhämta mig. Tro lite på mig själv och att jag klara detta, det är lugnt. Men inte nu. Jag försöker hålla mig lugn och hålla stressen nere. Jag blir stressad av tanken att jag borde söka hjälp. För jag vet inte var jag skall vända mig. Hur ska jag beskriva mina problem så att någon tar mig på allvar på ett enkelt sätt.
Tack Vinägermamman och Vinäger för att ni bryr er. Kram

Knepig känsla just nu. Känner mig ganska lugn och distanserad till allt idag. Lugn på ett lite konstigt uppgivet sett när man inser att jag klarar ju inte av att hantera detta. Jag drack igår kväll igen. Jag bara gav upp. Kröp i hela kroppen och jag klarade inte att uthärda känslan. Drack ett stort glas Rom medans min sambo var och hämtade takeaway. Sparade lite i glaset för att det skulle se ut som jag satt och smuttade på en "liten" för nöjes skull när hon kom hem. Så slapp jag oroa mig för andedräkten. Vaknade som vanligt med tungt huvud och uppgivenhet av att man inte besegrat sitt eget huvud ännu en kväll. Idag har jag bara småätit hela dagen. Känns som jag inte kan göra något annat än att bara vänta på en ny mani som kastar mig ur det här. Fastän jag vet att det inte är lösningen och att jag snart är tillbaka här igen när jag kört full fart i diket. Borde självklart egentligen leta efter någonstans att söka hjälp men känner mig just nu bara apatisk och orkeslös. Såå stor respekt till er som sagt hejdå till alkoholen för gott. Snart helg igen..

I fredags blev det På spåret med mat, godis, öl, vin, rom för hela slanten. Min sambo skulle jobba i helgen så hon gick och la sig tidigt. Perfekt för mig att sitta och smådricka fram på småtimmarna och bara domna bort ifred..
I lördags hade jag huvudvärk. Var själv med barnen. Hade lovat att vi skulle göra knäck men det var inte på tal om att reda ut innan huvudvärken skulle försvinna. Men tillslut så kom jag på fötter och senare fram på eftermiddagen blev det ork till knäckkok tillsammans med barnen. Tack o lov räddade det lilla unsen av självkänsla som fanns kvar.
Som från ingenstans så kom plötsligt kraften när jag sa nej det här går ju inte.. och det vände. Jag låg i soffan och njöt av att vara nykter hela kvällen och försökte känna mig lugn och ge mig själv lite självförtroende. Jag är i dryga 30-talet och måste välja om jag vill supa bort åren jag har möjlighet att vara i min bästa form eller kasta bort den och aldrig mer få tillbaka chansen. De där tankarna kom äntligen, de där insikterna som gör att det är så självklart att man måste vända och bli stark igen.
Nu måste jag bara försöka tänka annorlunda för att det också skall bli annorlunda denna gången. Nu tänker jag försöka skynda sakta. Njuta av dagarna. Hejda mig i träningsprojekt, inte för den saken förbjuda mig att träna med motstå frestelsen till nya scheman etc. Vila när jag är trött istället för att gå som ett lok på all ny tillgänglig nykter energi och sen bli deppig den dagen jag inte orkar allt jag tänkt och känna mig misslyckad. Ja det får nog vara planen.
I lördags när jag låg och funderade på framtiden så tänkte jag att jag skulle komma på några saker jag ska göra varje dag som med väldigt små medel, så små att de nästa inte går att misslyckas med men ändå gör mig lite stolt över mig själv. Det blev en liten lista.

*Bädda sängen
*Bit inte på naglarna
*Ägna en liten stund åt barnen
*Gör 3x10 armhävningar
*Ge *min sambo* en komplimang.

Tycker det blev en lite småmysig lista som känns greppbar.
Vet inte om det är någon som följer min tråd längre men det är ändå ganska skönt att bara skriva av sig för sin egen skull, det får en att samla ihop tankarna till något strukturerat som kanske kan hjälpa en själv också att se lite tydligare på det. Äntligen lite hopp och kraft igen.

Tack Vinäger och Mrx för att ni är här. Ja nog är det väl så att det vi som missbrukar har mest behov av att döva är tillslut vårt dåliga samvete. Man behöver något att jobba mot som kan ge dig lite stolthet men det är inte lätt att hitta nivån.

Ikväll var det inte lätt. Känns inte som att jag är nära att trilla över just nu men att ens tankar och motivation kan kastas så fram och tillbaka är otäckt. Jag försöker sitta och njuta av att vara nykter men ikväll går det inte riktigt. Allt känns väldigt mörkt. Funderar ofta på vad man ska göra med sin fritid för att finna glädje. Så ofta man sitter på jobbet, längtar till hemgång, för att inse när man kommer hem att man inte faktiskt inte har något liv och några intressen längre..
Huvudet går på högvarv, ingen ro att gå och lägga mig. Känns tragiskt att man har så tråkigt att man önskar man kunde gå och lägga sig.
Hur hittar man ett intresse. Behöver våga. Behöver ta lite risker. Göra nått galet.

Sov gott alla vänner där ute.

Så himla lustigt att du nämner läsa och just Mikael Persbrandt för jag börjad läsa just hans bok för bara några dagar sedan. Dock inte som ljudbok utan e-bok. Har alltid brukat lyssna som ljudbok innan om jag velat "läsa" något men valde e-bok just denna gången för tänkte att jag kanske behöver vara lite mer koncentrerad och svårare för tankarna att seglar iväg. Jag har aldrig varit en läsare men tänkte också faktiskt försöka att det kunde bli en ny skön grej att avsluta dagen med. Men nej inte så galet och riskfyllt men rofyllt! Träning är grymt, men jag har så jäkla svårt att vara lagom. Går alltid ut 100% annars håller jag inte motivationen. Försöker fundera nu hur jag ska hitta motivationen till något lagom. Den är lätt att hitta för att vilja se snabba resultat utanpå kroppen, men att även det lilla gör under för huvudet är av någon anledning svårt att driva sig med. Konstigt.

Föregående helg vändes på något vis med en kraft från ovan som slog ner i mig och gjorde att jag vände på en femöring på lördagskvällen och blev nykter. Hela veckan som gått har varit i kamp mot tristess och försök att hitta det positiva i att vara nykter men det har inte gått alls. Hållit mig nykter trots allt. Tror det beror på att veckan varit som den varit att jag inte tvekade knappt en sekund att dricka igen nu när det blev fredag. Jag kände på nått sätt inom mig att kraften var slut att stå emot. Helgen har varit fruktansvärd psykiskt. Lever i en känslomässig storm och gör allt för att hålla fasaden vattentät mot min familj. Jag lider av tristess men jag vet verkligen inte heller vad jag vill.
Hållit mig från att dagdricka med balans på en hårnål idag, men efter lite adventsfika med avsmakning av årets starkvinsglögg så är det igång igen redan kl 17. Min sambo har åkt iväg för att träffa lite vänner på "adventsmys" så jag har fritt fram att göra vad jag vill så länge jag har barnen i min koll. Jag är verkligen orolig nu. Jag har inga mer kort i ärmen. Jag har inga intressen, ingen lust till någonting. Inte ens när jag försöker tänkta om jag fick göra precis vad jag vill utan att något begränsar mig. Det enda jag vet som kan hålla mig ifrån att dricka är att träna som en fanatiker utan balans, den vägen har jag redan gått mist 10 ggr. Den leder bara till en återvändsgränd. För första gången börjar jag känna att det hade bog bara varit lättast att inte leva mer..

Läser just ditt sista inlägg. Anhörig, men ett eget beroende? Inte helt säker på hur jag tolkar ditt beroende men vaknar av ditt skarpa svar.
Jag hör rösten av någon som redan är skadad av närheten av alkohol. Och jag vet att du ifrågasatt mig innan men jag påstår fortfarande att jag ännu inte hunnit skada någon annan är mig själv. Därför är jag inte helt säker på svaret om min rättighet att fortfarande dricka. Jag tror att alla som är beroende gör vad som är nödvändigt för stunden, för att inte gå under. Jag som är alkoholberoende tror att jag kanske tom skadar mina barn mer för stunden genom att gå runt i det mående som är abstinens än att ta de där glasen som ger tillbaka balansen. Så kanske det var ännu mer ikväll när jag är ensam med dem.
Har just lagd dem till sängs. Vi brukar när jag eller mamma inte orkar läsa en saga sjunga ett par sånger istället. Ikväll tog jag fram gitarren spelade lite till vår sång. Har aldirg hänt innan, jag är inte särskilt bra på gitarr, men inte lika lätt att bära in pianot.. :) Det blev en väldigt mysig stund, kanske bästa på hela dagen och jag kramade om dem så hårt innan vi släckte lampan. Jag är inte självmordsbenägen men rädd över den lilla tanke som kommit att ibland döden känns som den enda rofyllda tanken.
Du har kanske inte följt min tråd sedan början Ullabulla men jag berättar i ett inlägg om vad som hände när jag sökte vård både första och andra gången som gör att jag inte har något förtroende för den längre. Visst jag är det levande exemplet på en som står för att du är själv ansvarig för dina problem och att ta itu med dem! Men jag hade inte varit här om jag fortfarande kände att jag har koll på situationen.

Jag har ringt. En mottagning som jobbar med missbruk. Kommer bli kontaktad för att boka en första träff.

Nu har jag fått en tid, i mellandagarna redan!
Just nu har läget stabiliserats lite, säkert pga lite hopp och motivation med detta steget. Gick lätt att vara nykter igår och tankar och ångest har sansat sig ganska mycket sedan helgen. Men nu väntar snart det svårast man kan utsätta sig för, en längre ledighet. Har inte klarat det utan att dricka nästan varje dag de senaste 5 åren minst. Har inte varit nykter på julafton på säkert 15 år heller så att klara av det i år känns verkligen inte lättare. Därför kändes det väldigt bra med en tid mitt i allt!

Jag är bara så nervös och rädd. Jag minns det som igår första gången jag fick en tid till terapeuten för säkert 5 år sedan. Jag hade sånt hopp, trodde att nu ska allt bli bra! Blev så golvad. Det förstod inte alls hur jag mådde och kämpade i mitt inre. Fick mer eller mindre be om att få en ny tid efter varje samtal. Men en dag sa de stopp. Jag fick klara mig själv.
Hur ska jag göra annorlunda denna gången för att bli tagen på allvar? Det känns som att jag skall gå och prestera något som jag måste öva på. Hur ska jag framföra min berättelse denna gången. Jag har ju blivit "kuggad" förr.

Det ligger jättemycket i det du beskriver och tro mig, jag är väldigt medveten om det.
Väldig glad för dig och din mans skull att han verkar blivit fri från alla psykiska besvär genom sin nykterhet.
Men, det går inte lika lätt för oss alla. Jag själv har iochförsig inte egen erfarenhet mer än att ha klarat av väldigt måttfullt dickande i ett par månader. Men det finns många exempel bland oss här på AH som berättar om kampen mot nedstämdhet och att finna meningar med sina liv fortfarande efter långa nykterheter. Väldigt vanliga orsaker till att många börjar dricka och problem som funnits hos oss långt innan alkoholen. Absolut, ingen verkar påstå något annat än att livet är bättre om inte annat betydligt enklare utan alkohol. Men långt ifrån alla lever lyckliga i alla sina dagar efter ett totalt nykterhetsbeslut.
Vi många av oss måste först acceptera att vi får lämna de enda stunder vi kanske känner lycka mot betalningen att de djupaste dalarna försvinner och att livet istället får fungera inom ramarna av normalt med mest nyanser av grått.
Du har verkligen många bra och tänkvärda kommentarer Ullabulla, men var lite försiktig. Tycker du är ute på ganska hal och orättvis is när jag läste en av dina senaste kommentarer: "alkohol är bara en väldigt bra katalysator för att slippa jobba med självet.
En utmärkt anledning att få spela offer och martyr och stirra sig blind på en dryck"
Jag förstår nog att det måste kännas så för en anhörig, men i slutändan handlar det ju bara om att alla vill känna lycka. Kram

Du är så välkommen att fortsätta skriva i min tråd. Vi är alla bara tänkare och tyckare och det är omöjligt att inte skriva något som på nått sätt aldrig kan stöta någon annan. Det får vi också klara av då och då. Jag tolkade det först som att du tyckte lite väl mycket om hur vi alkoholberoende är och fungerar för att vara en anhörig, ja, men det verkade ju som att vi missförstod dig lite där och att du mer pratade ur ditt anhörigperspektiv.
De flesta av oss vet redan för länge sedan vilka och problem vi ställer till med och ändå fortsätter vi, det är därför det är en sjukdom för vi kan inte av egen vilja styra beteendet.
Sen tycker jag helt klart du ska fortsätta sprida ditt viktiga budskap här, det är trots allt långt ifrån alla som är medvetna om hur mycket alkoholen ställer till med i själva psyket och vardagen även om man tycker att man bara dricker i mindre perioder...

Ja idag går jag på lite julledighet.. fick precis julklapp av chefen, ett presentkort och 2(!) flaskor champagne.. Redan nu snurrar tankarna, vad ska jag göra med dessa. Klart att jag måste få fira med ett glas champagne vid nyår åtminstone! ..eller.. ..nä.. ..eller.. Ja inte är det lätt att acceptera där man är nu och vilka beslut man ska ta.

Men god jul och gott nytt år i alla fall! :) Vi lär höras snart igen

och första fredagen har varit vit - check. Inne i ett välmående, en vecka helt nykter. Haft en extra ledig dag idag med massor av to:dos för att vara på banan inför Julafton. Smart planering är otroligt viktigt. Började helgen igår och bestämma mig för att faktiskt ställa klockan idag och gå upp på en promenad. Finns inget som ger en bättre start på en dag man vet kan bli stressig och tuff.
Alkoholens största hot är dess bakslughet. Dagar som idag när det går bra, när man har humöret med sig, när man har haft tid att göra rätt och ta hand om sig, då går det inte att förstå att man andra dagar varit fullständigt kidnappad i suget. Herregud jag har ju koll på detta nu.
Nej, det går så in i helvete fort, spelar ingen roll hur man planerar och håller sig undan från riskzonerna, en dag, som alltid kommer så säger din planering HALT! Då när all rationalitet slås ut. Det är då man måste vara stark. Rädslan finns alltid inom för när den dagen ska komma nästa gång.
Men ikväll tack o lov, så är det lätt och jag mår för en gång skull bra och rofyllt inombords. Det är en sån här liten stund man faktiskt får känna hur bra livet kan bli utan alkohol. Ingen ångest så långt ögat kan nå <3 Tack, idag jag är tacksam.

Hej vänner! Hoppas er jul varit bra! Tycker det fortfarande går ganska bra här. Hade min första vita julafton sedan jag var i tonåren och den var verkligen underbar. Själva hemma med familjen på kvällen, lekte med barnen, pigg, glad, ångestfri!
På juldagen skulle jag fira med mina syskon och då beslutade jag mig för att ta lite dricka. Jag var väldigt sparsam och blev absolut inte berusad så jag insåg snabbt hur himla onödigt det är egentligen. Det är som många av er säger det är mer för att man inte orkar dividera fram och tillbaka i huvudet än att det verkligen är helt fantastiskt det där glaset man bestämmer sig för att ta, för det är det inte! Nu närmar sig nyårsafton och nya beslut skall tas..

Nu skall jag på mitt samtal om 30 minuter! Önska mig lycka till! Hoppas det går bra, lite svårt att veta hur jag ska beskriva allt nu när man har läget lite under kontroll just för tillfället. Man glömmer så otäckt fort hur man mår när man trillat ner och inte kommer upp!! Men just nu är jag ju uppe.

Kram på er alla!

.. eller ja det går bra! Tack Sannah som frågar <3 Men det gäller att alltid vara på sin vakt. Det blev lite dricka på nyårsafton igen och det kändes faktiskt bra och kontrollerat.. Funderar ganska mycket på det ändå, hur man ska veta att man har kontroll. Det var ju bara ca en månad sedan mitt förra "projekt" -att dricka vid endast speciella tillfällen gick i stöpet. Varför skulle jag klara det denna gången..? Varför gick det bra nu? Vad gjorde jag nu på nyårsafton som gjorde att jag kunde dricka och att det t.o.m var ångestfritt och väldigt trevligt. Ingen ågren eller hjärnspöken dagen efter och jag mådde bra och motivation var kvar.
Som sagt, det gäller ändå att alltid vara på sin vakt. Tankarna brukar vara de som ger snabbast varningsklockor, är dom negativa, uppgivna, känns allt lite mer meningslöst? STOPP!

Nu har jag inga fler eventuella A-tillfällen planerade än så länge och det känns väldigt skönt. Givetvis handlar det såklart om hur ofta det blir tillfällen och det var ju en av de givna orsakerna sist det kraschade. Man behöver ju inte vrida ut och in på huvudet för att fatta att det inte fungerar när det blir 3 gånger på en vecka, bara för att jag bedömt dem som giltiga tillfällen..

Har ju varit på mitt samtal också.. kanske skall nämna något om det. Var väl inte så motiverande som jag hoppats på trots att jag försökte komma utan förväntningar. Känner att jag hade kunnat komma ganska långt genom att bara hitta någon bra att prata med. De erbjöd också visserligen en typ av behandling som är KBT baserad terapi, men det som kändes obehagligt var deras krav på att lämna prover 3 ggr i veckan och dessutom gå på antabuss. Känner mig inte där nu.. nä det kändes bara inte bra.. Har en ny tid i nästa vecka då tanken är att vi skall börja med att utreda min nivå av alkoholberoende innan vi tar några andra beslut. Känner just nu att jag vill avboka och bara jobba med mig själv. Jag vet vad ni tänker, att jag är dum.. Kanske är jag det, jag vet inte..

Jaja. Nog med innåt! Nu mera utåt och frammåt! :) Har börjat träna igen och det känns underbart. Jag har börjat med en ny spännande app som heter Freeletics. Vill verkligen rekommendera den, du blir coachad genom alla övningar och jobbar bara med kroppsvikten. Är så lätt för man kan bara ta på sig gympaskorna och köra, i princip var som helst, inne, ute. Lovar att den kan passa alla, blir precis så tufft som du väljer.
Vi är ju många här som förstått vilka under träning och motion kan göra, gäller bara att fortsätta testa, kämpa och hitta sin grej!

2019 känns som ett år med hopp, hopp för framtiden! Nu kör vi

Helgen swishade förbi. Blev en helg med avhållsamhet av både dryck och mat. Konstigt det där. Jag säger att jag måste ta det lugnt och skynda långsamt, men samtidigt, man måste ju göra något. Man måste ju ha någonting som gör livet värt att leva. Har en stark dröm som inte lämnat mig trots år av misslyckanden. En god fysik, snygg kropp, stark och pigg. Genom vanor av bra mat och träning som inte är möjlig för mig med alkohol. Men så fort jag mår bra så drar viljan åt det hållet. Det säger mycket om vad som händer med oss när vi tar oss ur drogernas våld. Då är allt plötsligt möjligt igen!
Igång med träning igen. Äter nyttigt och sparsamt för att tappa vikt. Känner mig lättare efter bara en vecka. Känner mig stolt och glad.
Det här med vanor är kraftigt. Men det tar ju faktiskt inte så lång tid att bryta en vana säger dom som vet. I fredags satt jag fram för På spåret utan vare sig dryck eller snacks och försökte bara njuta av programmet. Ovant och lite rastlöst. Men inte omöjligt. Om ett par veckor kan det vara en ny naturlig vana. Om man klarar att hålla ut.
Har alltid varit en väldigt rastlös själ. Alkohol har enkelt gett mig ett lugn jag behövt för att slappna av. Vill jag ha det lugnet nu så kan jag träna. Lite jobbigt på ett sätt för ibland känns det också som det blir en slags drog. Träning gör mig lugn så att jag kan njuta av att sätta mig. Men också väldigt klar, -trött i kroppen men klar i knoppen.. Har svårt att somna på kvällarna och det är jobbigt för man behöver sömnen för att återhämta sig. Inte så konstig kanske, jag vet att många har problem med sömnen när de slutar dricka. Beror väl kanske på att kroppen måste lära sig på nytt att somna på egen hand utan en dos av alkohol. Får ha tålamod och känna av kroppen. Men helt klart är jag på väg framåt nu. Hoppas, hoppas, hoppas att denna gången kommer det fungera.