av Smae

Smae
mån, 2019-01-14 - 02:16

Jag har skrivit inlägg tidigare, men hittar inte
Riktigt vart man fortsätter på sin gamla tråd. Hur som haver.
Jag har alltid missbrukat alkohol. Det finns så många minnesluckor, så många felsteg och så mycket ångest över vad jag gjort. Men ändå hittar jag tillbaka till de små, små ögonblicken av lugn det ger. De första ölen, första skratten, lugnet som infinner sig att allt kommer bli bra, det sociala, det acceptabla. Jag är 26 år och hittar alltid anledningar till att ta tag i mitt alkoholliv senare och njuta lite till. Det jag kallar njuta när dagen efter handlar om att överleva. Andas, äta, blunda, förneka, tänka, rasera. För att byggas upp på tre dagar för att fallera igen. Jag frågar så många gånger under dessa dagar varför jag behandlar mig själv såhär. Men varje gång lyckas jag glömma och få undan det. Trots att jag var nykter ett åt, vet vad det innebär och vet att jag kan. Jag känner mig svag och maktlös. Trots det är jag är en stark person. Som tränar, jobbar, ska börja plugga till socionom för att hjälpa andra, kämpar, äter bra. Men jag har någonting annat som tar upp och förstör hela mitt liv. Och om jag Kunde gå tillbaka hade jag aldrig tagit drogen mot min mun. Precis som jag hade inpräntat i mig att aldrig testa andra droger, tack och lov. Men denna drogen är lika stark trots den är accepterad. Och den plågar mig, dag som natt, i min tystnad. Och jag kan inte skrika den rakt ut, även om jag var öppen med att jag blivit nykter. Så skäms jag lika mycket över att jag inte klarade det, även om jag kanske kämpade tusen gånger hårdare än många som satte det första glaset mot sin mind