Hej!
Det här känns läskigt, mörkt, genant, annorlunda, befriande och ärligt. Jag är 30+, har tre barn och en fantastisk man. Jag har så mycket ångest att det är svårt att ta sig igenom dagarna. Värst är helgerna då jag varit på alkoholen! Jag arbetar heltid, sköter alltid mitt jobb och mina barn. Dricker aldrig alkohol pga sug eller begär. Jag är den typen av människa som aldrig kan sluta när det är lagom, alltid ska ha glaset fyllt, aldrig kan säga nej. Det innebär att jag alltid är fullast, kontrollförlust är ett faktum och minnesluckor min vardag. Minns sällan vad jag sagt, gjort eller hur jag kommer hem. Jag hatar mig själv dagarna efter en snefylla. Jag skämms, vill inte gå till jobbet, vaknar av panik, är irriterad, sur och allmänt slut som människa.
Jag har en pappa som är grov alkoholist och jag är livrädd att gå i samma fotspår även om mitt problem just "bara" är helgerna. Min man lider, det ser jag. Såklart han skäms över hur jag beter mig på middagar, hur jag söker uppmärksamhet från andra män ute på krogen för att mitt självförtroende är i botten mm. Han har ställt ultimatum om att skiljas om jag inte blir nykter. Jag har föraktat honom för detta. Vad vore livet utan bubbel på utomlandsresor? Ett glas rött i höstmörkret? SJUKT jag vet. Men att få det ultimatumet har gjort mig bitter. Först nu några veckor efter när jag hunnit ta in orden känner jag mig redo för ett helt nyktert liv. Hoppas detta forum ska vara en grund för att bibehålla den känslan. Jag är inte bekväm av att dela med mig till nära och kära om min mörka hemlighet trots att jag tror att många vet innerst inne. Nu blev det en lång novell här men jag behövde skriva av mig. Jag beundrar era delade historier och det ger mig hopp. Tack för det <3 Ha en fin söndag!