Sitter och väntar på att telefonen ska ringa. Idag har kommunens socialnämnd möte där de bl. a. ska bestämma om jag är värd investeringen att få skickas på behandling. Jag besökte det tilltänkta behandlingshemmet igår, Kvinnohemmet i Hudiksvall och fick en gnista hopp. Jag är så slut på alla plan, psykiskt, emotionellt och fysiskt. Jag har från att vara en högfungerande, heltidsstuderande och heltidsarbetande mamma gått till att bli ett vrak på mindre än tre månader. Jag behöver hjälp. Min senaste dryckeskarusell slutade med en veckas abstinensbehandling, jag var otroligt sjuk. Skammen är stor, detta hade jag aldrig trott att jag skulle komma att behöva. Det var inte tanken på abstinensbehandling som ens nästan föresvävade mig när jag stod i Systembolagets kö med hat- och kärleksobjektet - vinboxen. Men, så långt gick det alltså och det gick skrämmande fort. Jag har iofs övat till och från de senaste 4-5 året, men denna resa var av en helt annan kaliber och jag tappade all kontroll och allting annat också....Nu är jag helt nollställd, hårddisken är raderad och det behövs en städning av den och ny programvara. Jag är så ivrig att få hjälp och verktyg för att kunna få ett nytt liv, för att kunna FÅ ett liv. Jag har kapitulerat totalt. Är beredd att göra vad än folk (behandlare) säger till mig att göra, jag tänker försöka mitt yttersta att inte lägga in mina egna tankar och värderingar eller försöka manipulera situationer. Jag är uppgiven, jag har dragit mig fram med mina högmodiga hopsnickrade anledningar till varför jag inte behöver sluta dricka och jag har kört mig själv i diket....om inte utför ett stup. Önskar mig bara ett liv, ett värdigt liv. Håll tummarna för att kommunen också önskar mig det. Stor kram till alla kämpar och alla andra!