av Teaterapan

vem är jag? 34 år, tvåbarnsmor, superroligt och intressant jobb, god ekonomi och med många goda och nära relationer. just ja! sen dricker jag alldeles för ofta och blir alltid den som "är roligast på festen, jävlar vilket drag du drog igång!". jättekul epitet när man festar med andra festprissar, otroligt pinsamt när man äter middag på typ konference tillsammans med de som kan hantera sin alkoholkonsumtion...
finns så mycket jag vill/kommer skriva av mig om här; om mitt första möte med denna ljuvliga drog som fick mig att glömma min ständigt närvarande ångest och oro, om skammen, om alkoholiserade släktingar (och om släktkalas som "varit så jäkla kul, alltså din släkt är störtskön att festa med, så himla härliga människor, men shit vad rädd jag blev när din morbror ramlade med bakhuvudet rätt ner i stenplattorna!" :/
vill även berätta om att alkoholen, aldrig maten eller umgänget, varit viktigast på alla bjudningar och restaurangbesök genom åren. att det som lockat med "en tjej-kväll" alltid varit ruset, det goda samtalet och en trevlig kväll har alltid bara varit en bonus. om alla dagar "man haft en förkylning i kroppen och verkligen inte mått bra" när man varit så bakis på jobbet så man knappt hållit ihop.
vill skriva om hur så mycket tid av varje dag, vecka, månad och år som har handlat om alkoholen! har (i jämförelse med de jag läst om här) kanske inte druckit ENORMA mängder. men i drygt 20 års tid, sen jag var 13 år, har jag verkligen VARJE vecka (förutom under mina två graviditeter och ca en månad efteråt) druckit 1-3 gånger i veckan. väldigt sällan en gång och väldigt ofta tre gånger.... och eftersom jag har så svårt att dricka lagom är de flesta dryckeskvällarna följda av minst en, oftast två, dagar med extrem bakfylleångest och hemska fysiska besvär pga alkoholen. sen kommer längtan igen, längtan efter att ikväll, ikväll få gå in i vindimman... så all and all: typ NOLL dagar som inte kretsar kring längtan efter, ruset av, eller biverkningar från just ALKOHOLEN! helt sjukt och jag måste bryta detta! allt ovanstående vill jag skriva mycket mer om, men för nu nöjer jag mig med: jag måste få bukt på mina alkoholproblem!

Pellepennan
tis, 2014-02-11 - 09:09

Och varmt välkommen in i värmen. Ser fram mot att läsa dina berättelser.
Lycka till med förändringen!

//PP

Proffset
tis, 2014-02-11 - 10:37

...terapeutisk dagbok. Om inte annat så är det intressant för dig att läsa hur du kände i början mot säg.. om en månad?

Hur det artar sig märker du. Kanske går det så bra att du inte dricker mer, eller så kan du lära dig att hantera alkoholen normalt.
Det sistnämnda verkar dock få förunnat att klara av, åtminstone av de som sökt sig hit till forumet. Men det lär nog visa sig.

Ser fram emot att läsa dina inlägg!

/ Kille, strax över 40.

Teaterapan
tis, 2014-02-11 - 11:25

vill ju verkligen börja "se" och förstå mitt drickande och att skriva här och kunna gå tillbaka och läsa känns som ett jättebra verktyg för det.
mitt (första) mål är att klara av att dricka normalt vilket jag kommer att ge en chans. men som du skrev verkar det få förunnat.... men jag vill iallafall försöka!
vad jag börjat med är att jag bestämde mig för att ta två helt vita veckor (har som jag skrev tidigare aldrig, förutom under graviditet, hänt de senaste 20 åren.) jag började lördagen 1 feb (efter att under fredagen blivit dyngrak, ute och åt finmiddag med sambon. såklart vin och champagne på restaurangen och sen skulle vi "bara vidare och ta EN kaffedrink innan vi gick hem"... x antal timmar senare stod jag och kräktes bakom staden bibliotek och har inget minne alls av taxiresan hem...) och har inte druckit en droppe till dags dato, 11 dagar! mkt stolt över det, det har varit svårt men inte omöjligt. min "pepp" till mig själv har varit att klarar jag inte detta får jag fan lägga in mig! typ...
iallafall, nu på fredag skall jag träffa två väninnor och vi ska gå på afterwork. mitt "test" är att klara av att dricka MAX tre glas vin och sen åka hem... jag SKA klara det! återkommer med resultatet....

Marresan48
tis, 2014-02-11 - 12:31

Är det någon mer som är orolig för sin lever?

Tror jag har ont under högerrevbenen..

Teaterapan
tis, 2014-02-11 - 14:40

För mig är inte ångesten över levern värst, mer vad jag kan ha förstört i hjärnkapacitet.... Men är du orolig för levern tycker jag att du ska ta kontakt med din vårdcentral och be att få ta prover. Inget att skämmas för, du bryr dig ju bara om din hälsa vilket endast är ansvarsfullt!

konstnären
tis, 2014-02-11 - 14:43

Själv hade jag jäkligt ont i levern i september förra året. Jag hade druckigt flera
månader. Tog leverprov och värdena var skyhöga. Går nu och tar prover en gång i månaden
och nu har jag toppenvärde på grund av att jag slutade dricka. Men jag får gå på koll i
ett år, men det är bara bra. Jag vet ju inte om det är levern du har ont i. Kan bara
säga att det var en gnagande smärta.
Ha det bra
Konstnären

konstnären
tis, 2014-02-11 - 14:45

Instämmer i kören, välkommen ska du vara. Det är skönt att skriva av sig och få respons.
Forumet har hjälp mig oerhört mycket.
Konstnären

Teaterapan
ons, 2014-02-12 - 10:49

jag har haft en bra uppväxt. närvarande föräldrar, tryggt hem, materialistisk gott ställt, mycket vänner och allt sådant. MEN. trots att jag nog uppfattas som en glad och positiv tjej är jag född med ångest och oros/katastrof-tankar. nu i vuxen ålder har jag fått diagnostiserat att jag har problem med min seratonin-halt. min mor är lika dan så det ligger nog i generna...
iallafall: hade min första panikångestattack när jag var sju år och ja, alltid lite ångest och oro närvarande så långt tillbaka jag kan minnas. men så en kväll, jag var 13 år, det var dags för första discot på högstadiet och vi i kompisgänget hade lyckats få tag på dricka. jag vart full efter bara någon timme och den känslan.....den ljuvliga, underbara, härliga, enkla, euforiska, trygga, varma, lyckliga känslan där jag äntligen släppte kontrollen och alla spänningar försvann: den glömmer jag aldrig! det var första gången som jag bara var tillfreds, minns att jag redan då tänkte: oj, är det så här livet kan vara? är det så här man skall må? naturligtvis så uppnår jag inte den starka känslan varje gång jag dricker(snarare blir den nog svagare och svagare...) men jag kan verkligen se att jag redan vid första mötet blev djupt förälskad i berusningen alkoholen gav och sedan dess är det bara mina hårda krav på hur man bör/ska leva och vad som är okej som gjort att jag inte ständigt befunnit mig i dess varma famn. sorgligt men sant.
hur jag nu skall leva mitt liv utan att regelbundet ett par gånger i veckan få lov att krypa in i denna varma famn är just nu svårt att förstå.

Minz
ons, 2014-02-12 - 12:31

Den kärleken verkar många av oss ha upplevt. Känner igen det med låga serotoninhalter. De flesta i min familj måste knapra på "lyckopiller". Undrar bara hur det hade varit om föräldrarna fått hjälp tidigare. Pappa har haft panikångest och mamma varit väldigt deprimerad. Jag och syrran har påverkats en hel del. A gav underbar respit i tillvaron. Förmodligen hade jag börjat knarka också, om jag vetat var man fick tag på sånt i tonåren. Den varma välkomnande famnen, som klämmer för hårt ibland, får vi nog försöka hitta någon annanstans. //M

Proffset
ons, 2014-02-12 - 15:50

Annars kan det vara en grej att kolla upp. Blev lite AHA när jag stötte på begreppet HSP första gången. Mycket föll på plats kan man säga.

Tror att det är många som blev kära i alkoholen tidigt här, så även jag!

Teaterapan
ons, 2014-02-12 - 19:32

För era tankar!
Minz: har ätit "lyckopiller" i drygt 10 år så jag är helt fri från panikångest och mår mkt mkt bättre än under min barndom/tonår men fortfarande kan inget jämföras med välmåendet under berusningen... Men som du skriver får man försöka hitta dessa oaser av tillfredställelse på annat håll, känns bara lite svårt just nu... Sen är jag som du skrev någonstans (har läst hela din tråd) oxå en missbrukarpersonlighet. Har dock alltid vetat om det vilket fått mig att aldrig någonsin prova ngn tyngre drog än alkohol, jag hade blivit fast direkt... Jag var dock spelberoende under ett par år men lyckades få bukt på det. Kan nu spela lite å ibland men helt kontrollerat, vilket ger mig en förhoppning om att jag kommer, någongång..., kunna ha en normal relation även till alkoholen...
Proffset: ska genast googla å kolla upp ditt tips närmre, tack!

SofieJ
tors, 2014-02-13 - 12:50

Hej teaterapan. Jag är helt ny på sidan och din historia är lite som min.. 2 barn. 34 år..
Jag har vart deprimerad, haft panikångest attacker, ångedt osv.. i årevis...Har precis erkänt för mej själv vad det egentliga problemet är.Alkoholen.. om det är alkoholism eller inte vågar jag inte helt tänka på än. Jag har i väldigt många år levt i förnekelse fast jag nu inser att jag innerst inne vetat detta hela tiden. Jag har alltid druckit väldigt mycket och haft väldigt "kul" Men i de sista åren har det gått över till att när jag väl börjat dricka hiver jag inpå tills jag sedan dagen efter vaknar av minnesluckor och extrem ångest. Jag har skällt ut min sambo så ofta att han bara sitter och gråter. Jag kan inte sluta dricka när jag börjat. Ångesten över hur jag betett mej är så kraftig att det enda sättet på att få det att försvinna är att dricka igen.. kväll efter kväll... Jag bestämde mej på nyårsdagen att kontrollera drickandet. Sluta dricka varje dag. eller nästan varje dag..Efter det här jag druckit bara på lördagarna men har efter sist helgs katastrofala händelser som resulterat i oerhörd ångest bestämt mej för att sluta helt i en period. Detta gör mej livrädd och lättad på samma gång. Livrädd för jag inte ska kunna njuta av alkohol längre. vad ska jag göra istället? Men lättad för att jag äntligen förstått att jag är på väg att förstöra mitt liv. Och min familjs liv. Jag har under denna veckan gråtit floder varje dag men ändå känt mej lättad och hoppfull och till och med lite glad. En känsla jag nästan glömt bort...

Teaterapan
tors, 2014-02-13 - 18:02

Ja du, vi verkar onekligen lika:) har imorgon haft två vita veckor som varit väldigt upp och ner.... Jag är som du, full av insikt att jag sedan länge haft problem med alkoholen, men än så länge inte redo att säga att jag är alkoholist och helt ge upp drickat... Imorgon ska jag, sambon å ett par vänner ut och äta och jag kommer dricka MEN jag har gett mig själv en maxgräns och jag ska försöka med all min viljestyrka att hålla mig till den. Jag känner mig stärkt av att jag fixat två vita veckor, det trodde jag nämligen ALDRIG att jag skulle göra...
Som dig har jag oxå otroligt deprimerande tankar om att allt "roligt" i livet kommer försvinna om jag slutar dricka helt... Men även det har blivit lite bättre dessa två veckor, har hittat lite hopp om att annat faktiskt (kanske...) kan ge mig det alkoholen gett mig i alla år...
Min drivkraft att förändra mina alkoholvanor är nu mkt mina barn, än är de små men tiden går fort, rätt vad de är är de stora och jag vill INTE ge dem samma alkoholklimat under tonåren att växa upp i som jag själv har haft, önskar så att alkoholen inte blir lika "självklar" för dem.
I alla fall: lycka till! Jag håller tummarna att du lyckas hålla alkoholen stången!

santorini
tors, 2014-02-13 - 19:41

Ni säger att ni är rädda för att ni inte ska kunna njuta av alkoholen längre eller att drt roliga ska ta slut om ni inte får dricka. Läs igenom era egna inlägg och se hur "roligt" det verkar vara med ångest och baksmälla eller hur mycket ni "njuter" av blackouter eller av att mannen blir nerskälld så han gråter. Låter det kul? Nej skärpning brudar, det finns inget bra med alkoholen när det gått så här långt. Lägg av och kämpa för det istället för att försöka begränsa. Det går så bra utan. Då blir livet mycket roligare kan jag lova.

Teaterapan
fre, 2014-02-14 - 07:57

du har naturligtvis rätt i det du skriver. men riktigt så enkelt känns det inte just nu, minnet är selektivt så det man kommer ihåg de stunder man vill ha alkoholen kvar i sitt liv är den berusande avslappningen, alla roliga fester, hur mysigt det är att laga god mat och samtidigt zippa på det där goda vinet, hur härligt det känns att efter en jobbig arbetsdag veta att man ska få möta sina närmsta vänner för ett glas på favoritkrogen.... och ja jag vet, flera av dessa tillfällen har inte slutat lika bra som de börjat men som sagt: minnet är selektivt....
jag förstår att det kan verka oerhört naivt att tro att man skall kunna plocka russinen ur kakan och bara ha kvar det bra av alkoholen, om några år är det möjligt att jag idiotförklarar mig själv för den idén. men just nu tänker jag så här: det har tagit mig drygt 20 år att få denna osunda relation till alkoholen, det måste få lov att ta lite tid innan jag hittat min egna sunda relation till den. att helt avstå den är det väl mest troligt att jag kommer hamna i till slut men jag vill ge mig själv en chans att ha ett normalt förhållande till den. om inte annat så för att jag den dagen jag bestämmer mig för att helt "göra slut" på alkohol-förhållandet så ska jag veta att det verkligen är enda utvägen.
blev lite rörigt det här men jag hoppas du förstår kontexten: jag behöver lite mer tid innan jag hittat så rätt att jag kan ta några definitiva beslut, jag är precis bara i början på min väg att ta itu med mina alkoholproblem.