Jag tycker det är svårt att förklara för anhöriga att man vill sluta dricka. Jag upplever att många förminskar mina problem, att "du måste bara lära dig att dricka lagom", men det är ju just det jag inte kan. Jag känner i dagsläget att det är enklast att vara ärlig med att att jag anser att jag har ett problem för att folk skall lämna mig ifred och inte försöka dra med mig ut eller truga med alkohol. Jag berättade för min mamma att jag kommit till ett vägskäl, att jag tycker det räcker nu. Hon undrade vad jag hade gjort, som var så hemskt. Men jag har ingen lust att berätta för mina anhöriga vad det var jag gjorde som gjorde att jag kom till ett vägskäl, eftersom jag skäms.
Alltså, jag förstår att det bara är upp till mig att bestämma mig och att det kommer finnas oförstående människor för evigt. Jag behöver inte berätta någonting om jag inte vill såklart, men då blir det så svårt att få anhöriga att sluta tjata. Varför kan de inte se mitt problem på samma sätt som mig? Jag trodde det var uppenbart för alla. Jag tror att det är för många i min närhet dricker mycket själva och känner sig provocerade av att jag vill sluta. Eller så vill dom inte inse att jag har problem.
Jag väntar mig inget svar på problemet, bara säga att det är svårt. Sitter bara just nu och funderar på att anhöriga kommer bli ett kämpigt hinder på vägen...