Hej!
Jag är 26 och redo att säga hasta la vista till alkohol för gott. Förut led jag av panikångest som gjorde att jag inte drack. Varje gång jag druckit vaknade jag kl 05 och trodde hjärtat skulle stanna jag ringde gråtandes till vårdcentralen. Jag hanteradet det. Kunde dricka alkohol igen. Åt anti-depp och atarax. I våras bestämde jag mig för att bli tablettfri. Det enda som nu orsakar ångest är om jag druckit. (nu i efterhand undrar jag om jag ville fixa min ångest eller att kunna dricka alkohol, låter som det sistnämnda. Tragisk!) Det spelar ingen roll hur mycket eller hur lite. Så fort jag minns ett beteende jag haft under alkoholens påverkan blir det fylleångest. Jag kan ha sms:at någon, varit flörtig, legat med någon etc. Ofta sökt bekräftelse hos sviniga killar. På den senaste tiden har jag börjat bråka med mina vänner. Jag tar ut min frustration på dem. Jag ser bara nackdelar med mitt beteende när jag dricker. Samtidigt nu när jag tog beslutet att ha en nykter jul och nyår möts jag av motstånd. Hela hösten har jag försökt vara nykter och det har funkat ett par gånger, men såfort polarna börjar snacka med en känner jag som att jag sviker DEM för att jag inte dricker. Har druckit för deras skull ibland. De peppar mig till att det inte är någon big deal att dricka etc.
Jag har undrat varför de inte peppar mig till det jag INTE vill - dvs inte dricka? Aldrig har de sagt "Om du inte vill dricka, förstår jag. Vi gör något annat!". Istället låter "Men du behöver inte dricka så mycket. Kom igen osv". Jag klandrar inte dem. Det är samhället. Normen med alkohol. Nu har jag suttit hemma på helgerna ensam och undvikit kontakt med vännerna för att jag vill vara nykter. Till och med ljugit och sagt att jag är bortrest för att jag vill bli lämnad ifred. Jag har ju världens bästa vänner som vill göra saker, men jag kan inte förklara varför jag vill vara nykter. Försökt så många gånger men de tror det har att göra med mycket mildare saker. Jag älskar söndagar till torsdagar. Men inte helgerna. Då ska det drickas och jag sitter i min ensamhet. Funderar på om det är värt att offra ångest för att få lite mänsklig kontakt. Vet inte vad som är värst. Ensamheten eller ångesten? Men varje gång jag genomlidit ensamma lördagar och fredagar, den där söndagen när jag går upp kl 07 och drar till gymmet. Fy fan vad bra jag mår! Så, det jag vill komma till. Hur träffar man nya vänner, nyktra vänner? Skulle vilja träffa någon att hänga med om helgerna, gärna dejta någon som inte dricker och ränner ute. Hur har ni gjort för att skaffa ert ett nytt socialt umgänge? Bor i Västmanland om ni har tips.
Inte meningen att skriva sådan långt inlägg, men det bara kom ur mig.