Sitter här på söndagkväll efter att ha druckit mig berusad varje kväll sedan i onsdags och inser att så har det varit varje helg och ledighet i många år nu. De senaste åren har det allt oftare blivit även till vardags, inte så stora mängder då, men absolut tillräckligt för att vara lätt bakis på morgonen efter.
Drickandet till vardags har också blivit allt mer "i smyg" för mina tonårsbarn och särbo. Ingen har sagt något, men det vore väl konstigt om åtminstone barnen inte märkt att jag smusslar och luktar alkohol. När jag är tillsammans med särbon dricker jag inte till vardags, men på helgkvällarna dricker vi tillsammans.
Jag har blivit allt mer upptagen av att tänka på alkohol, antingen med planerande för att kunna dricka, eller med skuldkänslor för att jag inte kan låta bli.
Det känns inte alls bra. Vill använda min energi till annat. Jag bestämmer mig titt som tätt för att nu ska jag inte dricka något på hela veckan eller nu ska jag ha en nykter månad, men det går ju inte så bra...Och skuldkänslorna växer. Känner mig som världens sämsta mamma och är livrädd att mina barn ska ta skada.
Jag hatar mig själv när jag undviker att prata med mina barn för att de inte ska märka att jag druckit. Märker också att de håller sig lite på avstånd sådana kvällar. Det är så sjukt!
Jag vill inte vara så här!
Har sneglat på AA:s hemsida och funderat på att gå på ett möte för jag känner att jag behöver stöd i detta, men steget känns för stort. Att erkänna mitt problem för andra känns som ett gigantiskt nederlag, även om jag med mitt förnuft inser att det naturligtvis inte är det. Men nej, jag är inte där än att jag klarar att ta det steget! Därför skriver jag här istället.
Tänker att det får bli en som dagbok. Och får jag dessutom lite stöd och pepp är jag innerligt tacksam!

Helena

lena

Jag är också ny här. Känner igen mig i det du skriver. Har idag börjat min resa till ett nyktert liv. Vi kämpar tillsammans. /Lena

HelenaN

Nu gjorde jag det, hällde ut all alkohol som fanns kvar i huset efter helgen! Hade tänkt dricka upp det - som jag brukar göra - och spolade också up ett glas vin. Men det tog emot att dricka så jag hällde ut allt i vasken. Vilken skön känsla!

lena

Jag har inte druckit någon alkohol i dag. Känns skönt! Då var dag 1 avklarad.

HelenaN

Första morgonen på länge utan baksmälla! Fast inte känner jag mig ett dugg pigg och utvilad. Kunde inte somna utan låg istället och ältade skuldkänslor halva natten. Kände i alla inget sug att dricka, så något positivt var det i alla fall.
Och nu är det ny dag och nya möjligheter!

HelenaN

Nu har jag sagt till barnen att jag kommit fram till att jag inte vill dricka alkohol mer eftersom jag tycker att den börjat ta för stor plats i mitt liv.
Reaktionen blev ganska onintresserad, ungefär som om jag hade sagt att jag ska köpa nya skor eller något.
Vet inte om jag ska tolka det positivt, alltså att de inte har upplevt något större bekymmer med mitt drickande, eller negativt som att de inte riktigt tror på det.
Hur som helst gör det mig ännu mer motiverad.

HelenaN

Den andra dagen utan baksmälla har börjat, men känner mig minst lika trött som om jag skulle ha druckit. Kanske beror på att jag ägnade halva natten åt att läsa i trådar här på forumet. Vad berörd jag blev av alla berättelser! Tänk att vi är så många som på var sitt håll kämpar med att bli fria från alkoholen eller medberoendet.
Det är en sorg att inse hur stark denna drogen är för oss som trillat dit, men också en enorm tröst att känna att jag inte är ensam. Tack alla ni som delar med er och finns där för att stötta och hjälpa!

PP

Hej Helena

Läste ditt inlägg att du berättat för barnen. Tänkte på min egen olust att berätta om alkoholproblemen för mina barn och anhöriga, i synnerhet i början. Jag tycker det är modigt samtidigt som det innebär en liten risk. Barnen har som du skrev märkt av ditt drickande. De drar sig undan när du dricker, så det tror jag verkligen du kan utgå ifrån, förminska inte den insikten ;-)

Jag tror alltså tyvärr att du kan utgå från variant 2 när du analyserar deras reaktion. Tycker det är modigt att berätta för barnen, men det är samtidigt något som nu förpliktigar till varaktig förändring. Ja, förändring är ju det vi eftersträvar, men det är samtidigt en risk att berätta, om man som så många av oss i början, är orolig för att misslyckas. Det var nog därför som jag själv "fegade" ut, och det tog säkert över ett halvår innan jag vågade berätta om min förändring, för någon i min närhet. Inte ens idag - efter 1 1/2 år har jag klarat av att säga att förändringen är permanent och att jag idag är en nykter alkoholist. Usch, jag får fortfarande rysningar av att skriva så om mig själv :-)

Tycker det är modigt, men jag tror nog du beslutade att berätta för att "höja insatsen". Jag hoppas innerligt att du klarar av att hålla löftet, och jag tror det, för du verkar beslutsam och motiverad. Kanske är det så att vi som har problem med drickat ibland inte förmår infria de löften vi ger gällande att förändra vårt sätt att dricka. Vi bör nog vara medvetna om att så snart vi berättar om våra avsikter att förändra, så är det i våra barns värld ett löfte. Bryter vi sedan det löftet så är skadan i förtroendet nog större än innan.
Jag kände samma sak när jag efter ganska lång tid berättade. Jag var livrädd. Jag upplever det som att det tar tid att återbygga ett skadat förtroende. Men det går, det är det fina ;-)

Fortsatt lycka till med att infria ditt löfte. Det är ju faktiskt helt möjligt!

//PP

HelenaN

O ja, jag känner verkligen att mitt löfte förpliktar. Och det var nog det som var meningen. Berättade också för särbon som inte blev förvånad eftersom jag pratat om hur less jag är på alkohol länge.
Han tycker också att det är självklart att han inte heller dricker hemma hos mig. Vi får väl se vilken effekt det får på vår relation framöver, men jag är hoppfull :)

Det var skrämmande att läsa ditt inlägg. Jag kan i princip lägga karbonpapper över ditt inlägg och bara skriva av det för att beskriva min situation!

HelenaN

Såg att du verkade vara nyregistrerad här också Valeria. Då kan vi ju peppa varandra!
Jag håller på med en lista med skäl till att jag inte gillar att dricka alkohol. Tänkte att den kan vara bra att ha när modet börjar svikta, vilket det väl säkert kommer att göra så småningom. Just nu känner jag mig inte alls sugen på någon alkohol, men det kan ju vara så att min kropp och mitt psyke inte riktigt fattat vad de gått miste om ännu :)
Får se hur det blir till helgen, för på helgerna är alkoholvanan djupt rotad sedan många, många år.
Lycka till på din resa!

lena

Strongt av dig att berätta för barnen, det har inte jag gjort än. Är så rädd att göra dom och mig själv besvikna. Nu är det dag 3 för mig och det går väldigt bra, mycket tack vare gymmet. Är trött och slut när jag kommer hem. Det känns skönt.

HelenaN

Det kanske inte var så smart att berätta för barnen så här tidigt på resan, men nu är jag ju bara tvungen att fortsätta... Och någonstans inom mig känner jag mig väldigt trygg med mitt beslut att skippa alkoholen. Har aldrig känt så förut när jag försökt hålla upp eller dra ner, men nu ser jag nästan fram emot att stångas med suget när det kommer!

Hej och tack för din respons! Mitt bekymmer är att verkligen älskar att vara berusad och inte kan tänka mig ett liv utan alkohol. Dessutom vad ska man dricka i stället? Jag gillar inte söta drycker. Fattar inte hur det här ska gå....jag hoppas verkligen att jag ska kunna hitta sätt att dricka kontrollerat. Läste att det har kommit en forskningsrapport om att det är en myt att man måste avstå helt. Suck.....

HelenaN

Om du verkligen älskar ruset är det svårare förstås...Varför vill du sluta?

För min del älskar jag den där känslan av värme, lätthet och glädje som kommer efter de första klunkarna men där tar det slut. Jag gillar inte alls att känna mig ostadig, sluddrig och oskärpt. Så priset för typ en halvtimmas glädje varje gång är för högt. Att dricka bara ett glas funkar inte för mig. När jag fått det första måste jag numeta ha minst två till för att känna mig någorlunda nöjd. Och har jag tagit två till så tappar jag omdömet och då slinker lätt några glas till ner av bara farten.
Så för mig är det allt eller inget.

HelenaN

Nu på hemväg från jobbet känner jag första suget sedan i söndags. Har haft en ganska krävande dag och är trött. Der är i sådana lägen jag ofta brukar känna sug, när jag tänker efter.
Och då är det lätt hänt att ta sväng om bolaget och köpa en flaska...Men inte nu! Nu får suget bara vara och så får jag se hur det går. Intressant faktiskt :)

Jag menar den där inledande känslan som du beskriver så bra! Jag vill lära mig att sluta efter tre fyra glas eftersom jag har svårt att tänka mig ett alkoholfritt liv

utan alkohol? Går det? Nej jag skämtar, men är kul att hänga i barer och snacka med folk och skönt att dricka vin i soffan. God mat utan vin eller öl? Meningslöst om du frågar mig

HelenaN

Suget bara försvann efter mat och en drink bestående av vatten och äppelcidervinäger :)

Jag förstår den där känslan av att saker blir meningslösa utan alkohol. Själv fasar jag lite för semesterresan vi har bokat i sommar. Har älskat den där känslan när man sitter i utrikeshallen på Arlanda med ett glas vin och en pirrande känsla av förväntan i kroppen. Ska jag nu sitta där rätt upp och ner på en stol och känna mig helt tom och vardaglig, medan resten i sällskapet skålar och blir fnittriga och glada? Tyvärr var semestern redan bokad när jag kom fram till att sluta dricka, annars hade jag nog valt en helt annan sorts resa. En alkoholfri hälsoresa eller nåt. Det skulle jag kunna känna mig förväntansfull inför även utan alkohol. Men på den vi ska åka är alkholen typ 99% av nöjet. Det känns det som nu i alla fall. :(