av tystnadsvrål

tystnadsvrål
ons, 2018-12-26 - 20:02

Jag har en förälder som för mindre än tre år sedan kan klassas som alkoholist. Sedan dess har det varit en väldigt jobbig berg&dalbana med brutna löften om att sluta för att bli påkommen med en ny flaska, den går i en cykel känns det som, nykter några veckor för att krascha några veckor. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska bete mig inför den här personen längre, jag är så arg och besviken. Man märker direkt hen börjar bli full efter allt smygdrickande men ifrågasätter man möts man av raseri och anklagelser. När personen är nykter kommer hen inte ihåg ett skit, man får kommentarer som "gjorde jag verkligen det?" "sa jag verkligen så?", men jag vågar liksom inte dra till med hur ledsen allt gjort mig, hur förstört de senaste födelsedagarna, resorna och högtider blivit på grund av allt detta. Jag skulle vilja säga hur ledsen jag är, hur arg och besviken jag är men jag känner att jag inte vågar eftersom jag är rädd att personen kommer använda det som anledning till att tycka synd om sig själv och motivera nästa flaska.

Personen har stöd från olika håll, inte bara familj och vänner utan enheter men trots detta verkar ingenting hända, utan det känns mest som vi anpassar oss till någon sorts rutin.
Och återfall kan jag förstå men det känns som som att denna personen antingen smygdricker lite hela tiden eller att när det gått ett visst antal veckor, ofta runt fyra-fem, så faller hen tillbaka där hen börja. Och ärliga svar får jag inte ofta när jag försöker att närma mig ämnet försiktigt, antingen kommer hen på något att göra eller så blir hen trött och går och lägger sig. Och frågar jag rakt på blir hen arg.

Jag ber om ursäkt för ett rörigt inlägg men jag hoppas ni förstår, jag vet helt enkelt inte hur jag ska hantera min ilska och besvikelse särskilt inte när jag är med denna person, för jag börjar tröttna att åka runt på denna karusell.