Hur länge orkar man stå ut

Profile picture for user Manjao

Jag lever med min som är alkoholist, det har tagit otroligt hårt på mig att erkänna detta både för mig själv och min familj, Jag skäms, Varför?

Min mans beroende har funnits där under många år, som under tid hållit sig i schack och ibland krupit fram och visat sin fulla "styrka". För sex år sedan gick hans pappa bort i sjukdom och efter hans bortgång började hans alkoholvanor öka. Det var inte längre bara alkohol på helgen utan även under vardagar och då såg jag nog inte allvaret i det hela.. tills en av hans kollegor ringde mig och förklarade sin oro.
Jag försökte prata med honom utan respons, det slutade med att hans kollega ringde deras chef och berättade.
Han fick då hjälp och terapi, det blev betydligt mindre drickande och jag kände mig så mycket lugnare, vår relation blev påtagligt mycket bättre.

Men nu sedan semestern här under 2021 har de åter raserat, hans alkoholvanor har gått från helger till alkohol varje dag. Han sover dåligt, har fått sämre fysik, ojämnt humör och hans ork finns inte där längre
Just nu känns det som jag bär upp hela vår relation och släpper jag taget kommer allt rasera, men hur länge klarar jag av att bära upp oss båda

Jag älskar min man och vill så gärna få honom att förstå hur illa hans beroende gör oss, jag vet inte längre vad jag ska ta mig till för att vi ska klara av det här..

Han vill inte lyssna och skämtar bort vår diskussion när jag bringar upp min oro

Profile picture for user Madde1972

@Manjao Hej. Tack för att jag fick ta del av ditt liv.
Fy fasen för denna alkohol.
Inann jag träffade min nuvarande man hade jag en positiv bild till alkohol. Tyckte det var kul med parmiddagar, fest tillställningar mm. Allt det har försvunnit för mig. Jag ser inte fram mot något längre där jag veta att det är alkohol med i bilden. Jag vet aldrig hur kvällen kommer att sluta. Om han förnedrar mig genom att stöta på andra kvinnor mitt framför mina ögon, om han kommer få ett vansinnes utbrott inför mina/vårt barn, har sönder grejer m.m.

Sista gången han förnedrade mig genom att "hamna" på toaletten med kvinnan vi var på parmiddag med blev droppen för mig. Så nu har jag ställt ultimatumet att det är alkoholen eller familjen som gäller. Jag har berättat för barnen att vi ska försöka en sista gång och att deras pappa/bonuspappa inte får dricka något mer för mig. Han var med på det först bara han fick "behålla" mig. Men nu har det gått en liten tid och nu börjar han med att han aldrig kommer sluta dricka, det är en stor del i hans liv etc. JAG JAG JAG. Jäkla egoister är vad de är! Jag skulle ha gått för länge sen efter allt han gjort mot mig men jag finns kvar fast denna gång med ett krav!

Jag hoppas han gör rätt val denna gång men det kommer bli tufft för oss alla och min undran är återigen om det är värt det. Han har "pissat" på mig nu i 11 års tid och det har bara eskalerat till det sämre. Jag har nästan ingen värdighet kvar och har tappat mig helt och hållet i detta medberoende.

Men som alltid älskar man ju dessa personer och vill rädda dom. Han har varit döende i cancer som barn, alkoliserad adoptiv pappa med en mamma som står vid hans sida, trots att barnen har sagt upp kontakten, svår rygg operation vilket gjorde att han inte kom ut i arbetslivet sent. Så detta har jag försökt stärka, bygga upp honom från men nu går det inte längre för jag är så långt ner att jag snart inte kan vara en bra mamma till mina barn. Är så hemskt att de ska se på hur han behandlar mig.

Men nu har jag bestämt mig. Jag måste börja leva utan att ständigt oroa mig hur helgen kommer att sluta.

Profile picture for user Tröttiz

@Manjao
Hej. Först måste du lära dig leva ditt eget liv. 💕 Du har vridit ut och in på dig själv. Tyvärr kan man inte rädda någon som inte vill bli räddad. Man kan inte fatta beslut för någon annan. Du har tappat bort dig på vägen verkar det som.
Jag tror att du skulle behöva prata med någon professionell, för du verkar vara så nere i ditt medberoende.
I en sund relation ska man känna av ett VI utan att förstöra ett jag.
Kram. 🌹

Profile picture for user Manjao

@Tröttiz tack för de fina orden 🌹
Ja det känns som att professionell hjälp är en mycket bra idé, jag känner en oro som inte försvinner på grund av hans drickande. Jag vill leva ett sunt och hälsosamt liv och precis som du skriver att vårelation skall vara Vi . Inte han jag och alkoholen..

Profile picture for user Manjao

@Madde1972 hej tack för att jag fick ta del av en bit av din vardag🌹 jag blir tårögd då jag läser och känner hur illa denna man behandlar dig, jag förstår helt hur mycket man vill hjälpa och stötta. Men han måste också vilja sluta och inse hur illa han faktiskt gör dig och din familj! Du har fått stå ut med på tok för mycket och vridit och vändit på dig själv efter hans pipa. Du måste tänka på dig och vad du mår bra av! Jag hoppas du tar ställning till ditt mående och ibland är det bättre att gå och veta att man är värd bättre
Kram till dig

Profile picture for user Nora81

@Tofu Vilken intressant frågeställning!
Jag upplever att min partner är som två personligheter som han pendlar mellan. När han är i sitt friska jag så upplever jag honom ärlig, uppriktig och med en sann önskan om att sluta dricka och vilja att vara ett god partner. Han är kärleksfull. Så tar beroendepersonligheten över och jag känner en känslomässig distans direkt och han går in i en helt annan person (så upplever jag det), känns avståndstagande, börjar distansera sig och blir som en helt okänd människa för mig. Skapar situationer som gör att han tillslut dricker för att någon gjort något eller något har hänt (oftast är det han själv som triggar igång detta). De här pendlingarna gör att jag har jag har gått tillbaka för jag tycker mig se en människa som verkligen vill ur sitt missbruk. Det blir också som en destruktiv bindning i slutändan.
I en relation med en person utan missbruk så hade jag lämnat tidigare men det är svårare och tar därmed längre tid att komma till den punkten att man måste lämna för sin egen skull. Rent logiskt funkar det ju som du skriver men känslomässigt är det mer komplicerat och invecklat. Jag känner en skuld också i att lämna en person som är sjuk och kan dö i sitt missbruk. Samtidigt i hela den här processen så blir man sjuk själv ( eller så har man de sjuka mönstren med sig från tidiagre) man börjar själv gå in i förnekelse, skuld och skam och man trycker bort sina egna behov för att på något sätt försöka rädda eller hjälpa en person som egentligen inte bli hjälp av att man agerar som man gör.
Man brukar ju jämföra alkoholism med andra sjukdomar och när en nära anhörig få en sjukdom så lämnar man ju inte bara.
Det är väl därför medberoendet kallas djävulsdansen. Jag själv har dansat djävulsdansen i två år och det tar sin tid innan man slår i sin egen botten.
Jag tror det är en god hjälp att tidigt utvecklat förmågan att sätta sunda gränser, ha en god självkänsla osv för då har man det i sig att var och en får ta ansvar för sitt egna liv.
I slutändan när man når sin egen botten så kommer man fram till precis det du skriver.
Tycker det var en jätteintressant frågeställning och det är ju precis det du skriver en medberoende behöver inse så snart som möjligt, frågan är hur man kan nå den medberoende till den insikten tidigare?

Profile picture for user Backen123

@Tofu jag tycker det är tuffa frågeställningar du ställer här på anhörigsidan. Förväntar du dig svar varför vi eller den mobbade inte går, ber nån dra åt ..... på riktigt? Vad säger din man?
Jag upplever det väldigt tydligt här vart många står efter år av rädsla, skam och mental trötthet och då är det inte så lätt att lyfta blicken. I flera år vet du nog inte om att du är medberoende, att du gör allt i din makt att allt ska bli bra för att till slut rasa eller komma i kontakt med ex den här sidan och få påbörja processen mot att ta dig ur eller tillfriskna.
Och att likställa det med mobbning som för mig förknippas så med barn känns inte heller rätt, för det är nog få barn som vågar sätta ner foten, eller?
Och som min alkoholterapet sa efter att jag ställt frågan, varför reagerar jag så konstigt, med en unfallande attityd många gånget?, du vet innerst inne att det är något som inte stämmer.

Profile picture for user Ida123

Jag har också ställt dom här frågorna till mig många gånger. Varför ställer man upp och finns kvar? Allt sunt förnuft i världen säger ju till dig att gå, vänner gör det,forskning visar att man inte kan förändra ändå så tror man om och om igen att man kan.
Kärlek skulle ju kunna vara ett svar men efter år av drickande så ser jag på min onyktre särbo och vet inte vad jag känner längre. Vi har inget boende ihop, inga barn ihop. Goda enskilda ekonomier. Jag skulle med ett kort sms bara kunna gå och ändå är jag kvar och tror om och om igen att det ska bli bättre. Nu denna gång kommer han hålla det han lovat tänker jag naivt.Och jag är verkligen medveten precis hela tiden om vad dumt det är det jag säger och tänker. Har säkert hört löftet om att sluta dricka ett femtiotal gånger under två års tid och varje gång så bryts det. Jag vet ju att snart så bryts det igen men jag stannar varje gång. Fattar inte varför? Vad får jag ut av ett sånt här förhållande som ger mer positivt än vad alkoholen ger negativt och som gör att jag stannar. Fattar inte? Jag vet ju att jag är en rätt smart tjej men allt jag gör nu är ju bara ren dumhet. Förstår ju att det är ett tydligt medberoende men kan inte fatta hur det kan bli så starkt. Lika starkt som beroendet av alkoholen känns det som. Hur bryter man det? Hur bryter man utan att gå under själv på grund av en annan människas livsval. Så konstigt att det är så otroligt svårt.@Backen123

Profile picture for user Tröttiz

@Ida123
Ja ... Har själv ett kraschat förhållande, dels pga alkohol. Jag är som du, också en "smart tjej". 😉 Hörde också av vänner att jag borde gå.. Men mitt svar var att mot mig är han snäll, nykter är han helt annan.

All kärlek i världen rår inte mot det. Alkohol. Vill inte den andra sluta, så blir det så. Det trista är att man aldrig kommer att bli viktigare än alkohol är då det kommer in ... Den har en jävla kraft. Som mitt ex sade, jag kan inte kontrollera det. Nä, jag vet ... 😔 Så ändrade han helt, kunde bli aggressiv, fräck och stingslig. Dr jekyll och mr hide

Först mot slutet satte jag gränser, kanske jag borde ha gjort det tidigare för både honom och mig. Vet inte.
Just då jag var inne i det hade jag länge en spärr att diskutera min upplevelse med drickande med honom. Antar att det är rätt vanligt hos anhöriga. 🙄 Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog upp det mer och ångrar även de gränser jag inte satte. 🤔 Men jag tänker att jag gjorde mitt bästa - just då. Och just då var jag slut, hans drickande gav mig oro, sämre sömn och matintaget påverkades och ändå höll man sig kvar.

Nyligen har han ringt mig onykter. Jag har lugnt meddelat honom att han gärna får ringa mig - nykter. Det tog han in och har hållit. Han har berättat om planer för framtiden, vilket innebär mindre alkohol. Kanske berättar det som kompis till mig eller försöker "håva in mig tillbaka", får vara försiktig där kanske att jag inte agerar med känslorna igen i stället för förnuftet. Han har långt missbruk bakom sig så han har lång väg upp.

Alltför sent gick det in i mitt huvud att man inte kan förändra någon annan, men att man kan fatta beslut i vad man själv pallar med och vill/inte vill vara i.

Det där med att bryta som du skriver... Till slut var det bara stopp för mig. Jag orkade helt enkelt inte. Om jag nådde min botten, gräns för vad jag mäktade med. Då konstaterade jag att läget gått för långt. Borde ha gått tidigare, satt gränser tidigare, ja något (!!) för jag var infernaliskt trött samtidigt som jag dock började känna någon slags sinnesro. Konstaterade att hans beroende dragit ner mitt välmående väldigt mycket. Tyvärr. Tappade mig liksom på vägen, men nu på väg upp. Är singel och gör det jag värdesätter och ger mig glädje. 💕 ☀️ Emellanåt kommer en sorg över att inte jag är med honom, men hastigt skjuter jag undan det med tankar att jag inte vill anpassa mitt liv efter alkohol. Jag vill ha annat av livet liksom. Tänker ofta även på :
** Ett sunt förhållande ska forma ett vi utan att förstöra ett jag. ** Att jag gör det jag mår bra av, vill vara i en sund relation.

Sköt om dig, ta hand om dig själv.
Fråga dig vad som är viktigt för dig och hur du vill leva. 🌹
💕

Profile picture for user Ida123

Hej Tröttiz
Jag läste din text två gånger. Jag behöver verkligen få höra att det blir ju bra när man går. Alla säger detta. Har inte hört någon säga att det blev sämre, att man ångrar sig.
Jag tror jag fastnat i att jag känner ett otroligt ansvar för honom och konsekvenserna för honom om jag går. Jag vet att det är jag som gör att han inte krachar fullständigt. Jag är där och drar upp honom om och om igen. Och nu vet jag också så klart att det inte är mitt ansvar att göra detta. Det konstiga är att jag på nåt knäppt sätt faktiskt känner att jag mår lite bra i den rollen, att få ta hand om och försöka prata till rätta och organisera. För att inte tala om ta på sig uppdraget att hälla ut alkohol och tro att nu kommer här inte drickas mer. Jag hör själv hur korkat allt låter. Därför känns det bra att få skriva av sig och reflektera över sig själv här. Jag kan skämmas över mig själv och mitt beteende.

Profile picture for user Backen123

@Ida123 Jag tror man kommer till en punkt då det är dags att kliva av djävulsdansen, fram till dess (det låter klyschigt, men det funkar) tar man hand om sig, börja berätta för nära och kära, göra bra saker för sig själv, träffa en teurapet. Be om hjälp, berätta för partner vad som händer, hur du tänker. Skriva brev, kan vara bra, då vet du vad som är skrivet och han kommer garanterat att läsa.
När jag och mina pojkar kom till vårt nya hem så fick jag äntligen slappna av, ingen klump i magen över att komma hem, så vilsamt. Idag 1 år senare jobbar jag med skammen och hantera sorgen. Det är inte lätt att gå, men att vara i en relation med en beroendesjuk är ingen barnlek och vi har bara ett liv, och det ska vi vara rädda om ❤
Kämpa nu tjejer