Min pappa har haft alkoholproblem ända sedan min mamma gick kort när jag var 4 år, nu fyller jag snart 30. Hans problem har blivit värre och värre. Covid gjorde att vi inte ens såg varandra på nästan 3 år. Förra julen blev han tvångsinlagd på sjukhus..men han vägrar dela med sig av sin hälsostatus. Han har varit på behandling i höstas men sedan fått återfall. Han säger att han vill bli nykter och samtidigt säger han ”det är inte så farligt med återfall, det är inte en stor grej, det händer alla” och att jag inte ska oroa mig för hur han mår. Men det gör jag ju såklart ändå.

Förra helgen gifte jag mig med min kille sedan 10 år tillbaka. Jag bjöd pappa på bröllopet men visste att det fanns en risk att han inte skulle komma. När jag bjöd in honom så sa jag att vi inte tänker servera honom alkohol varpå han frågar varför och senare säger att det är inget man kan säga till folk. Han sa att jag inte ger honom något förtroende och att han bestämde sig för att när han tackade ja att han inte skulle dricka.
Och ena sidan förstår jag det argumentet men och andra sidan, hur ska jag kunna lita på honom när han svikit mig så många gånger? Det är väl inte jag som reagerar konstigt eller?
Hursomhelst, så kom han inte på bröllopet och hörde inte av sig innan eller under bröllopshelgen. Är så besviken. Nu har han försökt ringa två dagar i rad men jag känner att jag verkligen inte vill prata, vad finns kvar att säga? Jag orkar inte ha en relation med honom just nu..men får så dåligt samvete när det ringer.

Har inte så mycket klokt att skriva men jag hade inte heller orkat prata i den situationen. Ge dig själv en liten paus. 🤗 Han kom inte på ditt bröllop. Självklart har du all rätt att vara besviken och du ska definitivt inte ha dåligt samvete för att du inte orkar svara när han ringer. Jag tycker att det var starkt gjort att säga att ni inte ville servera honom alkohol på bröllopet men sorgligt att han valde att inte komma. Han borde ha dåligt samvete. Kram!!

@majjsan123 Vilken stark tjej du är som verkar ha klarat dig igenom barndom, ungdom och in i vuxenvärlden trots dåliga odds ❤ Har du haft någon annan vuxen som funnits där för dig? Jag tänker att det är orimligt att förvänta sig att du ska vara ett stöd för din missbrukande pappa, men jag förstår förstås att du känner skuld, vi är ju liksom programmerade så. Självklart måste det ha varit en stor tragedi för din pappa när din mamma dog, men den som drabbades värst är ju du. Kan inte föreställa mig något värre än två föräldrar som försvinner på olika sätt.
Har du växt upp med din pappa som missbrukat, så har ju det inte gjort saken bättre, tvärtom.
Min oro gäller dig och enbart dig i allt det här. Har du och har du haft samtalsstöd genom åren? Jag blir jätterädd att allt plötsligt kommer upp till ytan när du minst anar det. För det är dig det är "synd om" och du hjälper inte din pappa heller genom att låta honom svika och komma undan hela tiden utan att det blir några konsekvenser. Kan du skriva eller säja till honom att du har fått nog och just nu inte vill ha någon kontakt och sedan hålla dig till det? Eller är det för svårt?