Orkar inte längre leva med en alkoholist . Jag vill bara dö…

@rasdirga
Hej, det låter verkligen akut. Du kan prata med en jourhavande präst på 112.
Det är svårt att veta var du befinner dig i den hopplösa tanke som du beskriver. Kan du ordna en läkartid imorgon och börja där?
Jag har känt som du. Och det var då som jag tog tag i mig själv. Det går att ta sig vidare. Men du behöver göra jobbet och bryta upp och leva det liv som du vill.
Fortsätt skriva här.
Ta hand om dig!

@rasdirga
Du är på en tung o mörk plats. Men snälla, ge inte upp!
Det kanske inte känns som det nu, men det finns hjälp att få.
Se råd ovan från Självomhändertagande.
Om läget är akut finns akut hjälp att få. Använd i då fall den möjligheten.

Gå in här i forumet o finn styrkan i att inte vara ensam. Eller Ring linjen som finns här på alkoholhjälpen.
Du har stäckt ut en hand, låt någon ta den!
Ta hand om dig o ge inte upp!
❤️

@rasdirga
Förstår din känsla, har varit där med.
Precis som svaret ovan var det då jag beslutade mig för att lämna, för att överleva och sen börja leva.
Sök hjälp och var ärlig om din situation så kommer hjälpen.
Var rädd om dig och hoppas du fortsätter skriva här, det har varit en otrolig hjälp för mig ♥️

Hej @rasdirga,

Vad bra att du sträcker ut en hand och ber om hjälp! Det krävs både mod och kraft att vända sig utåt för stöd, bra gjort verkligen. En gissning är att du levt i detta länge och har säkert försökt på flera sätt att påverka personen som då inte valt att göra en förändring. Många gånger är det så att den som är bredvid mår sämre och behöver hjälp för egen del.

Du har fått några fina svar här med lite tips om mera stöd. Hur går dina tankar kring de tips du fått? Hur mår du nu? Det finns hjälp att få. Du kan också skriva till oss på admin under fliken frågor om du skulle vilja: https://alkoholhjalpen.se/fraga

Ta hand om dig!
Rosette, Alkoholhjälpen

Hej!

Jag lever också med en alkoholist. Det går utför nu, han dricker mer och mer, varje dag. Jag gråter och gråter, känner mig ensam i hela världen. Har inte berättat för mina vänner eller på jobbet hur jag lider. Stålsätter mig för att orka gå till jobbet. Vill bara skrika rakt ut. Jag är 56 år och det känns som om livet är slut. Jag ser inget hopp och vet varken ut eller in. Vi har varit varandras stöttepelare i över 30 år och alltid respekterat och älskat varandra. Har tre vuxna barn ihop. Jag trodde aldrig att livet skulle bli så här. Vi skulle ju ha varandra för evigt. Nu tror jag inte det längre, jag tror inte jag kommer orka stanna. Samtidigt skrämmer det mig att vara ensam. Vilsen. Förlåt att det blev lite om mig, jag önskar dig kraft och styrka. Ta hand om dig! 🥰

@Fannie Ditt inlägg hade lika gärna kunnat vara mitt. Jag är bara lite äldre än du och har nyss lämnat min man som jag levt tillsammans med i snart 40 år. Två vuxna barn. Han är min bästa vän och min trygghet, men försvinner ifrån mig mer och mer. Jag tror inte heller på att vi kommer att bli gamla ihop och jag är också rädd, men jag vet samtidigt att det inte finns någon återvändo. Endera lämnar jag och lever ensam eller också går jag under tillsammans med min man och jag har kommit fram till att det inte är det jag vill. Chansen finns ju att jag har många friska år framför mig och jag har barn och barnbarn och några riktigt fina vänner som jag nu träffar på ett helt annat sätt. Mina barn har tagit avstånd från sin pappa för länge sen och mitt liv har handlat väldigt mycket om att vara medberoende. Min dotter säjer att det känns som om hon fått tillbaka sin mamma nu och det känns ju både väldigt sorgligt, men ger också ett slags hopp. Jag vill gärna fortsätta "prata" med dig här. Det känns som om vi har väldigt mycket gemensamt. Ta hand om dig ❤

Hej! Jag har inte loggat in sen jag skrev här i maj 2023. Har inte orkat. Blev glad nu när jag ser era svar här även om det är 8 månader sen. Tack! Hur har det gått? Jag mår fortfarande väldigt dåligt över situationen. Vi bor ff ihop men bråkar nästan varje dag. Jag gråter och gråter. Hittar sprit varje dag. Har tagit hjälp av kommunen och gått ett anhörigprogram. Det var ett stort steg att ta den kontakten. Efter det har jag också vågat berätta för några vänner och känner stöd. Trots att jag är så innerligt trött på hela situationen så vågar jag inte ta steget att lämna. Är så rädd att känna mig ensam. Fast samtidigt vet jag inte om det skulle kännas värre än nu, jag är ju ensam nu med fast vi är två. För min del så går processen långsamt, jag är i andra situationer på jobb o annat stabil och beslutsam, men inte när det gäller att separera eller inte. Då känner jag mig så osäker. Är väl rädd att känna mig ensam när jag blir äldre trots barn och vänner. Har knappt aldrig bott själv, vi träffades när jag var 22 år. Glad ändå att jag vågat berätta.