Jag och min man har varit tillsammans i 14 år. Vi båda hade redan ett begynnande alkoholberoende men valde att inte se det och vi har blundat för hur det eskalerat.
Vi har blivit skickliga på att dölja hur stort problemet är. Sköter jobb, hem och barn (nja, utåt sett men jag VET att de på olika sätt farit illa) men under de senaste 5-6 åren har minnesluckor och bakfylla varit vardag för mig. Säkerligen för min man också men talar vi inte om problemen finns de inte...
Jag har idag varit nykter sedan 31 juli i år. Jag nådde en botten och jag orkade inte vara den jag var längre. Det är fortfarande hårt arbete för mig att inte dricka men det går bra, jag mår bra och är stolt över mig själv, kanske har jag börjat tycka om mig själv till och med.
Varför skriver jag här då?
Det fanns idag 3 starköl i kylen. Min man drack dem innan middagen. Som han inte åt med förklaringen att han åt för mycket till lunch. Och nu för en liten stund sedan åkte han till mataffären ( vi bor utomlands så det finns starköl och vin i vanliga butiker) under förevändningen att hans salta pinnar var slut... Naturligtvis köpte han mer öl.
När jag slutade dricka bad jag honom reflektera över sin egen konsumtion och vi kom även överens om att han skulle hålla sig ifrån vinet på vardagarna. I måndags drack han två liter vin plus någon starköl... Såklart inte enda gången han inte hållit det han lovat.
Just nu samlar jag ihop mig själv för att kunna säga till honom att hädanefter får han köpa sin egen alkohol. Jag har inhandlat det tidigare för att ha kontroll på hur mkt och vad han dricker. Nu inser jag att det inte kan fortsätta. Jag kastar mig huvudstupa in i ett medberoende om jag nu inte redan är där.
Han blev av med sitt körkort pga rattfylla för 7-8 år sedan. Jag hjälpte honom att dölja det. Till ex stannade vi utom synhåll från hans föräldrars hus och bytte plats i bilen så de skulle tro att han kört hela vägen. För ca 6 år sen kvaddade han vår bil efter en kväll på puben med en kollega. Jag sa att det var jag som väjt för en annan bil. Verkade mer troligt då min man i nyktert tillstånd är en väldigt duktig bilförare. Och jag, ja, jag är ju kvinna...
Bara några exempel på mitt agerande under åren men jag tror ni ser den röda tråden.
Vad vill jag då med denna tråd?
Råd, stöd, hjälp antar jag.
Jag har problem att konfrontera honom för det känns som jag kastar sten i glashus... men jag orkar inte bära hans alkoholism när jag redan sliter med min egen.
Kram, Amanda