Min dotter är 18 och har nu sagt åt mig att hon vill att jag slutar dricka.
Jag har så länge försökt att ”klara av” att dricka men det går inte.
Jag måste sluta helt enkelt då jag inte kan leva med att svika och därmed förlora min dotter.
Jag har nog aldrig känt mig så usel som jag gör nu. Vad ska jag säga till henne? Jag är livrädd för ett liv utan alkohol. Det är ju den som får mig glad och dämpar min ångest över all skit jag bär på.
Känner mig helt slut. Bedövad. Orkar inte ens gråta.
Går och lägger mig.

@Lexie
Hej,
Min dotter är snart 16 år. Hon har inte bett mig att sluta, inte min sambo heller. Det var jag själv som insåg att jag behövde en förändring i mitt liv. Har försökt själv många gånger tidigare, men det var först efter sen jag skrev in mig här på AH och programmet som det verkligen har tagit fart och jag har kommit igång.
Jag mår mycket bättre, det går att leva utan alkohol.
Min dotter har märkt att jag dricker mindre, jag har även lagt in i diskussioner att jag har dragit ner och härom dagen så sa hon till sin pappa (min sambo), ‘du kan väl göra som mamma, sluta dricka…’ och han dricker verkligen inte mycket. Det gjorde mig stolt att hon har uppmärksammat det och ser att jag mår bättre.

Du kan göra det !
Jag vet att det är läskigt och jobbigt i början, men det blir så mycket bättre med tiden.

@cthd Hej!
Hur länge sedan började du med AH programmet? Jag är rädd för att känna mig deppig och att livet är tråkigt. Alkoholen får mig att bli lite gladare. Har haft några svåra år m depression där jag i princip sagt upp kontakten med föräldrar och syskon. Det har varit extremt smärtsamt men nödvändigt.
Att det blir bättre utan alkohol, vad och hur liksom? Vad händer som gör att man tycker det är värt att sluta?

@Lexie Hej!
Jag tyckte också att livet var roligare när jag drack, eller rättare sagt, jag hade en uppfattning om att min liv var roligare. Men det var det egentligen inte.

Jag började på programmet den 1 januari, så det är 145 dagar sedan. När jag skrev in mig här på AH så ville jag först bara använda alkoholkalendern, men den kommer man bara åt om man gör programmet, så då skrev jag in mig där. Det är ett självhjälps program där man får tänka efter och jobba med sin relation till drickandet, det finns uppgifter att göra, filmer att titta på osv. Jag tyckte det var en jättebra sak att göra, för då fick jag något att hänga upp det hela på. Programmet är 10 veckor (dvs 70 dagar) och du kan välja om du vill fortsätta dricka under tiden du gör det. Jag valde att sluta. Gjorde bara ett medvetet undantag dag 68 då jag delade på en flaska vin med sambon. Numera dricker jag men sällan.
Programmet, samt att skriva här, och läsa artiklar, böcker har gett mig mycket. Jag har också haft mörka stunder, men det blir faktiskt inte bättre för att man dricker, tyvärr snarare tvärtom.

När man inte dricker blir man efter ett tag piggare (inte i början, då är man oftast trött). Man är inte bakis, dvs pigg redan från morgonen. Efter ca 10 dagar börjar kroppen repa sig, därför är det viktigt att hålla upp lite längre en bara en vecka. Du kommer att sova bättre, du kommer att få mer energi. Du kommer också bli gladare, och när du skrattar kommer det att vara för att det är DU som gör det, inte alkoholen. Du kommer att komma ihåg vad du har sagt, hänga med i samtal. Du kommer få mer tid att göra saker, för det tar tid att dricka.

Hur mycket dricker du? Är det varje dag eller dricker du för mycket under vissa stunder?

@cthd
Jag har druckit 4 dagar i veckan ibland 5.
Det blir 1-2 flaskor vin varje gång. Har druckit sedan 8 år tillbaka.
Har jätte jätte jättesvårt att prata om detta då jag råkat väldigt illa ut när jag sökte hjälp från vården. Är livrädd att bli identifierad. Kommer aldrig berätta för vården någonsin igen.
Allt började med en påfrestande arbetssituation som gjorde att jag ”tog ett glas” för att stressa ner. Var ofta arg och alkoholen gav mig mer ork och jag blev gladare. Visst är det tyngre på morgnarna och med tiden har ångesten krupit fram. Blev deprimerad men jobbade. Humöret svängde, tålamodet tröt, bråk m ungarna, mina föräldrar och syskon reagerade men skällde mest på mig och använde sig av pekpinnar. De frågade inte hur jag mådde eller varför jag drack. Nä, däremot påtalade de gärna mina fel och brister som person osv. De har iofs alltid varit så. Jag är något av ett maskrosbarn som vuxit upp i en dysfunktionell familj. Jag har sannolikt en NPF diagnos och varit annorlunda från alla i familjen. Min pappa har extremt sällan visat mig kärlek eller omsorg men vääääldigt ofta varit direkt elak och visat hur jag inte duger. Jag har alltid kämpat för att få hans uppmärksamhet och godkännande tills d att jag träffade min man. Då fick jag riktig kärlek och känna mig ordentligt trygg för första gången i mitt liv.
Efter det har jag vuxit mycket, utbildat mig och vi har i stort sett ett mycket bra liv tillsammans.
Men jag har extremt svårt när någon kritiserar mig. Ältar i mitt inre och mår jättedåligt.
Min jobbsituation var sådan att jag hade en tjänst på chefsnivå där jag också fick mycket kritik. Det blev som en besatthet hur jag ständigt tänkte på det och hur orättvist jag upplevde det. Jag ältade det heeela tiden i typ två år!! Kände mig galen i huvudet tillslut! Där kom alkoholen in. Blev också så vansinnigt ledsen och besviken över hur min släkt betedde mig och valde att ta avstånd från de. DÅ fick jag ordentligt m skit från de. Jag var ett ”svin…syns & hörs hela tiden… beter mig illa..etc”.
Jag började drömma mardrömmar om min släkt. Sjukt läskiga och de var alltid ofattbart elaka i drömmarna. Jag låg och skrek, slogs och min man fick väcka mig ur drömmarna. Varje vecka i två år och sedan glesare. Lyckades byta jobb ändå och trivdes riktigt bra med det nya jobbet. Det var min frizon liksom. DÄR hämtade jag energi, kunde glömma allt någorlunda och kände att jag dög och ibland t.om bra! Kom bra överens med alla!
Finns sååååå mycket i bakgrunden men en kväll fick jag nog. Tyckte inte livet var värt att leva och tyckte verkligen att det vore bättre för mina barn om de slapp mig. De hade naturligtvis börjat märka av mitt drickande.
En kväll slutade i psykiatrin och de skickade remiss till beroendevården. Gick dit, var deprimerad, lämnade prover som visade på hög alkoholkonsumtion. Då jag har bil i jobbet pratade läkaren m mig om mitt körkort och jag sa att jag kör aldrig m alkohol i blodet och kan verkligen lova det. Läkaren skulle därefter sluta och jag skulle få träffa en ny. Blev covidsjuk och var därför tvungen att avboka två tider i följd. Då anmäler den nya läkaren (som aldrig träffat mig!) till Transportstyrelsen!! Jag har aldrig känt mig såååå kränkt! Blev fullkomligt skogstokig, ringde dit, grät, skrek till ansvarig överläkare att det var som att bli mentalt våldtagen plus att läkaren saknade juridisk grund enligt advokat jag konsulterat. Tappade ALLT förtroende för vården. Var tvungen att lämna prover 6 månader som kostade tusentals kronor. Det gick bra MEN någon djävel skvallrade till min arbetsgivare som heeeeelt oväntat ger mig sparken! Hade en sorts konsultanställning så jag kunde inte bestrida det. Fick höra att jag hade samarbetssvårigheter!! Hen vägrade ge mig någon info i övrigt. Jag hade kommit så bra överens m alla!!! Vad fan hände??
Jag sjönk nu ännu djupare ner i träsket. Drack mer och oftare. Hittade lite konsultuppdrag men vantrivdes. Ville dö men förstod att jag inte fick dö då jag hade barn.
När jag ca 6 månader senare söker ett jobb händer en märklig grej. Den nya arbetsgivaren berättar att hen VET att jag vårdats i psykiatrin och att jag blivit anmäld till Transportstyrelsen.
Jag: Vaa????
Huuuuuur i helveeeete hade det gått till???
To be continued… kan inte skriva mer just nu.

@cthd
Jag har druckit 4 dagar i veckan ibland 5.
Det blir 1-2 flaskor vin varje gång. Har druckit sedan 8 år tillbaka.
Har jätte jätte jättesvårt att prata om detta då jag råkat väldigt illa ut när jag sökte hjälp från vården. Är livrädd att bli identifierad. Kommer aldrig berätta för vården någonsin igen.
Allt började med en påfrestande arbetssituation som gjorde att jag ”tog ett glas” för att stressa ner. Var ofta arg och alkoholen gav mig mer ork och jag blev gladare. Visst är det tyngre på morgnarna och med tiden har ångesten krupit fram. Blev deprimerad men jobbade. Humöret svängde, tålamodet tröt, bråk m ungarna, mina föräldrar och syskon reagerade men skällde mest på mig och använde sig av pekpinnar. De frågade inte hur jag mådde eller varför jag drack. Nä, däremot påtalade de gärna mina fel och brister som person osv. De har iofs alltid varit så. Jag är något av ett maskrosbarn som vuxit upp i en dysfunktionell familj. Jag har sannolikt en NPF diagnos och varit annorlunda från alla i familjen. Min pappa har extremt sällan visat mig kärlek eller omsorg men vääääldigt ofta varit direkt elak och visat hur jag inte duger. Jag har alltid kämpat för att få hans uppmärksamhet och godkännande tills d att jag träffade min man. Då fick jag riktig kärlek och känna mig ordentligt trygg för första gången i mitt liv.
Efter det har jag vuxit mycket, utbildat mig och vi har i stort sett ett mycket bra liv tillsammans.
Men jag har extremt svårt när någon kritiserar mig. Ältar i mitt inre och mår jättedåligt.
Min jobbsituation var sådan att jag hade en tjänst på chefsnivå där jag också fick mycket kritik. Det blev som en besatthet hur jag ständigt tänkte på det och hur orättvist jag upplevde det. Jag ältade det heeela tiden i typ två år!! Kände mig galen i huvudet tillslut! Där kom alkoholen in. Blev också så vansinnigt ledsen och besviken över hur min släkt betedde mig och valde att ta avstånd från de. DÅ fick jag ordentligt m skit från de. Jag var ett ”svin…syns & hörs hela tiden… beter mig illa..etc”.
Jag började drömma mardrömmar om min släkt. Sjukt läskiga och de var alltid ofattbart elaka i drömmarna. Jag låg och skrek, slogs och min man fick väcka mig ur drömmarna. Varje vecka i två år och sedan glesare. Lyckades byta jobb ändå och trivdes riktigt bra med det nya jobbet. Det var min frizon liksom. DÄR hämtade jag energi, kunde glömma allt någorlunda och kände att jag dög och ibland t.om bra! Kom bra överens med alla!
Finns sååååå mycket i bakgrunden men en kväll fick jag nog. Tyckte inte livet var värt att leva och tyckte verkligen att det vore bättre för mina barn om de slapp mig. De hade naturligtvis börjat märka av mitt drickande.
En kväll slutade i psykiatrin och de skickade remiss till beroendevården. Gick dit, var deprimerad, lämnade prover som visade på hög alkoholkonsumtion. Då jag har bil i jobbet pratade läkaren m mig om mitt körkort och jag sa att jag kör aldrig m alkohol i blodet och kan verkligen lova det. Läkaren skulle därefter sluta och jag skulle få träffa en ny. Blev covidsjuk och var därför tvungen att avboka två tider i följd. Då anmäler den nya läkaren (som aldrig träffat mig!) till Transportstyrelsen!! Jag har aldrig känt mig såååå kränkt! Blev fullkomligt skogstokig, ringde dit, grät, skrek till ansvarig överläkare att det var som att bli mentalt våldtagen plus att läkaren saknade juridisk grund enligt advokat jag konsulterat. Tappade ALLT förtroende för vården. Var tvungen att lämna prover 6 månader som kostade tusentals kronor. Det gick bra MEN någon djävel skvallrade till min arbetsgivare som heeeeelt oväntat ger mig sparken! Hade en sorts konsultanställning så jag kunde inte bestrida det. Fick höra att jag hade samarbetssvårigheter!! Hen vägrade ge mig någon info i övrigt. Jag hade kommit så bra överens m alla!!! Vad fan hände??
Jag sjönk nu ännu djupare ner i träsket. Drack mer och oftare. Hittade lite konsultuppdrag men vantrivdes. Ville dö men förstod att jag inte fick dö då jag hade barn.
När jag ca 6 månader senare söker ett jobb händer en märklig grej. Den nya arbetsgivaren berättar att hen VET att jag vårdats i psykiatrin och att jag blivit anmäld till Transportstyrelsen.
Jag: Vaa????
Huuuuuur i helveeeete hade det gått till???
To be continued… kan inte skriva mer just nu.

Usch vilken otur du har haft och vilken jobbig situation du hamnat i. Du beskriver ett beteende/mående som jag känner igen och för mig är det extremt nära förknippat med när jag drack för mycket. Det där ”ältandet” över oförätter. Att ha svårt att släppa saker. Att känna sig arg, rädd och orättvist behandlad. Det är för mig väldigt nära förknippat med när jag drack för mycket. Saker blev stora och det var svårt att släppa. Nu skriver du visserligen att du blir gladare av alkohol så det är kanske olika för dig. Men om du tänker på tiden innan du drack och på din personlighet då. För jag tänker att jag ibland känner igen det där beteendet från folk som dricker för mycket.”Den ältande alkoholisten”, som känner sig orättvist behandlad och dricker på det. Alkohol framkallar ju en hel del oönskade sinnesstämningar och för mig är ältandet en av dessa. Oförmågan att komma igång en annan.
Jag håller med om att det är väldigt illa att det pratas och att det gör en rädd och osäker (och arg).
Ge alkoholfriheten en chans tänker jag. Just det du beskriver är en av anledningarna till att jag inte kan dricka. Jag kom inte ur de negativa tankemönstren. Om man läser lite mellan dina rader ser man en duktig yrkeskvinnna som har hamnat snett. Nu har du lite bagage med dig sen tidigare skriver du med en pappa som inte har visat så mycket uppskattning. Självkänsla och självförtroende känns som oerhört viktiga byggstenar och jag tror inte att du kommer åt dem om du fortsätter att dricka. Du har druckit i 8 år. Hur var det innan? Jag tänker och tror att det finns mycket att ta fasta på som du faktiskt HAR åstadkommit och lyckats med under åren. Du behöver inte vara kvar där i offerrollen. Du är värd mer. Ta hand om dig!

Hej @Lexie!
Oj, ja det var en hel del, och jag antar att du har mer i bagaget.
Man börjar ofta dricka för att man har haft en jobbig dag, man är värd det osv. Och man känner sig upplivad av det. Men efter ett tag, så vänjer sig kroppen och hjärnan sig vid det man dricker och man behöver mer för att få den där kicken. När man har kommit in i cirkeln, så är det också så att alkoholen gör att man mår dåligt, men det har man svårt att tro, för man hänger kvar i tankemönstret att alkoholen är det som gör att man mår bra. Så man fortsätter att dricka och spiralen går nedåt. Därför kan det vara bra att bryta upp och komma ur mönstret. Men det är jobbigt i början, och man måste verkligen koncentrera sig på och tro/hoppas att det ska fungera.
Saker som har hänt, saker som man har gjort - det kan man inte få ogjort. Det är svårt, men någonstans måste man lämna det bakom sig för att kunna gå vidare. Ett sätt som man kan tackla det med, det är att acceptera det. I det här fallet tänker jag på att den nya arbetsgivaren som vet saker om dig (jag känner inte till reglerna i Sverige för man får kolla bakgrund på nya anställda), men ett sätt att tackla det på är att säga 'Ja, det har hänt, jag vet det och nu jobbar jag för att det inte ska hända igen'.
Hur äter man en elefant? Med en tesked, små bitar i taget...
Ibland är det lätt att bara se problem och det stora och det känns väldigt svårt att veta var man ska börja, det blir lätt att bli överväldigad. Jag befann mig där tidigare, allt var så jobbigt! Allt kommer inte lösa sig bara för att du slutar/drar ner på ditt drickande. Men du kommer få mer tid till att ta hand om dina andra problem.

Du verkar vara en stark person, du har gått igenom mycket. Kom ihåg det! Ta det till dig! Kämpa vidare! Försök att börja med programmet, testa och se, jag tror att det kan vara till hjälp.
Ta hand om dig!

Tack alla ni för svar. De har berikat! Läst de såå många gånger.
Just nu är det tufft men jag har oxå en känsla i mig som en blommande lök typ (😲) jag aldrig känt förut. Jag vill verkligen må bättre och förstår att alkoholen r steg nr. 1
Så nu måste jag börja en ny resa.
Orkar inte skriva mer nu. Återkommer.
Känner ni igen den här bristande orken eller är det bara jag??
Berätta gärna!
Finns inte på kartan att min VC läkare skulle sjukskriva mig.

@cthd
Hej!
Inte skrivit på länge. Jag har druckit under sommaren men sista veckorna känner mer och mer att jag måste bryta detta. För mina barns skull ffa. Min dotter visar att hon inte tycker om det och jag får inte vara en mamma som sviker sina barn. Det får bara inte hända. Jag har också börjat nojja över hur alkoholen skadar min kropp. Jag tror min lever har börjat ta stryk efter många år med alkohol. Funderar på att kolla blodprov som man kan köpa på nätet. Jag vägrar gå till vanliga vården. Efter allt jag varit med om har jag inget förtroende för vården.
Hur lång tid tar det innan man börjar må bättre när man slutar med alkohol? Många skriver att de blir piggare, gladare och får mer energi. När får man det? Jag är deppig, energilös om än att jag har vissa bra dagar oxå förstås.
Vart tog det goda livet vägen liksom? Inget känns roligt längre och alkoholen får mig på gott humör. För stunden dvs.
Jag måste bryta detta men jag är också rädd för att livet ska vara tråkigt. Jag har gått i terapi i över ett år men det har inte hjälp något. Tycker det där med att finnas i nuet är svårt. Förstår liksom inte HUR jag ska göra. Är jag arg så är jag! Är jag ledsen så är jag och jag tycker allt bara är mörkt. Det enda som hjälper då är att tänka att dagen tar slut och att det nästa dag kan vara bättre. Typ så…

/Lexie

Hej,
Vad bra att du tar tag i drickandet. Deppigheten i början går över. Den är en del av den psykiska abstinensen tror jag. Man vill hitta anledningar till att fortsätta dricka och intalar sig att man inte kan njuta fullt ut av livet utan alkohol. Men det kan man, och de där känslorna ger upp om man har tålamod och ser nykterheten för vad den är. Ett livsviktigt val och något som ger en balans och livsglädje i längden. Så ge inte upp, det blir bättre.

Hej Lexie,
Jag slutade dricka i april 2020. Började med tre nyktra månader. Testade dricka något glas, men bestämde mig för att fortsätta på nyktra spåret. Jag läste mycket här, och fakta på andra ställen. Det hjälpte mig att liksom släppa idén om att jag missade något när jag inte drack. Minns att min inställning gick lite upp och ned under första året, ibland kände jag att något fattades när andra drack men inte jag. Den känslan är försvunnen nu. Jag njuter så mycket av annat: efterrätt, gott alkoholfritt, samtal, musik, morgonkaffe, att aldrig vara bakis... Jag har några gånger per år druckit ett (1) glas vin till mat, men det känns inte längre viktigt, och är inget jag längtar efter eller tänker på. Hjärnan behöver tid för att etablera nya vanor, men det går verkligen att sluta vilja ha alkohol i sitt liv.

Hej Lexie,
ett litet boktips, Rebecka Åhlund - Jag som var så rolig att dricka vin med.
Lyssnade på en intervju med henne i Alkispodden (avsnitt 52), tack @Andrahalvlek för tipset.
Hon sa något som jag tyckte var väldigt sant, och det är att det är så tröttsamt att vara full och bakis hela tiden, och det är så sant. Det tar tid att dricka, tid som man kan lägga på så mycket annat och faktiskt må bättre.
Det är jobbigt i början, men varje dag du är utan, är en bra dag. Och en plus en plus en osv. Så har jag känt det i alla fall.
Ta hand om dig!

Hej på dej!
När du slutar tvärt är abstinensen lite jobbig första dagarna. Jag såg till att ha god mat med fett i hemma. Fett lugnar systemet. Ta b-vitamin och magnesium. Sen kommer det sakta bli bättre o bättre. Det första jag märkte av var att ångesten försvann, sömnen blev bättre, jag blev stolt och mådde bättre av det. Det ser ju såklart olika ut för alla. Men så var det för mig. Sen kom en tid med irritation. En känsla av tristess. Melankoli. Och helt plötsligt en dag, tror det var månad tre, så mådde jag påtagligt bättre! Just ja: tidigt i processen försvann fylle-nyllet! Det röda o plufsiga lägger sig nästan direkt. Ögonen blev klara på en vecka. Jag såg betydligt fräschare ut efter en vecka ca. Sen gick jag ner i vikt. Inte första tiden för jag åt godis för att dämpa suget. Men sen. Tio kilo "försvann". Så summasumarum: först lite småjobbigt och tråkigt. Sedan fantastiskt!
Kämpa på nu. Det gäller att ha lite jävlarannamma och pannben! 🏋️‍♀️