av An.Me

An.Me
sön, 2024-06-23 - 17:39

Jag var så stärkt av era ord och har haft fina dagar nu. Det har hjälpt mig att tänka att jag inte blir bortvald, att han inte ser det så. Han är sjuk och jag vill inte vara en del i det längre. Jag måste lämna för barnets skull. Funderat mycket på det praktiska och ekonomin och ser att jag kommer klara detta. Jag trodde att jag bearbetat färdigt detta under våra år tillsammans. och när jag tog beslutet så var det ett snabbt men hemskt sorgarbete, och sedan fokus på en bättre framtid. Jag trodde redan att jag mådde bra.

Men. Idag förstod jag att han har druckit hela helgen efter jobbet. Vilket jag iofs visste att han skulle göra. Vaknade på natten och förväntade mig fyllesms men det kom aldrig. Tomhet när jag borde tycka det är bra att han inte hör av sig på fyllan. Så nu är känslorna tillbaka på ruta ett. Hur kan han? Hur kan han välja alkoholen framför oss? Varför visar han inte att han försöker ta tag i problemet och kämpar för oss?

Jag förstår svaren själv. Men mina känslor gör det inte. Vilken jävla obekväm berg och dalbana det här är.

Åsa M
sön, 2024-06-23 - 21:03

Jag tror inte de *väljer* alkoholen. De är *beroende* av den. Man får inte se det som att man är brädad av en flaska. Jag vet att det är svårt att tänka så, men hans sjukdom har inget med dig att göra. Hans beroende betyder inte att du är mindre viktig eller att familjen är betydelselös för honom. Det betyder bara att han inte har kapacitet eller förmåga att fatta några som helst rationella beslut. Du kan ägna decennier år att ställa dig själv såna här frågor, men du kommer inte få några svar på det sättet... Beroende går inte att resonera logiskt kring. Du behöver ge dig tid att sörja över det. Kram