Hej!
Tacksam för råd/ stöd.
Gift sedan 7 år med man som har alkoholproblem, han kan hålla upp mellan 3-6 månader, som längst 9 mån sedan blir det våldsamt supande i flera dagar.

Jag satte en gräns hösten 2023 efter att han hamnade på sjukhus med skador då han föll pga att han var rejält full, att om det händer en gång till så skiljer jag mig. Nu är han utomlands sedan drygt 3 v och supit vilket resulterade i kramper och 2 dygn på
sjukhus. Utskriven , verkar sober när jag pratar med honom nu. Han skyller på att han ätit dålig sushi .. hotellet där han bodde tillkallade ambulans för han krampade som epilepsi sa de
. Han är kvar utomlands. Gjort klart för honom att han inte ska in i mitt hus, att det är allvar, att han ska söka bostad, vi ska separera och att han bör söka hjälp.
Han säger att han ska gå på AA, sökt hjälp på beroende klinik, söka bostad - i min värld förstår jag inte varför man är då kvar utomlands och istället åker till Sverige och tar tag i sitt liv.
Han är i stadiet nu ångerfull, älskar mig, vill inte göra mig illa bla bla..
Har sagt till honom att det är sorgligt, jag är besviken, förbannad, lurad och känner mig dum men vi ska inte leva ihop för hans och mitt tillfrisknande.

Han säger att det är första gången han inser att han inte klarar att sluta supa själv.
Pratar som inget har hänt , att det är normalt att åka iväg i snart 3 veckor, driva omkring och supa medan jag är hemma.

Jag har ingen tillit till honom alls. Trött på hans småljugande trots klara bevis, trött på hans extrema självcentrering som blivit värre de senaste 2 åren. Trött på att gå på äggskal för jag vet inte om en öl/ ett glas vin leder till flera dagars fylla, kissar på sig etc.

Huset står på mig och vi har äktenskapsförord.
Inställd på att han kommer att krångla med hans saker och möbler som ska bort härifrån.
Inga barn ihop eller gemensam ekonomi.

Går på anhörigstöd beroendenheten där jag bor. Har slutat ” skydda” honom om hans alkoholism genom att prata öppet om varför jag ska skilja mig (alla hans gamla vänner känner till hans drickande och fått hårresande berättelse vad som hänt i hans liv före jag kom in som jag inte känt till, hans äldsta vänner har noterat att min snart fd man är mer lättirriterad och grinig , stärkt oxå av detta att det är den enda vägen att gå , att skilja sig för att jag inte ska gå under).
Är det någon som varit/ är i samma situation?
Hur gör ni för att få ork och kraft att fullfölja en separation?
Så klart att jag har känslor kvar men mitt intellekt säger att det är självmord att lita på hans ord att han ska bli nykter. Han vill ha garantier att det ska bli vi när han går på behandling- jag har svarat att vad som händer om 1-2 år står skrivet i stjärnorna

Tack

User37399

Visst är det tufft med separation, men alternativet är så mycket värre.

Du är klok i ditt resonemang och fixar detta 👍

@bella70

Tack för klok uppmuntran♥️
På väg mot friheten- ser det som ett jobbig förlossning, ska igenom skiten sen är det klart. Förhoppningsvis klokare att inte hamna med samma typ av personlighet, om det nu blir en ny relation . Får skaffa en hamster att prata med 😉

User37399

@Det räcker
Haha jag tycker katt är kanon 😁

Mm..men du känns väldigt medveten och kan se o lyssna till signalerna.
Och vet att du kan lämna.

Det finns många bra (friska) män därute 😉