Forum för anhöriga

Hej! Min sambo och jag har varit ett par i ca 10 år och har ett barn ihop. För snart 7 år sedan hade han sin första "vända" med att dricka för mycket. Han använde även andra preparat och var full och obehaglig flera gånger. Han bestämde sig för att sluta dricka/ta droger och tog själv kontakt med vården och fick hjälp. Det var en jobbig tid och jag känner fortfarande obehag när jag tänker på alkoholen och hur jag letade efter flaskor, men jag bestämde mig för att fortsätta med honom.Tre år senare var det dags igen. Inte lika allvarligt som första gången, men ändå.

Hej! Jag upplever att en nära anhörig till mig dricker på tok för mycket, i mina ögon i alla fall.
Hon dricker i princip varje helg och blir full, även om de inte är någon tillställning. Hon kan dricka lite vin under veckan osv.

Till saken hör att hon är väldigt ojämn i humöret..
De är ett känsligt ämne i min familj men jag vet inte om man ska börja säga någonting, hur man upplever de liksom. Min funderingar är egentligen hur man märker om någon har alkoholproblem? Eller är de bara jag som är "konstig" och ser ett varningstecken...

Min pappa har varit periodare (mig veterligen) i över 20 år. Kanske längre men då var jag såpass ung att jag inte såg tecknen.
Han har haft perioder när han varit helt, eller nästan helt nykter men har alltid trillat tillbaka igen.
Nu är det sämre än någonsin, perioden han är inne i nu har varat i kanske 2 år. Det är svårt att säga eftersom jag bor 60 mil ifrån honom
och han är (som alla alkoholister) proffs på att ljuga.

Min sambos pappa är alkoholist och har druckit otroligt mycket i perioder och min svärmor är väldigt medberoende.

För 2,5 år sedan gav min sambo han ett ultimatum. Sök hjälp, gå ett 12 stegsprogram och bli medlem i AA och få kontroll på ditt drickande eller så säger jag upp kontakten. Han sökte inte hjälp och vi har inte pratat med svärfar sedan dess.

Han har gjort sitt val. Han valde alkoholen och drogerna. Egentligen så vann jag på lotto, eftersom jag är vinnaren. Men det kommer att bli en jobbig tid med en ev rättegång angående misshandel. Jag har inte träffat honom på 2 månader.
Jag vill bara få gå vidare och börja dejta. Konstigt nog så känns det rätt att göra det.

Hej,

Jag bestämde mig för när jag hittade min mamma deckad i soffan med en tallrik mat i handen som allt åkt ur i soffan att försöka googla hur man ska hantera sin ilska i dessa situationer, då hittade jag denna sida.

Våra behandlare skriver i sitt första inlägg i "Reflektioner & sånt" :
"I många fall kan man som anhörig få tipset (eller behovet av) att ”konfrontera” personen med beroendeproblem för att få till stånd en förändring... Men om konfrontation innebär att ställa någon mot väggen och tvinga dem till någon sorts insikt så brukar det sällan fungera. Snarare leder det till att personen känner behov av att försvara sig.
.... Att grunden för hela samtalet är att ”jag bryr mig om dig och jag vill dig väl”. Med ett medkännande förhållningssätt kommer vi mycket längre."

Min sambo som försöker bli nykter efter ett ultimatum från mig försöker nu manipulera mig till att han ska få röka gräs åtminstone då och då för att tagga ned emellanåt. Han menar att han aldrig missbrukat gräs och inte kommer göra det i framtiden heller.
Jag menar att det bara en ny ”medicin” att missbruka och har sagt bestämt nej men mitt medberoende (jag jobbar aktivt med) vacklar ibland och jag behöver stöd! Ge mig era inputs!

Första soliga vårdagarna den här helgen och så kom drickandet igång igen. Han har låtit bli ett bra tag då vi fick barn, minskat mycket, men denna helgen var fruktansvärd. Hade gäster både fredag och lördag och han bara hällde i sig. När jag kommenterade det på lördagen så låtsades han sluta dricka och smet istället iväg och klunkade i sig när jag inte såg (som att man inte märker) Gråtit mig till sömns i tre dagar nu. Igår pratade vi om det och han bad om ursäkt och att han ska skärpa sig. När jag kom hem från jobbet så hade han druckit igen.

Nu har det gått ett tag sedan jag har skrivit här. Och jag håller på och styr upp mitt liv, och det ligger sanning i att det går lättare att rasera ett liv, än att bygga upp ett.

Men jag kämpar på och tar en dag i taget.
När jag läser mina inlägg här på forumet så mår jag väldigt dåligt. Nu ser jag hur dåligt som jag har mått.

Jag har verkligen försökt att dölja det för familj och vänner.

Jag har inte träffat honom sedan 2 februari 2018. Då han tröck upp mig mot väggen och anklagade mig för en massa saker. Jag blev rädd och flydde....