Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Nu har jag tagit första steget ut ur medberoendet. Min man har tidigare lovat att han aldrig mer ska dricka, men det har han i och för sig lovat många gånger "sucka". -Men nu har hans beroende ökat och han är mer okänslig för vad vi andra i familjen säger och känner och förhållandet är mer än destruktiv.
Någon som känner igen alkoholistens beteende att tycka synd om sig själv, tro att han har olika sjukdomar, gråta och säga att han snart är död.
Förra gången min man var så då hade han prostatacancer och den diagnosen gjorde han själv.
Nu har han inre blödningar och ska gå till vårdcentralen och be att dom tar alla prover som finns.
Så nu ligger han och känner sig ynklig.
Igår åt han frukost 15:30 tiden.
Middag åt vi tillsammans med en granne och vid 20:30 vinglade han till sängen.
Pinsamt, att vår gäst var kvar.
Jag skäms !!
För att göra en Long story short så hade min man och jag precis separerat på grund av hans alkoholmissbruk (nu i Augusti). DetVar en tung separation, men eftersom han aldrig insåg eller erkände att han hade problem fanns det inget annat alternativ. Vi fick heller aldrigett ordentligt avslut på grund av detta då våra samtal gick ut på att jag sa att "du är alkoholist och jag lämnar dig därför" och han svarade "hur kan du låta en sån liten sak som alkoholen förstöra vårt äktenskap". Dvs, svårt att gå vidare i en sådan diskussion.
Hej. Nu har jag läst i många trådar och det känns mitt i allt det tunga, faktiskt som en lättnad. Jag är inte knäpp eller inbillar mig inte. Det är inte mitt fel att min man dricker. Jag är inte en idiot eller värdelös. Känslan av att va skuld till allt håller på att knäcka mig. Det är alkohol 5-6 dagar i veckan. 1 flaska vin och 3 starköl på en vardag slinker lätt ner.
Hej!
Hej,
Jag har under jul och nyår kommit till insikt med att jag under många år varit svårt medberoende.
Hej alla ni som kämpar. Jag avslutar det här året med förväntan och vånda. Jag lämnade min sambo för en vecka sedan efter att jag funderat väldigt länge på vad jag gör fel och hur jag ska göra för att ändra situationen, men så klart förstått nu att det inte är jag som kan ändra honom. Det förstod jag innerst inne tidigare också men trodde att jag skulle klara av att leva tillsammans med honom och stötta honom längs vägen. Känns det igen?
Jag letade efter trådar som hade barn i ämnesraden, men tappade tålamodet. Någon får gärna visa mig en tråd.
Så tacksam att få haft mina nära och kära och firat ännu en fridfull jul.
Någonstans långborta så finns minnena så klart kvar från tidigare dåliga erfarenheterna med alkohol med min ex man.Men har inte råkat se honom på honom på 6månader nu och det känns så skönt.
Hade en riktig svacka i somras efter att ha träffat på honom onykter och han stod och stirrade länge på mig och min nya pojkvän.Gjorde inget men så obehagligt.
Nu har jag känt en sådan lättnad under lång tid.Har aldrig sedan jag stack för över 2 1/2 år sedan mått så här bra så länge.
Har nyligen insett att min kompis att verkligen har problem med alkohol. Nu undviker hen mig. Kan man tala om hur orolig man är via sms? Eller bör jag vänta in att vi träffas?
