Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
I slutet av denna sommaren föll allt.
Egentligen föll alla bitar på plats. Jag fick facit. Det underliga beteendet som jag försökt att bortförklara gick inte längre att bortförklara.
Bekanta satte stopp och allt kom till ytan. Detta är jag så tacksam för. Även om jag fortfarande kämpar med vad jag ska tro.
Är nykter sen 4 mån. Funkar över förväntan! Min man har stått ut många år med att parera mina fyllor. Samma med barnen. De har lidit. Inget konstant supande, men alltid för full på fester i 18 år. Sista gången jag drack och gjorde bort mig grovt sade han dagen efter att det fanns ett val för mig, nykter eller så stack han. Jag stannade såklart, och är i djup skuld till honom. Tror inte att han nånsin kommer att förlåta mig. Han är konstant arg. Jag lider och kan inget göra. Samliv och kärlek är bara att glömma. Han har dåligt samvete konstant. För att han är ilsken och arg på alla.
Mina föräldrar har nyligen separerat och det har såklart varit tufft för alla. Pappa har börjat dricka. varje kväll då jag ringer till honom är han full och härjar som att han är 18 år. Många gånger kan han börja med en öl på morgonen då han vaknar och fortsätta att dricka hela dagen. Han har bara två vänner som inte är så mycket stöd i detta, snarare tvärtom. Alltid då jag hälsar på honom ska det drickas. Han bjuder på vin, öl, whiskey och vodka. Inte en enda gång har han klarat sig utan. Då han kommer och hälsar på har han ofta med sig en 24 pack med öl.
Jag är ny här men har länge varit in och läst. Har samlat mod för att ta till mig sanningen över min mans drickande samt att acceptera att det är ett faktum att han faktiskt är alkoholist. Jag vet egentligen att det jag känner är rätt men är så rädd och törs inte lita på mina egna känslor längre. Jag har aldrig levt med någon med missbruk och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Anklagelserna är oändliga och ibland så absurda att det är otroligt att han ens tror på de själv.
Idag har jag tagit det svåraste beslutet i hela mitt liv. Idag när min sambo sedan 1.5 år frågade om jag gör slut på riktigt sa jag att jag inte vill men måste.
Behöver få kontakt med andra i samma sits som jag innan jag blir skvatt galen.
Sambo sen 10 år med en alkoholmissbrukare. Han är medveten om sitt problem och har varit i behandling. Jobbar på att lära sig dricka kontrollerat. Har tagit mig på rejäla turer med sitt missbruk som skadat vårat förhållande och mina känslor genom åren. Aldrig blivit våldsam eller så men satt familjen i jobbiga sitsar, har två små barn.
Blir så trött på allt med alkohol ibland så jag spyr. Och ibland känns det som han är på rätt väg.
Hej..
Jag läser mycket här i det anhörigas forum.
Vilket helvete ni lever i.
Jag skäms. Det skär i mitt hjärta.
Jag vill också ge en stor kram till alla er som är medberoende
och som skriver här. Det hjälper mig mycket, det ger mig styrka.
Jag får en annan insyn i det hela.
Jag kan ärligt säga om jag hade levt med mig själv
så hade jag gått/separerat/skilsmässa. Jag hade inte
accepterat mig själv. No way in hell.
Hej.
Hej alla ni andra anhöriga..
Jag har tidigare läst i forumet men precis nu valt att bli medlem.
