Forum för anhöriga

Min dotter är 22 år. Bor hemma men rymmer iväg till en man som är 50 år och ger henne alkohol och även pengar. De dricker, spelar på trav mm. Problemet är alkoholen och alla lögnerna. Hon säger att hon bara ska gå ner och köpa något och kommer hem efter 2 veckor. Hon har hamnat på akuten flera ggr för att hon får problem med hjärtat, typ panikångest. Hon försökte börja plugga på Universitetet. Det gick bara två veckor sedan stack hon iväg igen.

Hej! Kul att jag hittade denna sidan som delas av så många med samma problem. Alkohol!

Hur f*n hamnade vi i det här? / Varför?

Jag är en tjej på 25+ som borde se livet från en helt annan synvinkel än jag gör idag! Jag har för typ 1 år sedan insett att min mamma är alkoholist! Jag borde fattat det innan men förnelelsen har varit min bästa vän. Medberoende och beskyddande! Erkänner.

Hej alla!
Nu är det helg igen och alkoholen flödar i vårt hem.
Jag försöker bygga murar omkring mig då den kommer men blir alltid utsatt för provocerande bråk från min onyktra partner.
Hur mycket jag än försöker hålla en låg profil och inte lyssna eller ge mig in i diskussion som han provocerar fram så känns det som om jag inte kommer undan!
Det slutar oftas med stor bråk där jag ska försöka stå för min oskuld i frågan, men det är ju en omöjlighet - han är ju som både en försvarsadvokat och domare hur jag än gör så är jag den skyldige och i underläge.

Hej allihopa,
Detta är mitt första försök att nå ut till andra som lever i samma situation, jag hoppas kunna dela erfarenheter med er andra som lever/levt i likvärdiga situationer som jag.

Min man har alkoholproblem sedan 13 år tillbaka. Han dricker inte starksprit utan folköl, minst ett sexpack om dagen. På ett sexpack blir han lagom berusad för att dämpa stress och för att kunna sova menar han. På helgerna blir det oftast mer.

Han skulle vara nykter ett tag efter att vi konfronterat honom med hans drickande, den tiden är snart ute. Mer och mer byggs ångesten upp inom mig och mitt yngsta barn sa rakt ut att om pappa börjar dricka igen kan jag inte vara där. Det var tungt. Men jag har inte orkat ta tag i det ännu, vet inte hur jag ska lägga upp det och hur jag ska stå ut med ilskan och aggressionen som kommer att bli när jag säger till honom att jag kan inte leva med honom om han fortsätter att dricka.

Mina föräldrar är nyblivna pensionärer. Dom har alltid varit aktiva med umgänge och hobbys. Utåt sett är det en väldigt lycklig familj vi har.
Men har man känt dom ett tag upptäcker man ganska snart att alkoholen närvarar för ofta och framförallt för min mamma.

Jag är tillsammans med en man som är sju år yngre än mig. Vi är gifta sedan 8 år tillbaka och har en tonårig son tillsammans.
När vi träffades, så drack han ingenting, vi gick på gym flera kvällar i veckan och åt nyttigt. Vi hade flera gemensamma intressen och allt var toppen.
Jag kan inte sätta fingret på exakt när alkoholen började ta över mer och mer. Jag kunde på den tiden fortfarande ta ett glas vin till maten en fredagskväll,

Vi har aldrig druckit, varken min man eller jag. För ett år sedan fick jag sex flaskor vin av mina föräldrar som varit utomlands. De stod högst upp i ett köksskåp. I förrgår upptäckte jag av en slump att de var borta, och efter lite letande hittade jag dem tomma på ett annat ställe. Det finns ju bara en som kan ha druckit upp dem.
Så jag gjorde ett test, på kvällen sade jag till min man att visst vore det härligt att ta ett glas vin på fredag, vi hat ju sex flaskor som bara står! Han var inte entusiastisk, men höll med.

Hej
det var längesedan jag var här
En del av er är nya o en del kanske är kvar som minns några inlägg av mig.
Från en lång historia till kort så kämpade ja med en man i 4 år, fram o tillbaka o ville ut ur det medberoendet ja satt i.
Svårt för ja ville att vi skulle leva tillsammans men det gick inte, han va inte bra för mig och hade stora problem med alkohol

Han har skaffat hjälp, på egen hand :)
Han talade om det, motvilligt och stolt, fåordigt, det tog emot att dela det med mig som han sa... Men han äter nu tre eller fyra olika preparat och dessa verkar hjälpa väldigt bra :)
Han (och jag) sover gott och humöret är stabilt.

Förväntar mig inga mirakel, varje bra dag är en gåva :)

Är ju nyfiken på hur hans behandling ser ut; om han gått med i någon grupp, vilken läkare han fått sina piller av osv... men jag tänker inte fråga, inte just nu i alla fall.