Forum för anhöriga

Gillar inte mina dippar jag får emellanåt.
Valt att sitta ensam ikväll trots att min kille är hemma med sin kompis och jag är välkommen där.
Min kompis har också bjudit hem mig.
Har bara ingen lust....
Sonen hemma och ätit ialla fall,men sen drar han såklart ut med sina kompisar.
Känner mig lite nere och då kan jag inte gå till min kille och låtsas att allt är bra.
Jag är nog lite så,klistar ofta på en glad sida när jag är med honom,vill inte beklaga mig.

Efter fullständiga veckor av kaos och då jag klart och tydligt markerar att nu räcker det så kommer min partner sakta på banan igen genom att trappa ner sitt drickande och återgå till jobbet.
Han säger själv att han ska ta hjälp genom att be om antabus bl.a. Och det är något han måste göra själv. Men inget händer..
Vad kan jag göra för att nu komma på rätt väg?
Ska jag lägga det hos honom eller ska jag kräva att få vara med och se att han faktiskt tar tag i saken?
Just nu är det bara en olidlig väntan på att han börjar dricka igen.

Hejsan.

Min bästavän (kille) dricker otroligt mycket. 19 år och kan inte hantera alkoholen. Han är väldigt trasig inombords, och dricker sprit så fort något blir jobbigt och han mår dåligt. Varje helg och säkert 3 av 5 veckodagar dricker han, trots skola. Och det handlar inte om något glas eller någon öl, utan alltid stupfull.

Min syster är alkoholist. Hon har missbrukat alkohol i flera år men nu är det under all kontroll. Hon har en son på 10 år som jag har hämtat hem till mig med förhoppning om att detta skulle öppna hennes ögon. Men det hjälpte inte. Förnekelsen samt självömkan och givetvis lådvinet vinner över allt annat.

Sonen bor hos mig sedan tre veckor, inte en enda gång har hon frågat mig hur det går, hur sonen mår eller något överhuvudtaget. Hon har fullt upp med att tycka att vi som reagerat är hatiska elaka människor som bara vill henne illa.

Min syster är alkoholist. Hon har missbrukat alkohol i flera år men nu är det under all kontroll. Hon har en son på 10 år som jag har hämtat hem till mig med förhoppning om att detta skulle öppna hennes ögon. Men det hjälpte inte. Förnekelsen samt självömkan och givetvis lådvinet vinner över allt annat.

Sonen bor hos mig sedan tre veckor, inte en enda gång har hon frågat mig hur det går, hur sonen mår eller något överhuvudtaget. Hon har fullt upp med att tycka att vi som reagerat är hatiska elaka människor som bara vill henne illa.

De dryga två åren som vi känt varann har varit så mycket fram och tillbaka, så många gånger. Jag var en förälskad idiot som blev gravid nästan med en gång när vi möttes, och i mitt förälskelserus såg jag inte det som borde varit så tydligt - han är alkoholist. Nu har vi en undebar liten dotter som är helt fantastisk på alla sätt och vis, men jag är så olycklig.

Vår mamma dricker alldeles för mycket. Hon har alltid gillat öl och vin men jag minns inte att hon blev jättefull när jag var barn (vi barn är nu mellan 21-33 år, mamma är 60). Hon brukade dricka folköl och kanske lite vin på helgen, inte så det kändes jobbigt. Men drickandet blev värre för ca 12 år sedan när hon blev tillsammans med en man som dricker väldigt mycket, han har alltid med sig starköl (till båda) när han kommer hem till mamma på kvällen, oavsett veckodag. Om han inte kommer så dricker hon te eller folköl.

##inlägg borttaget då vi tyvärr inte tillåter annonser i forumet- kontakta supporten om du har frågor eller funderingar /Admin

Hej, är ny här och efter att ha läst inlägg efter inlägg känner jag så väl igen det som många skriver. Jag har levt ihop med en man i 20 år och alkoholen har alltid tagit stor plats i hans liv. I perioder har jag "satt ner foten" och då har det varit lite lugnare ett tag, för att sedan eskalera igen. Så här har karusellen snurrat och snurrat varv efter varv. Under hösten har jag sett hur hans missbruk blivit värre och värre, men den här gången gjorde jag ett medvetet val att bara låta honom vara, inga förmaningar, inget tjat och inga krav på att han skulle minska sitt alkoholintag.

Påverkad av a eller medicin?
Ibland blir jag osäker och undrar...
Han kan verka påverkad, men på ett uthärdligt sätt, liksom på gränsen... Ögonen ser både skärpta och immiga ut samtidigt, rörelserna kan vara sådär alkoholtröga. Bara nån halvtimme senare känns han helt normal...
Kan detta vara effekter av mediciner, till exempel campral eller annat?
Någon som vet?