Forum för anhöriga

Hej!
Jag har tittat lite på den här sidan och läst en del trådar men inte hittat någon (har inte gått igenom allt) tråd om hur jag som förälder kan hjälpa mitt barn, som har problem med alkohol. Vi, hans pappa, syskon, mormor och jag har försökt att prata med honom under en ganska lång tid och han lyssnar och anstränger sig ett tag men det slutar alltid med att han faller tillbaka i gamla mönster. Jag vet att han inte vill men han har inte kraften att stå emot när suget kommer. Vart kan han vända sig? Hur kan vi hjälpa honom? Hjälp!!!!

Vaknade som vanligt på fredagen med den växande ångestklumpen i magen. Oron inför helgen, vad ska han göra, hur dricker han mm
Ovanligt bra fredag, han drack "bara" 5 öl!!! Vi lagade mat tillsammans och tittade på film efter det, superskönt. På lördagen drack han inte en enda öl, jag är fortfarande i shock... Vi åkte dessutom till Ikea han som avskyr shopping. Men jag vet ju att det är bara för att släta över det som hänt och att hålla mig nöjd. En falsk tillfällig trygghet.

Hej! Behöver skriva av mig lite, kanske någon här kan hjälpa mig få svar på min stora livs gåta.
Min största fråga, gåta är... Kan en alkoholist verligen bli fullt normal igen? Och om ja hur lång tid krävs, hur lång tid tar hela denna hela process från sista ölen eller spriten.

Min man och jag har i flera år levt mest som kompisar. Kärleken har ebbat ut och ersatts av en vardag med mycket arbete och på så sätt så har det nu kommit upp till ytan. På detta skall tilläggas att jag i flera år har tyckt att min man dricker för mycket . Jag har nog blivit mer medberoende än vad jag har kunnat inse. Konsumtionen är minst 1.5 flak starköl i veckan. Vissa dagar lite mindre med desto mer andra. Han har otaliga gånger kommit in full från garaget och jag har då påtalat detta. Han blir vansinnig och tycker jag är en tjat kärring. Han har kontroll tycker han.

Då har jag hittat hit...trodde detta var ett forum jag aldrig skulle behöva besöka men vet inte vart jag ska vända mig..
Finns säkert fler trådar här med samma bekymmer..

Har en sambo som enligt mig förtär alldeles för mkt alkohol..frågar ni honom är det nog inte så..
Jag vet inte hur jag ska lägga fram det då jag tycker att jag försökt i små doser förklara att det kanske är dags att fundera över intagen ibland.
Men ingen respons mer än tyst irritation..

Jag är helt ny här på detta forum, har inte hunnit läsa allt ännu.
Finns betydligt fler än jag trodde i samma situation. Har en sambo som missbrukar både alkohol och casinospel. Just nu är det en lugn period enbart för att han måste snart lämna ett sista leverprov för att få tillbaka körkortet. (Efter ha kört rattfull)

Jag förstår att många fd beroende som går in här och läser, tycker att det är svårt att läsa om hur illa det faktiskt kan vara.
Det är lätt att tro att det är överdrifter och "förtal"..
Men det är det i de flesta fall inte!
Precis som barn, som utsatts för övergrepp, så skäms den medberoende och många gånger underdriver man istället för överdriver..
Det svåra är skammen för båda parter.. En skam som gör att man gärna bortförklarar och negligerar.. Släta över med ett "så illa var det nog inte.. (typ, det är nog jag som är överkänslig..)"

Hej!

Ni som lever med en nykter alkoholist har ni tillsammans med er partner kommit till steget "att gottgöra så långt det är möjligt"

Det är så lätt att bara vräka ur sig: Men varför går du inte? Varför står du ut.. Lämna!
För det första, i bostadskrisens Sverige, är det inte "bara"..
Vi har ju inte ett klimat som gör att vi kan tälta i närmsta park..
För att få en bostad, krävs att du antingen har pengar, kontakter eller "tur". Inte ens då, är det något man fixar i en handvändning. Alla har inte syskon, släkt, föräldrar eller vänner man kan bo hos. (kanske någon enstaka natt, men inte vecko- eller månadsvis)

Jag har varit inne och läst lite i olika trådar där en del valt att gå ifrån sin partner.
Jag har ju sj dom planerna och som vanligt målar jag upp en bild att allt kommer bli bra. Visst kommer jag må skit och man får lära sig saker på nytt. Men nu bli jag lite rädd...
Märker att en del mår väldigt dåligt och nästa ångra sig eftersom ensamheten är så stor.
Dela gärna med er hur det har varit för, är det värt det?