Forum för anhöriga

Jag är mitt uppe i en separation med en man som dricker. Vi har förskolebarn och planerar växelvis boende. Sambon har sökt hjälp för sitt beroende men får återfall. När vi pratade om praktiska detaljer och barnens boende tog jag upp, att jag förväntar mig ett nyktert föräldraskap av oss bägge. D.v.s. Ingen dricka när barnen bor hos en. Han blev arg och undrade om jag trodde att den kommentaren skulle bota honom. Självklart gör den inte det. Jag ville bara vara tydlig med spelreglerna.

Börjar undra över mitt egen mentala tillstånd ..... hjälp mig!
Efter 14 år med min stora kärlek som började så bra ( förutom supat) så har der gått upp o ner som en berg o dalbana.
Sedan hösten 2014 började jag se en förändring igen när han började jaga och var borta varje helg. Vi har alldrig under alla åren varit sambo eftersom jag inte ville slita upp mina barn från deras stad och börja ny skola. Dessutom hörde jag dessa varningsklockor i huvudet om hans alkoholkonsuntion hela tiden.

Vet inte riktigt hur man ska börja..
Jag är 22 snart, jag och min syster växte upp med skilda föräldrar och jag vet inte riktigt när vår mamma började dricka men när jag var 12 eller 13 så kommer jag ihåg att jag blev sur på henne för att hon hade fest och vi skulle på skolan nästa dag så jag gissar runt då.
När jag var 14 så flyttade hon 55 mil ifrån oss och sedan så har vi mest haft kontakt via telefon eller om vi hälsa på under sommarn eller jul.

Har läst några inlägg här på forum och känner igen mig i så många !

Jag vet inte vad jag befinner mig i längre. Varför är jag kvar i detta förhållande som ingen av oss egentligen mår bra i. Inte jag iallafall. Vi har förstört varandra så många gånger nu, och mer och mer tankar går till mig att hur skall jag lämna han, vad skall jag göra?! Känner mig så hopplös och jag blir svagare och mer likgiltig till mig själv. Jag vet att jag någonstans tycker om han, men alla löften från hans sida att ta det lugnare med sitt drickande hålls typ en till två veckor och så är det samma igen.

Ny på sidan eftersom jag desperat letar hjälp. Min fru har alkoholproblem sedan ca ett år tillbaka. Förra sommaren insåg jag, hennes vänner och föräldrar att hon drack alldeles för mycket. Vi kontaktade vårdcentral och hon fick utskrivet antabus som vi administrerade(stort misstag förövrigt). Hon var nykter hela hösten fram tills efter nyår då det small igen. Hon blåste oss med antabusen och drack ner sig. Hon åkte dit för rattfylla och hamnade även hos polisen en natt.

Alla kan hamna i medberoende, och alla som gör det, behöver en hjälpande hand att hålla i när det blåser!

Att visa att man finns där och bryr sig, oavsett om personen lämnar eller inte -fast det gör ont att se på -är enligt mig, det finaste man kan göra för en person som lider och är fast i ett medberoende! Där med inte sagt att man själv ska hamna i medberoende och curla den drabbade!

Jag är 16 år och bor mestadels hos min mamma eftersom att jag tycker synd om henne och jag vet att hon dricker mer när jag inte är där.
Jag har en syster som är 14 och som för några år sedan bestämde att bo hos vår pappa istället eftersom att vår mamma kan bli väldigt arg utan anledningar och då säga elaka saker, som att hon tänker döda katterna om vi inte tar hand om dem och går till pappa.
Hon använder ofta hot för att få som hon vill och är mycket övertalande.

Hej.

Jag är 27år gammal och behöver vägledning.

Min mor är alkoholist, detta är något jag tyvärr inte kan blunda för längre. Hon har 4barn, 27,24,14 & 10år gamla är vi (jag är äldst och man).
Det är bara de två yngsta som bor hemma, jag flyttade hemifrån för 5år sedan och den näst äldsta för ungefär 1.5år sedan.

Problematiken med denna sjukdom är att den kommer i vågor för min mor, hon dricker när allt runtomkring är jobbigt. Just nu är det väldigt mycket för henne då hennes bror gick bort i Julas.

Kan ni som kämpar ifrån ett medberoende till den ni har en relation till eller håller på och lämnar få abstinens...
har ni tex känt av en ensamhet och hamnat hos den personen pga abstinens från den?