Forum för anhöriga

Hej. Jag vill höra om någon mer är i samma sits som jag. Jag har varit tillsammans med min sambo i 14 år. Min sambo är alkoholist (fast han erkänner det inte själv). Han dricker 1 flaska vin per dag (oftast). Varje helg häver han nog i sig minst 4 flaskor vin, 6 st öl och ett par glas ute. Han har flertal gånger stannat hemma från jobbet måndagar och tisdagar pga abstinens (vilket han inte erkänner, han kör med feber). Vi har bråkat så många gånger om hans drickande men han bara fortsätter. Jag hatar när han blir så där jävla fjantig och simmig i ögonen när han blir full.

Vuxen son som har barn som under 9 mån gått på behandling i öppenvård för sitt alkohol missbruk, själv har jag haft möjlighet under hösten att delta i en anhöriggrupp för att komma till rätta med medberoendet. Jag Har i god tro trott att det efter flera år nu äntligen kunde bli en förändring då han verkar motiverad eftersom han i våras blev sjuk pga av missbruket och han har varit mkt glad för sin terapeut. I veckan berättar han att han under dessa månader av o till använt cannabis. Tror inte det är sant o blir så arg, ledsen och besviken . Är grundlurad.

Min sambo har ett återkommande problem som jag inte blir klok på om det bara har med alkoholen att göra. Hon hade en traumatisk uppväxt med vissa övergrepp inom släkten som hon numera kan tala om även om släkten har svårt att erkänna det. När hon dricker blir hon oftast bara glad men om hon får sitta själv en stund och dricka krymper hon ihop och blir som en annan person. Från den stunden är ho en annan person, grottar ned sig i sin historia, går upp och ner i känslor, ringer folk, etc. Hon ser faktiskt rent fysiskt ut som en annan person.

Hejsan
Min sambo har problem med drickandet och det är något vi bråkat/diskuterat nu det sista halv året av våra snart 2 år tillsammans. (Vi har bott tillsammans 5månader)
Han vet om vad jag känner ang hans drickande och varför.
Största är hans mående och för att jag har en dotter sen tidigare.
Finns såklart massor med bakgrundshistoria att berätta men just nu vill jag bara ha råd och stöttning.
Han ser inte allvaret eller är det jag som förstorar det?