av rabarber

Vet att jag har ett problem, men stoppar huvudet i sanden och låter dagarna gå. Varje kväll kommer jag fram till samma beslut. Imorgon ska det ske! Och så kommer morgondagen och ångesten är för stor. Kan inte värja mig och så tänker jag, imorgon - DÅ. Det här är väl en klassiker.

Jag dricker mig inte full. Jag smådricker (vin) hela tiden för att dämpa min oro och ångest. Det har ju blivit ett moment 22 förstås, för vinpimplandet leder ju till mer ångest dagen efter. Men just då, just där, är vinet den fantastiska mirakelmedicinen som gör att jag kan fungera, andas rätt, axlarna åker ner. Det är så gudomligt skönt när det efter något glas vin inträffar. Svårt att slåss emot. Samtidigt har det lett till biologiska effekter (som jag förtränger). Har ont i fötterna, lite som att gå på kuddar. Det är väl det som kallas portvinstå som senare kan leda till gikt. Buken är svullen. Antagligen är min lever i ett förfärligt tillstånd. Jag borde ju gå till en läkare. Onekligen. Vilken klok människa skulle inte göra det? Men det är som att jag helt trollar bort det i huvudet och får panik över att stå där och skämmas framför en läkare. Ville inte se hur illa det är. Som om det skulle gå bort bara för att jag tänker så? Man är ju inte rationell någonstans och bara lurar sig själv. Och låter dagarna gå. Och tänker imorgon, då ska det ske.

Hade jag varit pruttfull, svimmat av i soffan, varit dum och förfärlig i mina relationer, mot min familj då kanske någon bara hade tagit mig i armen och gått iväg med mig. Men det här är svårare, för så är det inte. Jag är bara lite härligt avslappnad (tycker jag). Ingen märker det här (tror jag). Säkert lurar jag bara mig själv i det. Det märks nog, men det är inte "så farligt" så det är ingen som reagerar. Fast inombords vet jag ju. Jag måste ta tag i det här. Tänk att det ska vara så galet svårt. Jag har ju alla argument. Jag är ju inte dum...

Jag vet inte vad ni kan göra. För ni kommer ju bara bekräfta det jag säger. "Gå iväg till en läkare, ta hjälp, sluta." Det är ju så logiskt och här sitter jag och gnäller. Patetiskt. Det är väl motsvarande historier jag söker. Vad fick er till slut att ta tag i det och vad var det som var avgörande för er att det hände? Måste det till den där "rock bottom-läget" som AA pratar om? Vilken hjälp fick ni att ta steget? Hur motiverade ni er själva - tog er ur den där bubblan av "det är inte så farligt"?

Tack.

Leverjag
tis, 2016-02-09 - 22:58

...på din tråd! Du det där var så bra beskrivet och jag tror väldigt många av oss känner igen oss. Det är det som är så förrädiskt att det går sakta utför, beroendet ökar sakta mer och mer. Snart vet man inte hur det var nunan. Ja, alkohol är det mest effektiva (snabbaste) ångestdämparen av allt. Men för varje gång rubbas systemet i hjärnan och ökar på ångest, stress och oro och vi behöver mer. Du är beroende av ett nervgift och kroppen säger plötsligt ifrån när en gräns passerat. Du riskerar hemska skador och följdsjukdomar. Läs under fakta-fliken bla. Det går (till synes) bra länge men kroppen kämpar förtvivlat och sedan orkar den inte hålla emot mer.

Ja, vad får en att sluta? Insikten, att få nog, bli livrädd, inse att man håller på att supa bort sitt liv, panikångest, utseende, hälsa, olyckor, ekonomi... Jag vet inte men någon slags personlig botten och kapitulering inför faktum att man är en alkoholist tror jag ligger till grund för många här.

Du, det var nog så fullt med inlägg här så ditt inlägg missades. Skriv några inlägg i andras trådar också så hittar de hit också. Läs och skriv här. Många läser länge innan de bestämmer sig. Att skriva ner hur man tänker och brottas med hjärnan är nyttigt och utvecklande.

Hoppas du hittar din motivation. Lycka till. Ses!

Håhåjaja
ons, 2016-02-10 - 09:59

Hej Grotta! Välkommen hit. Hur går det? Jag är också ny här, så jag har inte riktigt kommit till den punkten att jag vågar sätta ord på vad som blev vändpunkten för mig. Men det har varit tre tillfällen under det senaste året, tre hållpunkter på min personliga nedstigning i helvetet. Vi lämnar det vi det. Vad jag förstår dricker du lite hela tiden, men i motsats till dig har jag druckit lite av och till och ibland trillat dit rejält, uteslutande i samband med drickande vid sociala tillfällen. Jag har gjort allt det där som du skriver att du inte gör (däckat i soffan, betett mig illa mot nära och kära), men det har inte gjort någon skillnad. Ytterst få personer har tagit upp det med mig och påpekat att jag har problem, ingen har ställt några ultimatum eller skickat iväg mig till en läkare. Därför tror jag att man måste komma på det själv. Man får ta sitt öde i egna händer helt enkelt och det verkar som att du är på god väg. Eftersom jag själv bara har kommit några få steg på vägen kan jag bara peppa dig och hoppas att du inser att du måste sluta och att du har kraft att stå emot. Vi får försöka stötta varandra helt enkelt. Fortsätt att skriva och att läsa vad andra skriver. Jag finner mycket styrka i det. Jag tror att du har bestämt dig. Kram!