Gårdagen var hemsk. Vaknade fruktansvärt bakis: yr, illamående, svettig, huvudvärk, äcklig bakfyllesmak i munnen och rivande ångest. Barmen sov lugna och varma på var sin sida om mig och jag längtade så starkt efter att helt och hållet kunna uppleva min kärlek till dem i denna stund, utan att bakfyllan, självföraktet och ångesten skulle vara som ett plexiglas mellan mig själv och dem, - Kände mig så misslyckad. En ravin av mörker öppnar sig rakt ner inom mig, samtidigt som sovrummet är stilla och barnen sover lugnt. Jag svävar ovanför en avgrund. - Vad är det som är fel med mig? Varför? Varför kan jag inte ta vara på mig sjäv som en välfungerande vuxen - hel och hållen - ta till mig den kärlek som jag ser finns omkring mig? Vad det gäller mig sjäv känner jag ganska ofta att det inte spelar någon roll om jag finn eller ej. Bakfyllan höll i sig hela dagen. Var tvungen att äta Alvedon under dagen för att hantera huvudvärken. Satt hela dagen i ett soffhörn och läste på detta forum, registrerade veckans dagar/sug och gjorde mitt första inlägg i forumet. Det är en sak att tänka, formulera och säga till mig själv och min partner att "jag är alkoholberoende ", men att verkligen och på djupet ta in detta faktum är så svårt. Nästan obegripligt. - Hur blev det såhär? Är detta verkligt? Händer detta mig? Hur ska jag klara att hantera detta? Men att inte ta itu med mitt alkoholberoende det är inget alternativ. Då kan jag lika gärna försvinna. Jag vill göra det för barnens och min mans skull. Tyvärr bryr jag mig inte om mig själv - att göra det för min egen skull känns för oviktigt. Det jag känner mest inför mig själv är uppgivenhet, stress, prestationskrav och förakt. Helvete också. Detta är en brytpunkt. Inser på riktigt hur alkoholen förstör i mitt liv. Jag behöver ändra på detta nu, steg för steg. Kanske kommer jag att kunna börja känna en motivation även för min egen skull i takt med att jag tillfrisknar? Tanken på att jag troligen haft ett osunt drickande i över tio år, som eskalerat de senaste tre åren är skrämmande och som att det inte är jag. - En helg-alkis, vindrickande bakis-mamma och så rullar "normallivet" på med jobb mm under veckorna, medan långledighet alltmer tenderar att bli drick-perioder. Vill inte ha det så mer, men blir rädd för tanken att helt vara utan den förväntan och avkoppling som vinet erbjuder mig. Vad ska ersätta detta? Det känns bara ännu tommare inom mig när jag försöker föreställa mig en längre period helt utan (och att vara utan resten av mitt liv går inte alls att ta in just nu). - Hopp och tvivel. Känner fortfarande av bakfyllan lite grand. Är så trött på att ha det på detta vis. Hur klara att förändra? Vilket stöd kan jag be min man om? Ska jag våga berätta för mina syskon, mina närmsta vänner, föräldrarna? Vad är rimligt och konstruktivt? Hur mkt måste jag klara detta ensam och vilket stöd kan jag hoppas på från omgivningen - är detta viktigt? Detta forum är iaf viktigt, känner jag. Här behöver jag inte känna skam och kan hämta kraft och erfarenheter från andra som gör sina livsresor i detta..