I januari flyttade min sambo ut efter att jag till sist tröttnat på hans alkoholproblem.
Droppen blev när han försökte smuggla med en flaska sprit till en vistelse som jag – efter alla tidigare bråk och tjafs om alkoholen – bett honom skulle vara just alkoholfri.
Har halva hans bohag kvar här hemma då han tillfälligt bor hos sin bror. Givetvis något knas med tillträdet till lägenheten han ska få...
Jag mår skitdåligt. Varje dag ser jag hans cykel, hans möbler... och påminns om vad som skulle kunna ha varit. Känner mig så otroligt ensam. En djup sorg som ligger som ett band över bröstet. En del av mig har fortfarande känslor för honom.
Vi hörs lite nu och då. Inte jag som söker kontakt, utan han som smsar och ringer. Jag är helt apatisk.
Har gått med på att träffa honom två ggr efter att vi separerat. Första gången hade han träffat en kompis på stan och druckit nån öl och en jäger innan vi sågs (han var hos mig klockan 15 en lördag). Andra gången gick vi på restaurang en söndag och han beställer givetvis in en stor stark till maten. Jag hade som vanligt alla känselspröten ute och fick den välbekanta känslan... Frågade honom rakt ut om han druckit innan vi träffades och först förnekade han, men då jag insisterade erkände han att han tagit en liten "stänkare" innan vi träffades.
Han säger att han gör allt för att få mig tillbaka... Ändå har han druckit båda ggr innan vi träffats. Är det bara jag eller är det jävligt respektlöst?
Han vet ju att det är alkoholen som är anledningen till att vi inte är tillsammans längre...
Överdriver jag? Vill inte må så här längre...