Jag hamnade här, på detta forum, för ungefär tre månader sedan. Det var samtidigt som beslöt mig för att helt sluta med alkohol. Igen. Det fanns många inspirerande, men även avskräckande berättelser. För en månad sedan slutade jag i princip att komma hit, trots att det gav mig mycket. Varför? Naturligtvis för att jag började dricka igen... Och att jag nu skriver här beror lika naturligt på att jag vill sluta igen.
Att erkänna sig besegrad av A är inte kul alls. Men, som en gammal boxare går det ju alltid att komma upp på nio. För, det som är gjort går inte göra ogjort, men framtiden är min. (Må vara en klyscha men likafullt sann)
Alla alkoholisters berättelser är unika, men innehåller ändå ett antal gemensamma nämnare: Ångesten över att inte ha kontroll över sitt liv, och inte minst den våta drömmen om att kunna dricka normalt. Att kunna ta EN öl på vägen hem från jobbet, att kunna provsmaka det nya röda som fick så goda betyg i tidningen utan att dricka upp hela flaskan och lite till. Det är alltid där jag snubblar igen. Att tro att det skall gå bra att vara måttlig. När skall jag inse att för nästan alla, inklusive mig, så funkar inte det?
Mitt drickande har aldrig varit något problem i sällskap. Därför ställer sig vänner ganska frågande när jag berättar att jag tagit en ”paus” pga att jag dricker för mycket. De har aldrig sett det, jag har aldrig spårat ur på fester, har faktiskt kunnat sluta i tid. Nej, det är ensamdrickandet som är boven. Ofta tillsammans med nätpoker som jag också lovat mig dyrt och heligt att sluta med. Men inte klarat. (Dessutom spelar jag ju så förtvivlat dåligt onykter att bara det skulle vara en orsak nog...)
Drickandet blir naturligtvis en bidragande orsak till ett krisande äktenskap. Jag sticker visserligen ut hakan och säger att A inte är huvudproblemet, men gör det hela naturligtvis mycket krångligare. Inte minst för att mitt tålamod och omdöme inte precis är på topp när man dricker var och varannan dag.
Varför skriver jag detta då? Det får bli mitt AA möte. (Jag har varit där också, men är kanske inte riktigt min grej) Att kunna få lite moraliskt stöd när suget, tanken på det goda röda blir outhärdligt. När jag glömmer att det kommer inte att fungera denna gången heller att bli ”vanlig” konsument. Att kunna vara bland likar, anonymt men ändå med den värme som många av er delar med sig av.
Därför skriver jag här och nu på den första dagen i ett nytt liv...

Mia-Pia

Du skriver så igenkännande!
Vi delar just detta helvete att inte kunna hantera måttlighet, fast vi så gärna vill.

Styrka till dig!!

Tack Mia-Pia!
Ja, visst är det lätt att säga till sig själv: Visst klarar du detta! Det är ju bara att ta det lugnt...
Nej. Så funkar det tyvärr inte. Eller, jo kanske ett par gånger. Sedan börjar jag fundera över när nästa gång skall vara, och då måste man ju köpa något extra gott, och så för säkerhets skull köpa en box extra. Till slut blir jag helt fixerad kring planeringen, letar efter tillfällen då jag kan vara utan vakande ögon. Jag har visserligen inte skåpsupit på traditionellt sätt, men en och annan öl har slunkit ner extra förbi ”polisen”. Det blir ett sorts periodsupande, om än på måttligt sätt. Med måttligt så menar jag att det inte blir varje dag, men mer och mer och oftare och oftare. Tills jag bestämmer mig för att sluta. Det brukar hålla ett par månader...
Nu befinner jag mig på en ensam plats. I båten för att fixa det sista innan den riktiga säsongen börjar. Och då brukar det tyvärr oftast bli en flaska vin och några öl, och så öppnas poker clienten, och några hundringar försvinner, och morgondagen blir full av Ågren och förebråelser. Och nya löften som inte håller så länge.
Nu har jag stängt av mig från pokersiterna jag brukar använda (tyvärr finns det hur många som helst att bli ny medlem på) och nu skall jag försöka skriva här någorlunda regelbundet. Och försöka hålla mig från A!

Mia-Pia

Detta forum är bra! Ha din tråd som en dagbok, för att följa hur din tankar är och för att få syn på hjärnans mönster!

Tack Mia-Pia för tillropen.
Dell. Oavsett om du tycker dig ha ett mål eller inte, så finns det nog där. Annars hade du nog knappast gjort dig besväret att kommentera över huvud taget. Om det är skryt eller inte att säga att man varit nykter 4 dagar efter 30 år? Spelar ingen roll. Någonstans måste man börja, och man kan åtminstone klappa sig själv på axeln. Så fortsätt på samma stig, och skit i att det känns pinsamt att erkänna sina problem. Alkoholen är socialt accepterad, nästan glorifierad i vår kultur. Så länge man inte trillar dit. Och det gör bra många fler än man vet. (Åtminstone 10-15% av dina grannar har rejäla problem, men lyckas oftast dölja det). Men trillar man dit så blir man lätt stigmatiserad. Snacka om dubbelmoral! Men att erkänna att man är alkis, trots att man hållit stilen utåt, är enda chansen att börja en ganska jobbig resa. Men varje morgon man vaknar och känner att huvudet är klart i stället för fullt med gröt, så är det värt varje uppoffring.
Jag var på farlig mark i går kväll, men hade inte en tanke på att öppna den flaska vin som finns här sedan länge. Så jag klappar mig själv på axeln, och kan åka hem gott samvete.