Jag hamnade här, på detta forum, för ungefär tre månader sedan. Det var samtidigt som beslöt mig för att helt sluta med alkohol. Igen. Det fanns många inspirerande, men även avskräckande berättelser. För en månad sedan slutade jag i princip att komma hit, trots att det gav mig mycket. Varför? Naturligtvis för att jag började dricka igen... Och att jag nu skriver här beror lika naturligt på att jag vill sluta igen.
Att erkänna sig besegrad av A är inte kul alls. Men, som en gammal boxare går det ju alltid att komma upp på nio. För, det som är gjort går inte göra ogjort, men framtiden är min. (Må vara en klyscha men likafullt sann)
Alla alkoholisters berättelser är unika, men innehåller ändå ett antal gemensamma nämnare: Ångesten över att inte ha kontroll över sitt liv, och inte minst den våta drömmen om att kunna dricka normalt. Att kunna ta EN öl på vägen hem från jobbet, att kunna provsmaka det nya röda som fick så goda betyg i tidningen utan att dricka upp hela flaskan och lite till. Det är alltid där jag snubblar igen. Att tro att det skall gå bra att vara måttlig. När skall jag inse att för nästan alla, inklusive mig, så funkar inte det?
Mitt drickande har aldrig varit något problem i sällskap. Därför ställer sig vänner ganska frågande när jag berättar att jag tagit en ”paus” pga att jag dricker för mycket. De har aldrig sett det, jag har aldrig spårat ur på fester, har faktiskt kunnat sluta i tid. Nej, det är ensamdrickandet som är boven. Ofta tillsammans med nätpoker som jag också lovat mig dyrt och heligt att sluta med. Men inte klarat. (Dessutom spelar jag ju så förtvivlat dåligt onykter att bara det skulle vara en orsak nog...)
Drickandet blir naturligtvis en bidragande orsak till ett krisande äktenskap. Jag sticker visserligen ut hakan och säger att A inte är huvudproblemet, men gör det hela naturligtvis mycket krångligare. Inte minst för att mitt tålamod och omdöme inte precis är på topp när man dricker var och varannan dag.
Varför skriver jag detta då? Det får bli mitt AA möte. (Jag har varit där också, men är kanske inte riktigt min grej) Att kunna få lite moraliskt stöd när suget, tanken på det goda röda blir outhärdligt. När jag glömmer att det kommer inte att fungera denna gången heller att bli ”vanlig” konsument. Att kunna vara bland likar, anonymt men ändå med den värme som många av er delar med sig av.
Därför skriver jag här och nu på den första dagen i ett nytt liv...