Som många andra här så dricker jag inte "för ofta", men däremot så kan jag inte sluta när jag väl börjat. Jag dricker helt enkelt så länge det finns alkohol. Om jag köpt hem en flaska vin så känner jag ångest när jag ser att den snart är slut och vet att jag inte har mer alkohol hemma.
Jag tycker om att dricka vin. Tycker om att gå ut och äta och ta ett par glas och de gånger jag lyckas göra det så får jag ofta underbara kvällar.
Jag har gjort så mycket dumt på fyllan. Varit otrevlig, osmaklig, blivit omhändertagen och allmänt bara skämt ut mig. Dejter har slutat höra av sig ibland och jag har då förstått att jag varit väldigt osmaklig. Själv minns jag aldrig vad jag gjort och skäms för mycket för att fråga. Jag sticker bara huvudet i sanden istället. Det känns som att jag nu hunnit skämma ut mig inför precis alla i min omgivning. Det finns inga kvar som inte sett mig redlös och pinsam.
När jag är nykter är jag rationell, snäll och glad, så jag förstår inte riktigt själv hur kontrasten kan bli så pass stor.
Jag försöker ofta lova mig själv att nästa gång blir det bara 2 glas vin, sen vaknar jag på morgonen med kläderna på och undrar hur jag kom hem och är livrädd för att kolla min telefon.
Jag vet inte vad jag söker här. Kanske behöver jag mest få ur mig detta inför människor som förstår. Få "säga" detta högt.

Karin01

Skriv på bara, jag läser varje ord. Hade kunnat vara mina egna, hallå Dr Jekyll och Mr Hyde.
Jag brukar alltid sticka huvudet i sanden. Jag skäms så mycket inför att stå tillsvars för vad jag eventuellt har gjort så jag brukar blocka nummer och på Facebook hejvilt efter mina eskapader. Det tråkiga är att jag egentligen inte ens ger människor en chans att finnas kvar. Jag bestämmer åt dem att vi inte ska höras på ett tag eller ibland kanske inte alls igen.
Man kan ju tänka sig hur det måste se ut. En kille träffar mig och anser (förhoppningsvis) att jag verkar vara snäll, omtänksam och balanserad. Sen kommer någon slags dramaqueen fram i fyllan.
Nej, den romantiserade bilden jag har av att sitta med ett glas vin får nog tyvärr inte komma fram så ofta framöver. Det funkar inte längre.

Gredos

Jag blockar inte, men jag låtsas som att det regnar och hör aldrig av mig igen fast ett enkelt "ursäkta för igår, sköt om dig" är det minsta man är skyldig någon man dragit in i nåt dramatjosan eller ens hållt på och flaxat med på det där viset att på fyllan kommer nån needy fucker fram medan när man är nykter eller inte dyng så är man så balanserad att man rent av är off. Det är liksom också nåt man måste lära sig ta ansvar för att det är både otäckt och jobbigt för utomstående att se hur man förstör sig själv men också kanske själva bli en del av det. Många hör nog inte av sig igen för de inte har en aning om vad de ska säga, de tror nog inte att man är en galen vidrig dåre, men de förstår ju att man har problem.

De gånger jag vågat höra av mig igen och be om ursäkt har det alltid blivit ett bra samtal som hjälp båda. Sen nu senaste åren har det alltid lett till att personen valt att avsluta relationen med mig eftersom det är ett återkommande beteende och jag kan inte få tusen sista chanser.

Jag kan också ta ett glas vin eller en öl om det är vad som finns. Men det väcks nästan alltid en känsla inom mig att jag inte fått bli "tillräckligt full" och då kommer den där karatefyllan nån dag efteråt istället. Hur sjukt är inte det då? Jag hatar ju att vara för full och det har funnits många gånger då jag mått så dåligt över mina fylleeskapader att jag funderat på att inte avsluta bara det utan hela mig. ÄNDÅ tycker jag inte det blivit "nog". Men nu hoppas jag att jag har det. Men du verkar ha koll på situationen, och känns det att ett glas vin sådär funkar och är värt det så ingen skam i att ta det heller. För en sån allt eller inget-person som jag fungerar det inte längre, och det känns åt helvete att inse det eftersom boom there goes det jävligt lilla sociala livet jag har öht. För spelar ingen roll vad nån säger, för mig är inte krogen och socialt kring alkohol roligt som nykter.

Karin01

att man kan rabbla upp allt man gjort som man mår dåligt över och ändå häller man upp ett glas till? När är nog NOG egentligen?
Jag har börjat inse att jag ofta lurar mig själv när jag säger att jag ska börja hålla mig till två glas. Det går bra i några veckor och sen får jag nån slags övertro på att jag fått kontroll. Det finns dock tillfällen när jag vet att jag klarar av det. Som när jag tex åker och hälsar på min familj och tar ett glas vin till maten eller till en film. Jag får snart minimera ner det till de stunderna.

Mimmla

Gud vad jag känner igen mig! Det här med att fly, ha totalångest över att man inte minns vad man gjort, inte vara säker på vilka man sagt vad till och inte klara av att se folk i ögonen. Det är klart att man inte kan be om ursäkt när man inte är säker på VAD man ska be om ursäkt för! Dessutom vill man inte riskera att få veta det heller. Bättre då att fly och förtränga...lägga tid emellan och bevisa att jag KAN hålla mig nykter. Jag kommer aldrig mer att tappa kontrollen för jag har ju EGENTLIGEN inte alkoholproblem. Och så händer det ändå en gång till och det blir svårare och svårare att hitta undanflykter, allt jobbigare att fly och förneka. Ångestkarusellen snurrar allt snabbare och vad är lösningen? Alkohol naturligtvis! Det fattar väl alla? ;-)

Karin01

Skriver under på varenda ord. Hur är din situation idag?

beccabus

Det är helt galet hur man kan känna igen vad ni skriver. Jag kunde lika gärna ha skrivit det själv!! Sitter helt förbluffad här hemma.

Ta inte detta på fel sätt- men det känns på något sätt skönt att jag inte är ensam om att vara en vrålgråtande drama queen som åker runt runt i min ångestsnurrande berg-och-dalbana och bara vill fly allt och alla (blocklistan på Facebook och mobilen är snart full) hellre än att bara be om ursäkt dagen efter. Ett enkelt "Ber om ursäkt för igår. Jag vet inte vad som flög i mig, antagligen för mycket tequila. Ta hand dig" är så svårt att man hellre blockar och går vidare. Låtsas som inget har hänt.

Hur tar ni er igenom dagen efter? Själv kan jag inte gå ur sängen.

Karin01

Otrolig igenkänning på det du skriver med.
Oftast ligger jag kvar och blundar konsekvent hela dagen och tänker på telefonen som en mina som ligger bredvid,
Ligger så till dess att jag måste äta..
Ni andra då?

Karin01

Fick tillbaka min väska idag från fyllan i torsdags. Någon vänlig själ hade hittat den i en trappuppgång långt ifrån där jag bor. Ser även på mobilen att den registrerat promenader halva natten. Har jag alltså varit och virrat omkring i en stadsdel där jag varken var ute och drack eller bor.
Ångesten kom som ett slag i magen. Ikväll tänker jag tröstäta en påse godis och bädda ner mig i soffan. Måtte jag blivit tillräckligt skraj nu.

Gredos

Jag brukar bara snabbt som fan radera hela tråden med sms eller facebookmeddelanden. Klarar inte av att se det svart på vitt vad jag sagt eller gjort eg. Det är så satans jävla pinsamt. Sen låter jag bortträngningen börja för oftast så är jag ju på skiten några dagar senare igen. Och det är som att jag tror "en bra fylla" botgör för den senaste urspårningen. Som att aah, najs, nu är jag på 0 igen. Sen kommer nya clown-kväll, och så har jag hållt på så. Ibland när det varit sånt jävla rabalder att främlingar fått lett mig hem och så så har jag tänkt att "ok. Men nu är det lördag och då är det NÅGON ANNAN som blir ledd hem av några för dem främmande människor". Det är faktiskt så jag har hanterat det.

Jag måste vara känd i den här staden. Så enkelt är det. För så mycket har jag varit ute och jag har ett såpass enkelt signalement så... men tänker jag på det så tar jag mig inte bara upp ur sängen, utan inte heller ut för att försöka överleva och bli en bättre person och ALDRIG göra om sånt här. (För min del genom _total_ nykterhet).

Jag finner också tröst och något förlåtande i att vi kan relatera till varandra. Det är fint. Men försöker akta mig för att inte ta det till nivån att jag pustar ut och tänker att ja ja, men då ÄR det kanske inte sååå farligt då. För det är det. Vad man gör mot sig själv är illa nog, men att andra drabbas är fruktansvärt, och ingen gillar drama eller att behöva ta hand om vuxna människor som blir som femton igen. Vill skicka massa pepp till er att fortsätta kämpa mot att beteendet upphör, att det faktiskt nu inte händer igen. Det som man alltid lovar sig själv, ni vet.

Karin01

Började faktiskt skratta av igenkänning. Kan se framför mig när man snabbt som fan ska radera ett sms innan man hinner få ett hum om vad det står.
Du har helt rätt i det du skriver. Det är tröstande att vi sitter i samma båt, men vi ska inte sitta kvar i båten. Vi gör sjuka grejer och det ska vi hitta en lösning på.

Mimmla

tycker jag att vi gör för den vi sitter i läcker som FAN! :-)
Jag både ler och gråter inombords när jag läser era historier. Virrar rundor i en helt annan stadsdel, tappar bort väskan, spräckt mobil, fyllesms, i värsta fall samtal...möten med någon gammal kollega men man minns inte vem finns bara små fragment utav ett samtal i huvudet och i BÄSTA fall vaknar man iaf i sin egen säng!
Just nu är det sådant jag måste vältra mig i. Vet hur lätt det är att fastna i den sköna känslan av att vara nykter, hur snabbt man glömmer och förtränger och vips så sitter man där med ett glas fredagsvin...som blir 8 glas...
Är på dag 4 och har farliga dagar framför mig. Semester och mannen är på jobbet, barnen i skolan. Jag är så sjukt rädd att alkohjärnan ska få mig att göra dumheter. Ska satsa på att bryta mönster. Tar hunden och drar till skogs. Lämnade mitt mastercard till mannen i morse. Inte fastna i soffan med mobilen och sitta och älta. På torsdag ska jag gå på ett möte på AA.
Min favosysselsättning är annars att baka och laga mat tillsammans med 1-2 flaskor vin på mina lediga dagar. Duktig flicka som har fixat allt tills familjen kommer hem. Den där duktiga flickan har jag bestämt mig för att göra upp med en gång för alla! Nu börjar det nya livet - på stapplande ben än så länge - men det ska bli bättre. I dag ska jag inte dricka något!
Kram

beccabus

Jag berättade för mina närmaste att jag verkligen ser det som ett problemn. Min uppfattning var att dom inte tog det riktigt på allvar. De låter mig fortsätta dricka ändå.. Testade du? Vad sa dina vänner? Hur upplevde du det?

Karin01

Jag berättade för fyra personer. En av dem förstod väldigt väl. Två av de andra följde jag sedan upp med att bli precis så full som jag sagt att jag aldrig mer vill bli, vilket kändes väldigt pinsamt och den sista började direkt ställa frågor som om jag vore beroende.
Det är tydligt tycker jag att alkoholproblem oftast förknippas med att man dricker ofta, istället för att problemen kan se ut på många olika sätt.

Mimmla

att man inte ska förvänta sig så mycket av andra. Dels är det som du skriver Karin01 att alla förstår inte att man kan ha alkoholproblem även om man bara super till ordentligt några gånger per år. Vet inte om jag förstod det innan heller...
Beccabus, skulle du vilja att dina anhöriga stoppade dig? Jag kan säga att när jag väl bestämt mig för att jag SKA dricka, då gör jag det...En gång när sambon försökte stoppa mig så hoppade jag ut genom ett fönster. Inte något jag är så stolt över...som tur var så var det mörkt och inga grannar i närheten...

Karin01

Att jag gör är att jag hetsar andra att dricka mer, antagligen för att själv få dricka mer och för att jag hoppas att jag inte är den enda som ska bli full. Ett sådant vidrigt beteende. Sedan jag vände mig hit har jag slutat med det. Igår var jag ute på middag och tog ett glas vin medan mina två vänner drack några öl var. När servitrisen kom och frågade om vi önskade påfyllning så sade jag att jag låter mitt sällskap bestämma om vi ska stanna längre. De ville ta varsin öl till så jag drack ett andra glas vin innan jag promenerade hem. Så skönt det var att inte vara hetsig och direkt säga att klart vi ska ha ett glas till.
Nu väntar en helg hemma hos föräldrarna och där känner jag mig trygg att det kommer att gå bra.

Karin01

Drack två glas vin i onsdags, två i fredags och tre igår. De två sista tillfällena hemma hos mina föräldrar.
Har dock förstått vid det här laget att jag inte kan ropa hej, så nu tar jag en helvit vecka till att börja med och tänker strunta helt i att planera för nästa gång jag vill dricka. Måste få bort känslan av att alla vita dagar är transportsträckor till några glas vin.