av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
sön, 2016-10-23 - 11:27

därhemma, åtminstone inte någon som jag ser mer än ansiktet i. Här på hotellet däremot är det fåfänga deLuxe, jag räknar till fyra stycken, varav två går från golv till tak. Jag råkade se mig själv i profil i en av dem i går kväll, när jag skulle gå och lägga mig. Herredumilde vad fet jag har blivit! Och allt har samlat sig framtill, jag ser nästan gravid ut. Faktum är att jag har unnat mig både ett och annat under de månader jag varit nykter. Lite väl mycket uppenbarligen, nog tycker jag att man ska belöna sig själv nu när man har varit så duktig, men någon måtta får det ju faktiskt vara. När jag tänker tillbaka så har mitt ätande, framför allt på kvällarna, haft karaktären av tröstätande. Fettet samlas ju tio gånger så snabbt som det försvinner, så nu får det bli diet. Jag vet precis vad jag måste göra, det känns bara så mycket svårare än att sluta dricka. Konsekvenserna blir ju inte lika omedelbara.

Resan hit gick bra, eller så bra man kan förvänta sig. Det var en tid när det fanns tre klasser att resa i, sedan gick man ner till bara två, och nu är man uppe på tre igen. Boskap, husdjur och folk. Att resa bland boskapen längst bak i planet är direkt plågsamt; man kan inte röra sig, äter sitt foder ur ett tråg och kan inte luta tillbaka sätet. Att resa bland folket längst fram är uteslutet, det är för dyrt, så det fick bli bland husdjuren. Ljudnivån är skapligt hög och en del vet inte riktigt hur man ska uppföra sig, men på det stora hela är det ok i alla fall. Man utfodras i rena skålar, får lite extra vatten då och då, och kan röra sig lite grand, t.o.m. luta sig tillbaka en aning.

Att kommunicera med Sverige är inte direkt billigt, det kostar fem kronor att skicka ett sms och tjugo kronor att ringa. Det kostar till och med att ta emot ett samtal, tio kronor. Så jag ska utarbeta någon form av schema med min son, så att jag kan ha telefonen avstängd större delen av dagen. Jag har ingen lust att betala en massa pengar för att lyssna på en telefonförsäljare.

Ha en skön söndag allihop!

Adde
sön, 2016-10-23 - 11:58

för dina inlägg som skapar förhoppningar hos mig. Inte ljusblå drömmar utan reella, stadig, verklighetsförhoppningar.
Kan det vara så att ditt behandlingshem var ett 12-stegs, Minnesotabehandling ? AA lever ju helt på frivilliga bidrag för att inte kunna knytas till nån som har andra intressen än en stadigvarande nykterhet. Så överlever ju alla grupper i hela världen.

En floskel javisst...men : Att oroa sig i förväg är som att betala ränta på ett lån man inte tagit än.

Jag tror nog att du har så mycket på fötterna att det du nu står inför kommer att gå bra. Risken är nog större när du kommer hem och den lille belöningsjäveln tittar fram och man är lite avslappnad.

Jag vet inte hur mycket du använder av det du fick under behandlingen men mycket har iaf jag haft nytta av i många olika sammanhang. Jag har tom Sinnesrobönen på väl synlig plats hemma just för att den sätter fingret på en klokskap jag behöver påminna mig om, och nej, jag är inte religiös.

Jag är inte alls bevandrad "overthere" men finns inte öppen wifi ?

heueh
mån, 2016-10-24 - 11:33

att ta det lugnt när man reser. Flygplatser är definitivt inga ställen som uppmuntrar till meditation och djupa tankar. Kanske är det därför man ser så många människor i barerna. Jag var tvungen att checka ut från hotellet ett par timmar innan mitt flyg lämnade Chicago igår, så jag hade gott om tid att sitta och titta på folk. Det flesta satt naturligtvis och knappade på sina mobiltelefoner, men dom verkade ändå inte avstressade, snarare tvärtom. Det var bara de som satt i barerna som pratade med varandra, telefon i ficka. Det är konstigt tycker jag, man gör ju ingenting, det borde vara naturligt att bara luta sig tillbaka och slappna av. Själv brukar jag vandra runt som en osalig ande, så sitta ner en stund för att återigen rastlöst traska omkring.

Amerika är ett religiöst land, så på varje större flygplats finns det vanligtvis ett kapell. Dit brukar jag gå, inte för att jag är religiös utan för att det brukar vara lugnt och tyst därinne, ingen pratar eller blippar på en dator, man är ensam med sina tankar så att säga. Och ofta även ensam, rent fysiskt. Jänkarna må påstå att dom tror på gud och allt det där, men i realiteten verkar fromheten begränsa sig till söndagsmorgnar, då hela familjen drar till kyrkan för att få sig veckans dos av guds ord till livs. I Salt Lake City, mormonernas högborg, finns det ett rum högst upp i kyrkan, avsett för bön och meditation. Det är ett fantastiskt vackert rum, vit marmor, hög takkupol, massor med rymd men ändå tyst på något sätt. Där satt jag gärna ibland och väldigt ofta helt ensam, trots att mormonerna ju ska vara så andliga av sig. För många är nog religionen mer en fasad än en övertygelse.

Jag såg ett par väldigt märkliga skor igår. De var gjorda som ett par handskar, dvs varje tå hade sitt egen lilla utrymme, skilt från de andra. Såg mycket märkligt ut. Jag hade väl inte reagerat med samma förvåning om de hade burits av en fullfjädrad hipster, men det här var en i övrigt ordinär gosse som stod och diskuterade affärer med en kollega. Jag antar att han bara tyckte de var bekväma.

Ha en bra dag allihop!

heueh
tis, 2016-10-25 - 12:16

antar jag. Jag var inte särskilt nervös, jag sade inga dumheter och det hela verkade uppskattas. Och ändå; själen var inte med, så att säga. Jag saknade den där entusiasmen, engagemanget i ämnet som är så nödvändigt för att jag själv ska känna mig nöjd med min prestation. Det var så länge sedan att man tycker att bristen på rutin borde ha hjälpt mig att tycka det var kul igen. Men det gjorde det inte, i stället ville jag bara få det överstökat. När jag sedan kom tillbaka till hotellet kände jag mig så fruktansvärt tom inombords, ensam, som om hela världen hade vänt mig ryggen. Det var ingen bra känsla för en gammal alkis. Jag kunde bara komma på en enda sak att göra, jag drog igång datorn och satte mig och läste här på forumet. Det hjälpte, jag kvittrade kanske inte när jag gick och lade mig, men jag var i alla fall nykter.

Det är bara att konstatera faktum; jag är färdig nu, den här typen av verksamhet är inget jag kan eller vill ägna mig åt längre. Ett avslutat kapitel. Jag läste något igår, i ett helt annat sammanhang, som öppnade mina ögon för ett nytt sätt att tänka: Jag har inte slutat dricka; jag har börjat leva nyktert. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det på det sättet förut, men det är ju helt rätt. Allt det jobb jag har lagt ner hittills, och kommer att lägga ner framöver, är inte för att avsluta ett gammalt sätt att leva, det är för att börja ett nytt. Så mycket bättre det känns att tänka på det sättet, det är ju så mycket roligare att se fram emot något nytt än att sörja något jag förlorat, något som jag ändå aldrig ville ha.

Min diet fick sig en rivstart igår. Jag började inte förrän klockan ett, så jag åt en lätt lunch innan jag anmälde mig. Sedan skyfflades jag runt till klockan nio i går kväll, men ingen hade tänkt på att lägga in en middag, eller ens en kort matpaus någonstans i schemat. Så när jag kom tillbaka till hotellet var jag hungrig men också för trött för att orka släpa mig iväg till någon restaurang. Tvångsbantning, också ett sätt.

Ha en fin dag!

heueh
ons, 2016-10-26 - 11:54

via Internet? Jag läste nyligen här om folk som är förkylda och nu är jag det också. Det är inte optimalt att vara förkyld när man är på resa, särskilt inte när den är fullt utvecklad, med feber och hela konkarongen. Normalt brukar jag göra som hunden, jag rullar ihop mig i ett hörn och ligger kvar där tills jag mår bättre igen. Det går ju inte nu, tyvärr. Sedan brukar det vara whisky inblandat, och det går ju inte heller nu, tack och lov. Att dricka skulle bara vara att skjuta upp lidandet och hur frestande det än verkar här och nu, så föredrar jag att ta smällen nu med en gång. Det är inte första gången jag jobbar mig igenom uselt mående, bakfyllorna i mitt förflutna har inte varit att leka med heller. Jag har några timmar på mig innan jag behöver anmäla mig, så jag slutar här och släpar mig tillbaka till mitt hörn.

Ha en bra dag, ni som kan!

heueh
tors, 2016-10-27 - 13:30

Rejält. Enligt prognosen ska det komma uppemot en decimeter i dag. Varför måste mina kunder bosätta sig på så hopplösa ställen? Varför kan jag inte ha kunder på Hawaii eller Bahamas? Jag har försökt, det har jag verkligen, men det verkar som om min bransch föredrar att hållas i deprimerande hålor där till och med vädret har förlorat allt hopp. När jag drack brydde jag mig inte, allt jag behövde var ett hotell med kylskåp på rummet och en spritbutik i närheten. Nu däremot, är det inte lika lätt att hålla humöret uppe. En dag kvar, bara en dag kvar, det är mantrat som snurrar i mitt huvud just nu.

Jag mår inte bra just nu, febern är borta men näsan rinner och hostan lär jag få dras med ett bra tag framöver, rökare som jag är. Dom sug jag brottas med är värre än på länge. Jag tror det beror på att det finns ingen tystnad att finna någonstans härikring. Mina morgonpromenader med hunden brukar ju bjuda på tystnad och ro, en stund på morgonen då jag kan reflektera och förbereda mig för dagen. Här, när jag går ut från hotellet, hamnar jag mitt i en byggarbetsplats som drar igång klockan fem på morgonen. Inget som uppmuntrar till en stillsam promenad direkt. Sedan rullar det på hela dagen utan uppehåll. Allt jag kan göra, tror jag, är att hålla ut tills det är dags att åka hem. Som Levande brukar säga; klarar jag det här så kommer jag att vara mycket starkare sedan.

Ha en fin dag!

linn
tors, 2016-10-27 - 15:43

Gillar som jag sagt tidigare att följa din tråd, du har så levande beskrivningar av din kamp och ditt liv. Bara intressant av hur annorlunda det kan vara. När jag har fullt upp med ljud, jobb och barn då glömmer jag suget, när tystnaden kommer då är det olidligt. Varje dag som vi klarar blir vi starkare.

Krya på dig! Och ha en bra dag!

Rosen
tors, 2016-10-27 - 16:20

Usch, vilken jäkla resa! Att du klarar det så bra trots allt. Själv avskyr jag att resa numera. Föredrar att gräva där jag står. Har blivit alldeles för bekväm med åren. Har flackat runt så det räcker. Ja, det är mycket man gjort så det räcker.

heueh
fre, 2016-10-28 - 11:32

för att fly. Fly från situationer jag inte vill vara i, från mitt eget mående, från jobb jag inte vill göra. Jag undrar om jag inte skulle kunna vända det där till något produktivt. Som den här resan t.ex. Det står klart för mig nu att det här vill jag inte göra längre, och som en indikation på det har sugen varit sällsynt starka. Om jag är uppmärksam i framtiden, när jag drabbas av sug, så kan jag börja nysta i vad som orsakar dom, vad det är i min situation som jag vill fly från. Sedan kan jag antingen undvika det eller försöka hitta ett annat sätt att se på det. Som städning, jag avskyr att städa, men det blir ju inte renare av att jag ligger packad på soffan. Där får jag försöka se till hur mycket trevligare det är om jag har rent och snyggt omkring mig, för om jag inte tyckte illa om att ha det skitigt hemma så skulle det ju inte dra med sig några sug.

Jag reser hem idag, med blandade känslor. Det ska bli jätteskönt att komma hem, inte lika kul att åka hem. Jag kommer inte att vara hemma förrän i morgon eftermiddag, och eftersom jag är förkyld har jag svårt att tryckutjämna vid landningarna, så dels kommer jag att ha ont i öronen och dels kommer jag att höra dåligt ett tag efteråt. Och så kommer jag att vara trött förstås, helt upp och ned i dygnsrytmen. Men, jag får träffa min hund igen, jag får komma in i mina invanda, trygga rutiner igen och jag är en vecka närmare flytten. Mitt staket har äntligen kommit så snart får jag ge mig ut i skogen och hamra ner trästolpar. Attan, så kul det kommer att bli!

Ha en härlig dag allihop!

Levande
fre, 2016-10-28 - 11:51

Skönt att få tillbaka dig på hemmaplan igen, vill läsa dina inlägg till morgonkaffet.
Flykt är något som är min last också men håller på att lära mig ett annat sätt.
Så önskar dig en bra resa och du är efterlängtad här

heueh
lör, 2016-10-29 - 05:18

men jag har rest långt. Om jag ser på mig själv nu och jämför med den ömkliga varelse som pendlade mellan kylen, soffan och toaletten för bara några månader sedan så har jag svårt att tro att det är samma person. Och på sätt och vis är det ju inte det. Jag kan inte säga att det var jag, den där individen. Jag tror inte ens att jag, den jag är nu, fanns någonstans där, gömd under spritångorna. Den jag är nu har växt fram under de senaste månadernas nyktra reflektioner och livsval. Och det är en person jag börjar tycka om. Det må låta självförhärligande, men jag är faktiskt rätt nöjd med mig själv.

Ta till exempel den resa jag nu är på väg att avsluta. Jag påbörjade den på helt fel sätt. Är det något jag lärt mig under mitt liv, så är det att om man vill att något ska förlöpa på ett positivt sätt så måste man gå in i det med en positiv attityd. Det gjorde jag inte denna gång. En annan sak är att när man planerar något, måste man räkna in att mycket kommer att förlöpa annorlunda än man trodde. Inte heller det gjorde jag inför den här resan. För det tredje; när hela ens planering verkar rasa, måste man vara flexibel, ducka, skratta och ta nya tag. Inte heller det lyckades jag särskilt bra med. Inget att yvas över, eller hur?

Men jag var nykter, hela tiden.

Trots alla fel jag gjorde alldeles själv, trots allt som gick fel helt utan min inblandning, trots att demonen på min axel hade alla odds på sin sida, så höll jag mig nykter. Och det utan att vackla, utan att föra kvartslånga diskussioner med mig själv framför sprithyllan i livsmedelsbutiken, utan att fyra gånger under en kväll köra iväg med bilen bara för att återvända till hotellet tomhänt. Jag var en stigfinnare på marsch genom ett minfält, tveklös och orädd.

Så här sitter jag på 12000 meters höjd, någonstans över Kanada, och är rätt stolt över mig själv, och det tycker jag ni ska vara också mina vänner, ni som kämpar och vinner varje dag!

Ha en underbar lördag allhop!

heueh
sön, 2016-10-30 - 05:15

ljuva tystnad. Den här veckan har fått mig att inse hur privilegierad jag är, som kan ta mina morgonpromenader i lugn och ro. Den tystnad jag får uppleva tidigt på morgonen är tämligen unik. Helt tyst var det naturligtvis inte, men jag kunde urskilja enskilda ljud, en sjuksköterska på väg in till morgonskiftet, en hund som försöker göra husse och matte uppmärksamma på att det går rådjur alldeles för nära gården, en flock fåglar på resa mot varmare breddgrader. En trasig gatlykta gav mig en glimt av natthimlen med alla stjärnkonstellationer, stjärnor som vi drömmer om att resa till men aldrig kommer att få se på nära håll. Vad har hänt med oss?

Bor man i ett samhälle så bombarderas man av sinnesintryck, trafikbruset hänger som ett tungt draperi som hindrar oss från att höra vad som finns bortom det, gatuljusen hindrar oss från att se vad som finns bortom vår närmaste horisont. Går vi in i en affär så öser högtalare specialdesignad musik över oss, musik som ska få oss att handla mer. Borta är tiden då, när solen gick ner, det blev mörkt och tyst. Naturen varvade ner, vi satte oss kanske och läste i skenet från en ensam lampa. Allt lugnade ner sig, vi fick en stund av ro innan vi gick och lade oss. Det var tyst, befriande tyst.

Vårt samhälle må ha utvecklats i en rasande takt under de senaste tvåhundra åren, men vi har det inte. Gener är gener, naturen tar sin tid på sig. Vi, som människor, har inte verktygen för att handskas med den kontinuerliga stress vi utsätts för, överallt, alltid, på jobbet, på fritiden, i hemmet. Kanske är det därför vi söker lugn och ro på artificiell väg. Många härinne skriver om alkoholen som ett sätt att varva ner, att stänga världen ute, att skapa en egen liten bubbla som isolerar oss från allt oväsen som omger oss. När vi tar bort alkoholen så har vi inte längre den där zonen att fly in i, och det ger oss en känsla av panik. Därför betyder mina morgonpromenader så mycket för mig, där har jag min säkra, trygga lilla vrå, där jag kan fokusera på mig själv och uppleva min omvärld utan glättiga sångtexter och blinkande lampor.

Ha en härlig söndag allihop!

Jullan65
sön, 2016-10-30 - 08:45

Ja verkligen är det så. Vi blir sönderstressade av alla intryck idag, jag kan knappt sätta på tv längre, filmerna och programmen är så komprimerade, med massa klipp hit o dit. Snabbt, så man nästan inte hänger med i handlingen. Ingen rast, ingen ro. Bara massa händelser o bilder som avlöser varandra. Nä heueh , vad går upp mot stillbilden från en skogsdunge, med lite kvitter i bakgrunden. Eller en morgonblank sjö, med solstänk på ytan. Tidig kaffe på en veranda i tystnad. Låååångsam promenad i skymningen. SINNESRO ger det, ett fantastiskt tillstånd. Tänk, jag hade faktiskt inte ens hört det ordet tills inte allt för länge sedan.... inte upplevt det heller. Men sakta kommer man på var o hur man kan uppnå sinnesro, utan sinnesförändrande medel. Ganska häftigt faktiskt. Här o nu, nuet. Ha en sinnesrofylld söndag. Kram

Dionysa
sön, 2016-10-30 - 10:26

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst..."

heueh
mån, 2016-10-31 - 06:38

Jag träffade dom på det amerikanska behandlingshem där jag tillbringade en tid för tjugo år sedan. Dom var väl i 25-årsåldern och hade åkt fast för att ha sålt droger för att underhålla sitt eget missbruk. På den tiden trodde det amerikanska rättsväsendet fortfarande att man kunde få positiva resultat av att tvinga missbrukare till vård, så Bill & Bull fick välja mellan fängelse och vård. Självklart valde dom det alternativ som innebar ett stort mått av frihet, inga vakter och inga murar. Så hamnade dom på behandlingshemmet och träffade Pelle.

Pelle var en ung kille, kanske nitton år gammal, snäll och trevlig men lättledd och inte alltför intelligent. Han hade väl inte haft en alltför besvärlig uppväxt, åtminstone inte med sydstatsmått mätt. Han hade bara tyckt att skolan var så svår, hade haft svårt att hänga med även i det måttliga tempo som skolor i den amerikanska södern höll på den tiden. Så han hamnade i dåligt sällskap, började skolka och sitta på avlägsna platser och röka på i stället. Familjen upptäckte så småningom att allt inte stod rätt till och fick in honom på behandlingshemmet. Där träffade han Bill & Bull.

På ett behandlingshem som till största delen var fyllt med gamla alkisar var det inte lätt för tre unga män att passa in. Framförallt inte som alkisarna hade en tendens att se ner på drogmissbrukare, som om det på något sätt var finare att missbruka alkohol. Så de tre bildade en egen liten treenighet och höll sig för sig själva i mångt och mycket. Pelle passade inte riktigt in där heller, han var som lillgrabben som hängde i hasorna på sina större bröder, så ibland gick han ut i trädgården för sig själv och satt en stund. Där satt jag ofta också, och vi pratade en hel del. Jag gillade grabben, det var något troskyldigt och ärligt över honom som gjorde att jag trodde att han faktiskt skulle ha en chans. Om det inte hade varit för Bill & Bull.

Ett par, tre gånger i veckan åkte vi buss till ett AA-möte. Ofta var det uppemot hundra personer på de här mötena så det var stor trängsel i lokalen, många fick stå och lyssna i angränsande rum. Vid ett av de här tillfällena såg jag Bill (eller om det var Bull; de var svåra att skilja åt ibland) köpa något av en av de droghandlare som såg de här mötena som en utmärkt affärsmöjlighet. När vi kom tillbaka till behandlingshemmet funderade jag en hel del över vad jag skulle göra. Jag ville ju inte vara en tjallare, framförallt som konsekvenserna skulle bli allvarliga för Bill & Bull, men jag tyckte verkligen om Pelle och ville gärna att han skulle få en chans att få ordning på sitt liv. Så jag talade om vad jag sett för ledningen och de gjorde ett drogtest på Bill & Bull morgonen därpå som var positivt. Och så skeppades de omgående iväg till närmsta fängelse.

Kort därefter var jag färdig med min behandling och flyttade till ett halvvägshus. Pelle blev kvar och jag vet fortfarande inte vad som hände med honom. Kanske sitter han på en traktor på ett majsfält någonstans, kanske sitter han i ett gathörn och tigger ihop pengar till en fix, kanske är han död. Vad vet jag, tyvärr får jag nog sortera in honom i den överfulla del av mitt minne där jag förvarar människor jag träffat men aldrig fått veta hur dom har levt sina liv efter att vi skiljts åt.

Ha en bra dag allihop!

Sundare
mån, 2016-10-31 - 08:01

Har läst delar av din tråd, är själv nyny på forumet. Måste bara få uttrycka hur jag fascineras av ditt uttryckssätt. Du skriver i ditt första inlägg at du inte är van och att ditt inlägg kanske är rörigt. Men du är en skicklig och driven skribent. Vilken talang du äger! Tack att du delar dina historier och din erfarenhet.
Önskar dig en fin dag.

heueh
tis, 2016-11-01 - 06:20

Lång tid. Jag läser ibland på anhörigsidorna och det är skrämmande läsning allt som oftast. Först nu börjar jag inse vad jag har tvingat mina närmaste att gå igenom. Det är egentligen inte så svårt att sätta sig in i deras situation, jag har flera egna upplevelser i det avseendet. T.ex. när barnen var små, min hustru hade just gått bort och barnen tillbringade en tid med mina föräldrar i deras sommarstuga. Jag ringde varje dag, men en dag svarade dom inte. Jag ringde flera gånger; fortfarande inget svar. Jag blev så orolig att jag körde tjugo mil i klart olaglig fart för att kolla. Det visade sig att det åskade och min mor, som var paniskt åskrädd, hade dragit ur telefonsladden. Men det jag kände under den där resan måste ligga i närheten av vad jag har tvingat mina närmaste att genomlida så många gånger under min karriär som alkoholist.

Jag kom att tänka på det här nyligen, jag ska nämligen få träffa min yngste sons flickvän sedan tre år, för första gången. Vi har släkt i ett avlägset hörn av landet, släkt som vi nästan aldrig träffar. Plötsligt får jag veta att vi ska träffas där på juldagen. Det är logiskt tänkt, jag kommer att tvingas köra väldigt långt i vinterväglag så antingen dyker jag upp nykter eller så dyker jag inte upp alls. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på det, men han måste ha jonglerat en hel del för att undvika hennes undran varför hon inte får träffa hans far, hon har ju träffat alla hans andra släktingar. Men tyvärr är det nog så dom har det på andra sidan, man börjar inte gärna klättra uppför en stege om man inte vet att alla pinnarna håller.

Och ändå finns det inga garantier i vår bransch. "Är du färdig nu? Kommer du att hålla dig nykter för tid och evighet?" Det är frågor jag intensivt önskar att jag kunde svara ett rungande "JA" på, men det kan jag ju inte. Jag kan bara svara att det är mitt mål och att jag jobbar hårt på det, men jag kan inte lova något. Och så får jag hoppas att dom ger sig upp för den där stegen trots allt. Samtidigt måste jag ju ha full förståelse för om dom avstår. Jag kan omöjligt begära att dom ska förstå hur intensivt jag hatar mitt alkoholistiska alter ego, långt mer än dom någonsin kommer att göra, hur plågsamt det är att se dom klättra upp för den där stegen bara för att se en pinne brista halvvägs, att veta att för varje gång det händer får dom svårare att försöka igen. Så allt jag kan göra är att ta hand om mig själv och hoppas på det bästa.

Ha en fin dag allihop!

Dionysa
tis, 2016-11-01 - 08:19

Bra bild det där med "stegen". Förstår precis hur du menar. Tänker: om din son och din nya svärdotter fick läsa vad du skrivit hittills på det här forumet - skulle dom inte gilla vad dom såg, vara stolta och glada i dig? Rentav vilja finnas vid din sida?!
/D.

heueh
ons, 2016-11-02 - 06:36

att sluta röka, i alla fall. I morse, när jag vaknade, mådde jag riktigt bra. Det kändes som om förkylningen var på väg att ge sig, näsan rann inte och jag hostade inte särskilt mycket. Så bryggde jag en kopp kaffe och tog min första cigarrett och där var det igen; hostandet, snytandet, andfåddheten. Jag var andfådd under hela morgonpromenaden, bara av att gå rakt fram på plan mark. Tydligare signal än så lär jag inte få. Jag vill egentligen inte sluta, jag har varit fascinerad av rökning ända sedan jag var barn. Jag minns att jag, som ung, fantiserade om att ha någon konstig sjukdom som gjorde att jag var tvungen att röka för att överleva. Jag vet inte varför, kanske tog mina föräldrar nappen ifrån mig för tidigt.

Jag har två paket kvar, dom kommer jag självklart att göra slut på, min snålhet hindrar mig från att bara slänga dom. Och så finns förstås den där förhoppningen att jag blir frisk igen innan dom är tomma, så att jag kan fortsätta som vanligt tills nästa gång jag blir sjuk. Men, jag har slutat förut, jag vet att det går. Jag skriver här nu för att påminna mig själv om hur det känns att sitta vid datorn och bli andfådd bara av att knappa på tangenterna. Vi får väl se hur det går, det kunde ju vara kul att bli en av de där före detta rökarna som hatar dom som fortfarande röker, som propagerar för att rökning ska vara förbjuden alltid, överallt. Som rynkar på näsan när dom ser en stå vid en askkopp och som fäller halvtysta kommentarer om hur snuskiga rökare är. Avundsjuk, helt enkelt. Jag tror nog man kan sluta röka, men jag tror inte man någonsin kan sluta vara rökare. Ungefär som med alkoholen alltså.

Hunden bajsade inte igår morse, det oroade mig. Som hundägare är det där viktigt för mig, jag håller koll på hans vanor och blir nervös om han frångår dem. Om han t.ex. inte äter sin dagliga ranson så försöker jag truga i honom mat. Jag vet inte varför egentligen, han är ju som alla andra, han äter när han är hungrig och bajsar när han blir nödig. Jag tror inte någon hund, någonsin, någonstans, som har mat i skålen har svultit ihjäl. Ändå hänger jag över honom som en hönsmamma. Knäppskalle.

Ha en skön dag allihop!