För drygt 2 månader sedan svalde jag min stolthet och sökte hjälp akut, det var otroligt smärtsamt och satt väldigt långt inne men jag var så glad att jag vågade. Blev fantastiskt varmt bemött på Beroendeakuten och blev, enligt gängse regler, kallad till öppenvården dagen efter akutbesöket. Sköterskan där tyckte dock att jag, i min Tigerkostym, Michael Kors väska och nyslingade hår, gav intryck av att ha insett mina problem, såg "så fräsch ut och inte hörde hemma där" så jag instruerades att inte komma tillbaka utan blev betrodd att hantera allt själv med KBT-samtal som jag inlett sedan länge. Detta trots att jag berättat precis som det var, både på akuten och för sköterskan - jag har ju inte berättat för terapeuten om min självmedicinering. Som ni säkert förstår har det inte gått jättebra. Jag förstår mycket väl mina problem och jag vill inget hellre än att sluta helt men jag kan inte, jag kan inte. Min ångest är så kvävande att vin känns som den enda utvägen. Men, jag måste sluta-för min och min underbara familjs skull. Jag orkar inte med detta längre. Väljer att ta stöd av er alla underbara forumdeltagare, här inne döms ingen trots att vi alla tampas med det värsta av självförakt. Kan känna mig lite besviken att efter alla år av skattebetalning (är högavlönad!) erkänns jag inte som en patient och får ingen hjälp. Har aldrig haft högkostnadskort och har alltid betalat för KBT privat. Nog sagt om detta, nu har jag bestämt mig för att klara detta på egen hand och faaan rent ut sagt om jag inte håller mitt löfte. Hjälper ni mig? Stor kram❤️