Det är nu tredje gången jag startar en tråd här inne, haft två olika alias men återgår till det första för det beskriver bäst hur jag känner mig; Skamsen. Det var för flera år sedan jag gick med här då under det namnet. Har ju reflekterat länge över mitt förhållande till alkohol.
Jag har tappat kontrollen över mitt drickande - igen. Kan ha nyktra perioder men så faller jag. Jag dricker i smyg. Jag kan ö h t inte ha alkohol hemma och ändå så är det jag som köper hem för mitt smygsupande. Min familj vet om mitt problem men jag fortsätter dricka bakom deras rygg. Skäms något så oerhört när jag nu skriver detta till er och till mig själv men behöver vara ärlig nånstans för att stå ut med mig själv..
Känner sånt förakt för mig själv, att jag gör detta, jaa...varför gör jag det? Har ingenting att skylla på, har alla förutsättningar att ha ett bra liv, finns ingen beroendeproblamatik i släkten, inget våld, inga missförhållanden. Vi har det vanligt och bra och ändå...jag smygsuper!!
Eftersom jag av olika skäl inte vill gå till vårdgivare är detta forum det enda ställe jag hittat som stöd. Men nu har jag även undvikit formumet eftersom jag släppt allt i mitt senaste återfall. Har druckit oerhörda mängder de senaste 3 månaderna. Och jag måste sätta stopp nu för kroppen tar stryk av alkoholen.
Att sätta mål och delmål är jätteviktigt men jag är rädd för att sätta upp för höga mål, känner mig själv rätt bra numera och höga mål tenderar att bli just för stora. En dag i taget är ett bra delmål, en nykter dag i taget. Jag började så förra gången och det funkade så länge som jag faktiskt förde dagbok här inne och fick se svart på vitt vilken kamp nykterheten är för mig.
Mitt första delmål är att rapportera här inne varje dag hur det går från och med idag och en vecka fram. Jag tänker skriva ärligt och vill någon av er hänga på och stötta mig skulle jag bli oerhört tacksam. Är nu bara så rädd och ledsen, känner mig oerhört ensam då jag druckit i smyg vilket ju innebär att jag ljugit för min familj och målat in mig i ett hörn av lögner, alkohol och ensamhet. Vill komma ut därifrån, vill kunna se min familj i ögonen utan skam och utan rädsla. Märker de att jag har druckit?? Jag vill kunna stå för det jag gör. Alkoholen leder till att jag blir en person jag inte vill vara, en som ljuger och bedrar.
Ja, jag kan hålla på hur länge som helst med att lista alkoholens negativa sidor. Skäms något så fruktansvärt när jag tänker på vad jag gör/gjort och vad det leder/lett till. Jag vill understryka att jag INTE tycker synd om mig själv, jag skäms!
Idag har jag tagit en klunk alkohol då jag drack för mycket igår igen, en s k liten återställare. Har sällan gjort så och den rann nerför strupen som brännande skam. Vad håller jag på med!?!? Men nu är det stopp för idag. Läser massor om alkoholens skadeverkan på kroppen. Alkohol skulle aldrig legaliseras som drog om nån hittade på den idag. Alkoholism är dock en demokratisk sjukdom, den kan drabba oss alla oavsett kön, ras, klasstillhörighet, ekonomisk situation...nu har den "drabbat" mig. Jag erkänner och inser ju det. Jag skjuter undan alla tankar som far i huvudet nu på "ska jag aldrig kunna ta ett glas vin mer", "måste jag vara helt nykter", osv osv. Jag klarar endast en dag i taget. En dag utan alkohol. Börjar nu och skriver en not senare framåt kvällen.
Har läst så många av er andras trådar, läste om någon som firade 7 månader utan alkohol. Gläds med er, vill också kunna skriva så en dag...ni inspirerar mig, ni som lyckats komma så långt fram!

Hej
Jag tror att du bör byta "alias" snarast. Detta med att benämna sig skamsen är inte bra. Ord har nog större makt över oss än vad vi inser.

Jag tänker en hel del på dig och hur du tar dina återfall. I början av 2000-talet efter att jag haft en mycket lång nykter period (13 år) kämpade jag ungefär som du. Men du är mer klar över att du vill bli nykter än vad jag var då. En fundering jag har är om det är något speciellt som trycker dig? Men det är enbart en fundering. Något att glädjas åt är att dina återfall inte är lika långa och destruktiva som mina.

Nu hoppas jag innerligt att du orkar gå vidare som förut. Vi är alla lika oavsett hur lång nykterhet vi har eller hur många recidiv vi upplevt. Där bakom nästa krök kan vi alla falla.

vänligen
Ikaros

När du varit nykter ett tag kommer ångest och skam att klinga av, och ersättas av bra mående. Då kan du inte kalla dig något du inte är.

Detta med ångest och skam är ju negativa känslor och sinnesstämningar. Samtidigt kan de hjälpa till att man kommer bort från alkoholen. Så med lite distans upptäcker man att dessa jobbiga måenden faktiskt hjälper.
För tänk om det vore tvärtom. Att man vill sluta med alkoholen, men känner välbehag och lycka när man råkat ta återfall. Hur tokigt vore inte det?

Önskar dig framgångar i kampen xxx, och skickar massor av pepp och styrka trådlöst via nätet

Sundare

Tänk hur mycket bättre jag mår idag, med ens kommer lättnaden o glädjen in i livet efter en natt av tung återhämtande sömn och då det sista av bakruset försvunnit ur huvudet.
Jag leker gärna med ord, ta ordet sund till exempel så betyder det frisk, kry, vid god hälsa, ofördärvad, välmående, förnuftig, riktig, klok, omdömesgill...
I behandlingssammanhang har jag arbetat med sunt självhävdande, en frisk, klok tro på den egna förmågan.
Ett annat ord jag tycker om är vital; livlig, stark, aktiv, viktig, central, avgörande, livsglädje. Sund och vital är enligt ordböckerna inte synonyma men väldigt närbesläktade.
Har äntligen påbörjat att göra mitt stoppkort och jobbar med ord att fästa på de respektive sidorna. Någon annan som jobbat med detta? Jag vill göra en vacker, fantastisk och varm sida som tar tag i mig och mot detta den totala motsatsen. Jobbar gärna med bild och ord - när jag mår bra vill säga. Alkoholen har överskuggat min kreativa ådra allt för länge, detta år ska jag återta denna kraft och den går INTE att kombinera med alkohol. Tror inte ett dugg på romantiken över rödvinskonstnären. Jag vet att depression och ångest kantat mången skaparprocess men jag vet också att ångest kan mildras med kreativt arbete.
Tack för era ord, ert pepp och råg i ryggen. Nu övergår Skamsen till att vara Sundare

Sundare

Ja, jag tror det blir bra, så oändligt mycket bättra att fokusera på att vara Sundare än att vara Skamsen.
Men min process har varit tvungen att starta från botten av självförakt, skuld och skam. Min alkoholterapeut sa dock ganska tidigt i min resa; Ingen har blivit nykter av skuld och skam, så enkelt är det inte!
Nej, man kan inte skälla på någon tills den blir nykter.
Känner du till Relationel Frame Theory, en onödigt komplicerad teori men som ändå gett mig bra vägledning i hur lätt vi sätter upp hinder/skydd/spärrar genom våra ordval. Man eller jag, och eller men, måste eller ska. (noterade att vi nog har liknande yrke). PS Välkommen in i forumet också Nya Tider. Har nog inte sagt det tidigare till dig! DS

Det var på tiden! Och känns som ett bra val. Förstår att det noga övervägt.

Levande

Det är du värd, kram och styrka till dig

Hej
Klokt val av namnbyte tycker jag. Stämmer bättre med min bild av dig.
vänligen
Ikaros

Sundare

Ja, idag har varit denna resas värsta dag. Samtidigt har jag gjort en del bra saker. Längst ner på botten kan man också göra val.
Återfall igårkväll igen. Var hos vänner o deras välfyllda barskåp blev för mycket. Sjukskrev mig från jobbet, drog dåliga ursäkter. Funderade allvarligt på lusten att leva o några timmar i förmiddags fanns den lusten inte. Inte alls.
Ringde maken som avslöjade mig direkt. O jag erkände. Allt. Ringde till min alkoholterapeut som kunde ta emot oss akut. Tror aldrig jag gråtit så mycket en dag som jag gjort idag. Och nu finns inga lögner kvar. Nu har jag kapitulerat på nytt. Erkänt allt, blottlagt allt, visat allt.
Vi satt nästan två timmar hos terapeuten. Kändes surrealistiskt, som om det inte handlade om mig. Hur blev det så här? Och varför? Två frågor jag ställer mig själv hela tiden. Gråt gråt gråt.
Min man är fantastisk. Han ger mig mer kärlek än jag öht kan vara värd. Men nu är det slut på ljugandet och smygandet. Det är hans enda begäran. Och att jag ska sköta mitt jobb. Blev så rädd för mig själv, att jag t o m sjukskrev mig pga alkoholen. Det är så långt ifrån hur jag vill ha det. Nu ska jag lägga mig, hur tidigt det nu än är. Är skakig o matt av all gråt denna dag. Nu tar jag en dag i taget o från nu ska jag även ärligt berätta för min man, min bästa vän o livskamrat hur det går. Inte "bara" för er här Forumvänner utan även till maken.
Må nu ha en fin kväll, jag känner mig tröttare än någonsin innan här i livet.

I mars 2003 konstaterade jag, som du nu gör, att mina återfall kom väl tätt. Inga långa återfall för ovanlighetens skull. Under det sista året hade det "bara" varit en eller två dagar. Men då i mars sjukskrev jag mig från jobbet på grund av bakfylla. Liksom du hade jag en partner som stöttade, ja hon var dessutom socialsekreterare och specialiserad på alkoholism.
Att sjukskriva sig på grund av bakfylla gick emot alla mina principer. Ångesten var stark och jag köpte några öl och en liten flaska Martini. Självmordstankarna kom! Jag såg en väg ut. Då erinrade jag mig vad Sandemose skrivit: "Hur mörkt det än är ta inte livet av dig. För betänk att du förmodligen skulle ångra dig om någon vecka!" Ord som tyder på att han kände alkoholistens livsvillkor.

Alltså ingen utväg där heller. Jag försökte därefter att återigen försöka bli nykter. Hur försöka igen? Det är frågan. Jag valde att kontakta min arbetsgivare och lägga korten på bordet. Detta ledde till att de betalade ett behandlingshem för mig. Så gjorde jag och med det menar jag inte att det är något standardrecept. Jag hade turen att arbeta åt en ekonomiskt stark arbetsgivare som dessutom hade vana med att hantera alkoholproblem.

Du skall veta att min tro på att du till slut kommer att lyckas i din kamp inte rubbats av dina återfall. Faktiskt snarare tvärtom eftersom du faktiskt gör något av dem. Du agerar.

OM du inte läst P-O Enquists bok "Ett annat liv" så rekommenderar jag den varmt. Där beskriver han sin alkoholism och vägen ut ur den. Ärligt och uppriktigt och helt utan den "känslomajonnäs" som jag nog tycker ibland är alltför vanlig i alkoholisters självbiografier.

vänligen
Ikaros

Sundare

Har svettats och haft stark ångest hela natten men tårarna är slut. Känner mig matt o svag. Svårt att äta men ska tvinga mig för kroppen behöver näring.
Men mitt i allt en lättnad att maken nu vet allt. Inga lögner kvar och nya vill jag inte skapa.
Behöver få full tillgång till mig själv på nytt, har varit som ett jagat djur denna vecka o de kloka vaken har lyst med sin frånvaro.
Skulle behöva tvätta o städa idag men vet inte om jag orkar så mycket. Tar Atarax mot ångesten, få se om det lindrar lite.
Läser Ikaros ord om mitt återfall, att jag ändå agerar o gör nåt av det. Tröstar en smula från nån som känner sig väldigt fallen just nu.
Tacksam för min man som nu heller inte vill höra fler förlåt utan vill se mig göra vettiga val och sundare liv här framöver.

Hoppas detta inte missförstås så (som så mycket annat jag skriver)

Jag har ofta kännt att det ligger något annat bakom dina A-problem, att det egentligen inte är
alkoholen. Om det är så vet förmodligen bara du. Och jag ska akta mig för att leka analytiker.

Men jag får ofta känsla att det är en saknad av något när jag läser dina inlägg.
Det kan vara en känsla, likt min, att som mamma inte längre känna sig behövd. Barnen blir större och drar sig hemifrån.
Man har inte rollen mamma som identitet längre och det gör lite ont. Barnen som man har tagit hand om i så många
år, (för jag tror att du alltid har skött din familj på ett perfekt sätt, precis som jag själv har gjort) klarar sig utan oss.
Det kommer en tomhetskänsla med detta.

Det där är en sorg, jag hade en rejäl dipp kring detta för ett par år sedan. Och drack p.g.a detta. Tills jag kom på
att visst behöver mig. Jag är deras mamma och kommer alltid vara behövd.

Det där med lögner, som jag också får höra av min familj. - Drick om du vill det är inte det som sårar utan det
är att du ljuger om det. Jag har tyckt att det är min ensak. Det är det inte, det skadar dom vi
har runt omkring oss. Jag vill inte heller skada dom jag älskar, dom som betyder mest i hela världen
för mig.

Sundare

Att vakna utan ångest.
Att vakna efter en natts sömn.
Att inte känna alkoholens symtom från kroppen.
Tacksam för att jag gjorde klokare val igår.

(MM, tror nog jag saknar nåt men vet inte riktigt vad. Lite väl ensam, lite väl mycket allvar o elände runt mig, lite väl mycket oro över sakers tullstånd, lite för lite kul, lite för mycket jobb....)

AlkoDHyperD

Hungry, Angry, Lonely, Tire
AAs fyra tillstånd som vi måste vara vaksamma på och jobba med. Stämmer så bra. Hungrig (kanske även på annat än mat=längtan): suget kommer...Arg: Skit i allt, jag super ner mig istället..Ensam: alkoholen tröstar för stunden...Trött: orkar inte mer, skiter i allt, dricker för att vila och komma bort...
Är det sorg över att inte vara älskad och sedd för den man är? Min terapeut bad mig gå hem och se sorgliga filmer, lyssna på låtar som får mig att gråta, välkomna sorgen när den kommer för den är lugnande. Faktiskt. Gråt får spänningen att lossna. Man får till och med gråta över att ingen tröstar i sorgen.

Ja, jag känner igen det där. För mycket allvar, oro. Tror att det kommer att vara nödvändigt för mig att hitta "kulet". Jag har det bra, väldigt bra, men har ibland en känsla av att inte räcka, allt som borde vara kul blir ett jobb. Lever för mycket i framtiden och för lite i nuet. En tillgång ibland, men det blir en tomhet att fylla. Lite mindfullness kanske skulle passa för oss båda. Och slå inte på dig för mycket nu - du är Sundare nu. Se det som ett lärtillfälle. Och njut av alla saker du åstadkommit de senaste månaderna. Kramar

Och... ibland blir även önskan att hitta "kulet" till ett krav!, har jag märkt för egen del, ibland.

Hej Sundare
Du skriver att du har lite av mycket. Kan inte det betyda att du har alltför mycket av lite?? Vilket ju kan bli alltför tungt i längden!
Bara en tanke.
vänligen
Ikaros